Svenskt översättarlexikon

Erland Lagerlöf föddes den 7 november 1854 i Kristinehamn, farfadern var kyrkoherde i Nyed och kusin till Esaias Tegnér, fadern var regementsläkare, gjorde långa studieresor på kontinenten, deltog som läkare i dansk-tyska kriget 1864 och insjuknade runt år 1870 i svår manodepressivitet, tvingades lämna sitt arbete och vistades en period på hospital. I familjen fanns tio barn och man levde under mycket knappa omständigheter. Erland tog studenten i Karlstad 1873 efter att under gymnasieåren ha genomgått en religiös omvändelse. Han studerade sedan vid universitet, först i Uppsala 1873–1874 och efter ett år som privatlärare i Norra Råda i Värmland (där han också predikade i kyrkan) från 1875 i Lund, där han läste klassiska språk och filosofi och aktivt deltog i studentlivet. Han blev fil.kand. 1878. År 1879 anställdes han av bokförläggare Jakob Gleerup i Lund som privatlärare åt familjens båda söner och den sjuårige Einar Billing (blivande biskop) och studerade parallellt vidare för licentiatexamen. I det Gleerupska hemmet förälskade han sig i en flicka som avled 1880 i lungsot vilket grep honom djupt och avsatte spår i hans egen lyrik. Han gifte sig aldrig. Lagerlöf gick provår i Katedralskolan i Lund läsåret 1883–1884, hade sedan olika lärartjänster i Lund och Malmö fram till 1899 (med olika långa uppehåll emellan) och var lektor i Västerås 1899–1904. År 1890 hade han genomgått en svår hjärnhinneinflammation och i sviterna av den blivit döv på ena örat. År 1891 blev han ändå fil.lic. och året därpå fil.dr med avhandlingen Om dialogen Sofisten. Åren 1892–1897 var han docent i teoretisk filosofi, dock utan att undervisa vid universitetet.

Det finns vittnesbörd från gamla elever (Gustaf Petrén, Ernst Bendz, H.S. Nyberg med flera) som alla vittnar om hans förtjänster: ”Han var en rar, älskvärd, omtyckt lärare, som ibland kunde naturligt och vänligt samtala med en av oss unga piltar på skolgården eller gatan, ungefär som en ’farbror’ talar till en pojk i ett hem” (Petrén). ”Jag hade förmånen att under ett år ha E.L. till lärare i modersmålet. Han observerade mina intressen och uppmuntrade mig på alla vis, gav mig sina böcker och inbjöd mig ofta till samtal i sitt spartanska ungkarlslogi” (Bendz). ”Vi begrep först senare att vi suttit vid ett genis fötter. Men han tog oss helt fångna. Han agerade, nej, han levde historia. Han formligen uppförde Shakespeares Caesar för oss, då vi läste det kapitlet i antikens historia. Vi var förtrollade av honom. Hans mänskliga svaghet, den djupa tragiken i hans väsen, var oss pojkar alltför uppenbar [...]. Jag var ofta hemma hos honom och han skänkte mig böcker med frikostig hand” (Nyberg). Lagerlöf tvingades lämna sitt lektorat i Västerås på grund av svår alkoholism och intogs 1904 på egen begäran på en alkoholistanstalt utanför Uppsala. År 1906 flyttade han till Grisslehamn och bosatte sig där på Herta Kitzings pensionat Borgen. Här bodde han till 1910, då han flyttade till Lund där han avled 1913.

Erland Lagerlöf utgav 1895 en volym Dikter; det är poesi på god amatörnivå. Det var istället som översättare han kom att visa sina verkliga talanger. Redan 1879 hade han lagt fram några svenska tolkningar av Theokritos med kommentarer på latin vid det filosofiska seminariet i Lund, och 1884 publicerade han en volym med Theokritos samtliga Idyller; volymen innehåller också 25 epigram, alltsammans med förklarande noter. Dessa tolkningar prisbelöntes av Svenska Akademien. Han fortsatte sedan med Juvenalis Satirer, först utgivna utan kommentarer i Redogörelse för allmänna läroverken i Malmö och Treleborg under läsåret 1893–1894 (1894), sedan med kommentarer och som självständig bok i mindre format 1896 (Juvenalis’ Satirer), och för det verket fick han ett hedersomnämnande från Akademien. Översättningarna av Theokritos alla trettio Idyller utgavs på nytt i serien Världslitteraturen, volymen Grekisk poesi 1929, men nu okänsligt reviderade av Bernhard Risberg.

Det är energi och konkretion i Lagerlöfs formuleringar, metern är smidig utan allt stamp:

Åter jag ämnade då för tredje gången att spänna,
harmsen i hela min själ, när med rullande ögon det vilda
djuret i sigte mig fick, och den långa svansen kring knäna
svängde och tänkte i blinken på strid; och hela dess nacke
svälde af rasande mod, och den gula manen sig reste
under dess vrede, och krökt dess ryggrad vardt som en båge,
medan det höjde sig hårdt öfver buken och ljumskarne samman.
(25, 239–245)

Man känner genast igen tonfallet från de verk som skulle göra Erland Lagerlöf till en klassiker: de stora översättningarna av Homeros.

Ludvig Nordström har gett en berömd skildring av hur Erland Lagerlöf och han själv levde ensamma på ett ödsligt och dragigt pensionat i Grisslehamn i yttersta enkelhet. I ett kylslaget gavelrum på övre botten, med ett valhänt uppklistrat papper för en urblåst fönsterruta, satt Lagerlöf i sin säng, ”med täcket draget upp till hakan, iförd en tjock nattrock, och ofta med skinnmössa på det kala huvudet, till skydd mot de skarpa vindilarna från stormfönstret”, och översatte de episka verken. Homeros’ Odyssée utkom 1908 och Homeros’ Iliad i två band 1912. Nya upplagor av Odysséen utkom 1920 (nystavad) och 1948 (reviderad av Einar Pontán) och en ny upplaga av Iliaden 1946 (också den reviderad av Pontán).

De enda som har kommenterat dessa översättningar mera grundligt är de två som har reviderat dem: Pontán och Gerhard Bendz. De talar båda om ett götiskt drag i Lagerlöfs språk (exempelvis förkärleken för ordet drott, man kunde tillägga ord som glafven, konungavif och fataburskvinna) och om ”andra karakteristika i ordval, ordställning, enkel bestämd artikel av typen ’de befallande drottar’ m.m.” som ”för in Lagerlöf i den tysk-dansk-svenska nyklassicistiska traditionen” (Bendz). Det är naturligtvis riktigt. Lagerlöf delade sin tids antikbeundran och han försåg båda eperna med motton från Schiller: raden ”Schöne Welt, wo bist du? – Kehre wieder” inleder mottot i Odysséen. Men grunddraget är att Lagerlöf förunderligt väl har lyckats skapa en texttrogen, samtidigt naturlig och påfallande rytmiskt vital översättning. Man märker det kanske bäst om man jämför med de äldre svenska Homerosöversättningarna. Av sådana finns det en hel rad: Gustaf Regnér (brottstycken, 1786 och 1801), Lorenzo Hammarsköld (utdrag, 1806), Johan Tranér (Iliaden 1–12, 1807–1822), Marcus Wallenberg (Iliaden och Odysséen, 1814–1821), Axel Gabriel Sjöström (Odysséen, 1835–1842), Johan Fredrik Johansson (Iliaden och Odysséen, 1841–1846), P.G. Lyth (Odysséen 1–7, 1894), G. Borgström (Odysséen, 1901), C.A. Melander (Iliaden, 1904–1906). Ingen av dem har överlevt och ingen av dem når i närheten av den konkretion och plasticitet som präglar Lagerlöfs framställning. Det kan räcka med en jämförelse med Johanssons översättning, den mest ansedda bland de äldre, som Lagerlöf möjligen har tagit något intryck av:

Liksom fiskarn med svigtande spö på stranden af hafvet,
kastande lockmat ut att dermed små fiskarne narra,
röret af oxhorn sänker uti det mörknande djupet,
fångande så och hissande opp den sprattlande fisken;
likså lyftades sprattlande de mot höjden af klippan,
der hon uti klyftmynningen glupskt de skrikande uppåt,
medan de händerna sträckte mot mig vid sin grufliga dödskamp.
(Odysséen 12, 251–257)

Lagerlöf:

Som när en fiskare står med sitt långa och sviktande metspö
ute på udden och slänger i sjön sin ref med dess hornrör
för att med agnet på krok småfiskarna locka försåtligt,
och när han fångar en fisk, han i land den sprattlande slungar:
så kamraterna sprattlade vildt, där de rycktes mot klippan.
Uppe i klyftans gap hon dem åt, och förfärligt de skreko,
medan de armarna sträckte mot mig i sin grufliga dödskamp.

Hemligheten har väl att göra med den trygga och säkra berättarrösten. Att gripa sig an med det homeriska konstspråket med dess stående epitet, fasta situationer och omtagningar kräver ett starkt personligt ställningstagande – att man tydligt lokaliserar framställningen i en berättares stadiga tonfall. Lagerlöf har ett säkert språköra, ett stort ordförråd, en nyskapande fantasi vid återgivning av de grekiska epiteten, stark berättarglädje och detaljskarp realism i återgivning av liknelser och vardagsscener. I hans språk hörs tonfall från Heidenstams historiska romaner, från sysslingen Selma Lagerlöfs prosa, från Tegnérs (knappast Runebergs) hexameterverk men också från nittiotalsdiktarnas poesi. Lagerlöfs Homeros är helt enkelt två klassiska svenska diktverk med hemhörighet, publiceringsåren till trots, i nittiotalet. Sedan finns det ett tidsbundet skikt i hans språk (det som Bendz kallar götiska drag) som har stått sig sämre, men det är ytfenomen och berör inte kärnan. Lagerlöfs översättningar lever detta till trots och är än idag oöverträffade.

Det brukar sägas att Erland Lagerlöfs Homerostolkningar är flitigt lästa än i dag. Det är sant, men det är längesen någon läste dem i hans egen version. Einar Pontán gjorde ingrepp i texten i sitt skolurval, den edition som länge gav svenska skolbarn deras första bekantskap med Homeros (Iliaden och Odysséen. Utdrag ur Erland Lagerlöfs översättning med inledning och förklaring av E.P., Skrifter utgivna av Modersmålslärarnas förening 21, 1922; ingrepp från och med andra upplagan 1936, 12 tryckningen 1956; 1961, 1962 och 1963 års upplagor är gjorda av Pontán & Bendz), och han gjorde ännu större ingrepp i andra upplagan av Iliaden 1946 och i tredje av Odysséen 1948. År 1957 utgav Gleerups i samarbete med FIB:s lyrikklubb Lagerlöfs Odysséen och 1958 Iliaden bearbetade av Gerhard Bendz. Det är dessa av Bendz reviderade versioner som sedan dess ständigt ges ut på nytt. Särskilt Bendz har systematiskt gjort ändringar av de mera tidspräglade vändningarna i Lagerlöfs språk. Två exempel ur Odysséens elfte sång:

”Säg mig, o drott, hur hon känna mig skall och förstå, att jag är här?” > ”Säg mig, hur skall hon igenkänna mig och förstå att jag kommit?” (144)

”hvilken du städer mig till af de hädansomnade döda / fram till blodet att träda, skall dig sanningen säga” > ”vem du än tillåter nu av de hädansomnade döda / träda till blodet fram skall han strax dig sanningen säga” (147–148).

Och ”det mörknade blod” blir ”det mörknade blodet” (99).

Exemplen visar vad det är Bendz vill komma åt: ordföljderna ”känna mig skall” och ”fram till blodet att träda” och den oböjda substantivformen i ”det mörknade blod”; och ”tillstädja” byts ut mot ”tillåta”. Men uttrycket ”hädansomnade döda” får vara kvar. En samlad bedömning visar att han har gjort sin revision med viss pietet, även om rytmen blivit sämre på enskilda ställen. Det hindrar inte att den väcker principiella och etiska frågor av stor betydelse. Har man alls någon rätt att göra sådana ingrepp utan upphovsmannens tillstånd, bara någa få decennier efter texternas utgivning? Ivar Harrie bestred detta i ett kritiskt inlägg 1958 och före honom hade Heidi Parland också påtalat ändringar som hon menade var försämringar. Om man har rätt att ändra, varför inte göra likadant med Gösta Berlings saga eller Karolinerna? Frågan är värd en grundlig diskussion.

Erland Lagerlöf dog den 23 maj 1913.