Tom Wilson, 1849–1923
Tom Edgar Wilson, litteratör och översättare, föddes den 5 december 1849 i Stockholm och dog den 19 juni 1923 på Blidö. Han var en av sin generations mest produktiva översättare och hans gärning utgjordes av omkring 150 mestadels skönlitterära verk från engelska, tyska, franska och italienska. Han verkade inom ett brett fält av genrer och hans översättningar innefattar både massproducerad underhållningslitteratur och högkvalitativ prosa och dramatik. Genom några böcker rörande sällskapsspel har Wilson blivit känd även som författare. Hans livsöde inspirerade ungdomskamraten August Strindberg till dennes novell ”Den kvarlåtne”.
Kanske var Wilsons val av yrke en naturlig följd av den konstnärlighet och bildning som fanns inom familjen. På mödernet härstammade han från en berömd svensk teatersläkt: mormors far var den berömde skådespelaren Andreas Widerberg, Sveriges förste Hamlet, och mormor var hovsångerskan Henriette Widerberg, den första Susanna i Figaros Bröllop som gavs i landet. Wilsons mor, Georgina Widerberg, var även hon en hyllad aktris, verksam i olika kända teatersällskap. Fadern Georg Wilson föddes i Stockholm som den tysk-judiske Natanael Salomon, verksam som ”språkmästare”. Namnet Georg Wilson togs i samband med giftermålet med Georgina Widerberg. Flera av parets fyra barn kom att ägna sig åt någon form av kreativ verksamhet.
Sin formella utbildning fick Tom Wilson vid Stockholms Lyceum under åren 1862–1868 med mycket goda betyg i latin, tyska och franska samt vid Uppsala universitets filosofiska fakultet i tre terminer. Mantalsböckerna visar att Wilson under 1870-talet bodde i Stockholm, där han arbetade som banktjänsteman. Efter en tid i Göteborg skrev Wilson 1881 till Ludvig Josephson i Stockholm och bad om anställning som översättare vid dennes teater. Han erbjöd Josephson en översättning av Sardous Daniel Rochat från 1880, vilket denne tycks ha accepterat. Med rekommendation från vännen Daniel Fallström skrev Wilson även till Albert Bonnier men fick denna gång inte något engagemang.
Den bokförläggare som Wilson främst kom att samarbeta med under sjuårsperioden som följde efter bankanställningen var den för tiden liberale och radikale J.G. Leufstedt och Bokförlagsföreningen Svea (inte att förväxla med Kalendern Svea hos Albert Bonniers förlag). Wilson gjorde den första översättningen för Leufstedt 1878 och översatte från tyska, engelska och franska. Hos Leufstedt blev han en av de första att översätta den blivande Nobelpristagaren Paul Heyse (Noveller, 1881). Den mest framträdande insatsen som Wilson gjorde i samarbete med denne förläggare gällde tre romaner av Zola: Nana (1880), Therese Raquin (1884), och Vårbrodd (Germinal, 1885). Han blev den förste svenske uttolkaren av samtliga dessa tre titlar, och även den förste betydande översättaren av Zola i landet att namnges. Zola var den författare som låg Wilson varmast om hjärtat. Han var stolt över sina versioner av dennes verk, och fick i viss mån erkänsla för detta offentligen. När Vårbrodd utkommer 1885 kommenterar man i Wiborgsbladet inte bara bokens litterära kvalitet, utan även Wilsons insats: ”Öfversättningen är talangfullt verkställd”. Senare kom Karl Otto Bonnier att köpa upp rättigheterna för Zola i hela Norden, varvid Wilson begärde och fick ersättning för sina översättningar av Bonnier. År 1902 erbjöd sig Wilson att göra moderniserade versioner av de tre romanerna, men Bonnier antog inte hans förslag. Beträffande Germinal var Wilson för sent ute: hans översättning från 1885 bearbetades av någon på Bonniers förlag och utkom 1903 under titeln Den stora grufstrejken, översättarens namn förutan.
I breven från Wilson till Bonnier rörande Zola framkommer en del information om själva översättararbetet. Wilson menade att en av honom reviderad översättning av Germinal vore motiverad på grund av att han i hög grad hade vinnlagt sig om att sätta sig in i den storbolagsterminologi som är så betydande för verkets stil. Han hävdade dessutom att han kunnat introducera nya ord i svenskt skriftspråk eftersom han hade skaffat sig sakkompetens i samråd med fackmän.
Under åren med Leufstedt tycks Wilson finnas kvar i det stockholmska kulturetablissemang som han sedan kom att dra sig undan. Ett brev från Strindberg till Wilson (februari 1883), då Wilson hade bett Strindberg om en tjänst, är tillmötesgående och undertecknat ”vänskapsfulla August Strindberg”. När denne senare på hösten skriver till sin bror Axel är han dock misstänksam: ”Var försiktig med Tom W, och släpp honom icke att lukta i mina papper. Han är min fiende och arbetar i den berömda tidningen Farao.” Vad Strindberg åsyftade var den satiriska Figaro, en av de tidningar där Wilson var medarbetare. I sin novell ”Den kvarlåtne” (Fagervik och Skamsund, 1902) inspirerades Strindberg, efter vad han själv anger i manusanteckningar, av Wilsons levnadsöde. Strindberg, som vid sekelskiftet vistades mycket vid Furusund, stötte där ihop med sin gamle vän som nu var bosatt i skärgården. I novellen fick han ta gestalt av en sedan länge övervintrad sommargäst som försörjde sig på översättningar, skild från staden och ett arbete på kontor som han avskydde. Att verklighetens Tom Wilson avsiktligt hade dragit sig undan staden framgår av dennes korrespondens. Kyrkböckerna förtäljer att han flyttade till Roslagen 1888, där han sedermera bosatte sig på Blidö och gifte sig med barnmorskan Anna Josefina Hultman, med vilken han kom att få 11 barn.
På 1880-talet inledde Wilson ett samarbete med Beijers förlag, där han bland annat utgav ett antal handledningar i sällskapsspel. Den mest kända är Handledning i Schack (1889), som har utkommit i fler än tjugo upplagor och som än idag förknippas med Wilsons namn. Under början av 1900-talet samarbetade Wilson med diverse förläggare, och flera titlar i underhållningsgenrerna utkom på Billes förlag, liksom på Ola Hansens. Hos Gebers förlag utkom två titlar, Kartusianerklostret i Parma av Stendhal (1902) och Det ovala porträttet och andra noveller om kärlek av Poe (1909). Enträget, men utan framgång, frågade Wilson Bonnier om det inte fanns något av Zola som han kunde få översätta. Bonnier engagerade honom slutligen, men då för att översätta Heyses drama Maria från Magdala. Under denna period översätter han även några titlar av den populäre italienske dekadenten D’Annunzio, föreslagen av Wilson själv. I brev till Bonnier kan man läsa hur han dels ber om fler förskott under arbetets gång (vilket inte var brukligt), dels oroar sig över att manuskript inte har anlänt som förväntat på grund av svåra isförhållanden i Roslagen.
Mellan åren 1906–1919 översatte Wilson en mängd verk främst för Björck & Börjesson i deras serier Berömda böcker och Berömda ungdomsböcker, där man återfinner klassiker som Mark Twain, Stevenson, Kipling och Jules Vernes. Under samma tidsperiod, 1911–1918, utgav Nordiska förlaget arbeten av Wilson i sin 25-öres serie, där han räknas upp bland de ”kända översättare” som färdigställde förlagets ”vårdade, oftast nya översättningar” av klassiska böcker så som Jules Vernes Ingenjör Roburs luftfärd (1911), Jerome K. Jeromes Tre män i en båt (1912) och Edgar Allan Poes Mysteriet på briggen Späckhuggaren (1914).
Genom kontakter med Fröléens förlag fick Wilson återvända till Zola och översatte 1910–1911 Damernas paradis, Rougonernas uppkomst, Abbé Mourets felsteg, Hans excellens Eugène Rougon och Drömmen. Ännu idag förekommer hans översättningar i nyutgivning; ett exempel på detta är Conan Doyles Sherlock Holmes äventyr, utgiven som e-bok 2007.