Svenskt översättarlexikon

Aron Martin Alexanderson föddes i Stockholm den 10 april 1841. Hans föräldrar var rådmannen Fredrik Bernhard Alexanderson och dennes hustru Karin, född Nordström. Efter gymnasiestudier i Stockholm skrev Alexanderson in sig vid Uppsala universitet 1860. År 1866 blev han fil.kand. och erövrade doktorsgraden med en avhandling som bland annat innehöll en översättning med kommentar till första episoden av Aischylos De sju mot Thebe. Två år senare blev Alexanderson docent i grekiska språket och litteraturen med en utvidgad version av doktorsavhandlingen som omfattade hela verket. Under 1800-talets första hälft hade det varit mycket vanligt att studenter disputerade på översättningar, men oftast inte sina egna utan sådana gjorde av preses hand. Under 1800-talets senare hälft var praktiken på tillbakagång men förekom ännu, dock med skillnaden att en regeländring nu fordrade att studenterna disputerade på sina egna översättningar.

Ett resestipendium finansierade en forskningsresa för Alexanderson till Tyskland, Italien och Grekland 1871–1872. Året därpå gifte han sig med Amelie von Heidenstam och paret fick sonen Ernst, sedermera emigrant till USA och där känd ingenjör och uppfinnare.

Alexanderson gjorde en rent akademisk karriär: från Höijerska adjunkturen i grekiska i Uppsala 1875 till en ordinarie professur i grekiska språket och litteraturen i Lund 1890. Han drog sig tillbaka 1906. Som lärare var han uppskattad; föreläsningarna sägs ha haft skärpa i tanken och klarhet i formen med ett kärvt men underhållande framställningssätt. Bland Alexandersons efterlämnade manuskript i Lunds universitetsbibliotek finns föreläsningsmanus över Thukydides och attiska talare, men framför allt över attiskt drama – Aristofanes, Aischylos och Sofokles – med introduktioner och kommentarer till texterna. Många av manuskripten till de dramatiska texterna innehåller även metriska översättningar. Dessa använde han i föreläsningarna och somliga publicerade han efter revision.

Alexanderson var inte någon produktiv översättare. Utöver avhandlingarnas och föreläsningarnas översättningar lät han publicera tolkningar av Oidipussagans fem tragedier: Aischylos De sju mot Thebe, Sofokles Kung Oidipus, Oidipus i Kolonos och Antigone samt Euripides Feniciskorna (1921, i Norstedts serie Antika litteraturverk i svensk tolkning). Flera av översättningarna härstammade från föreläsningar som han omarbetat.

Samtliga tragedier fanns redan översatta till svenska. Inför översättningsarbetet studerade Alexanderson de tidigare översättningarna, såväl publicerade som ett opublicerat manuskript med en översättning av Oidipus i Kolonos, efterlämnat av K.A. Walberg, hans företrädare som professor i grekiska. I förordet förklarade Alexandersson att han med rent samvete återanvände andras verser när han funnit dem riktiga och menade att det bara var naturligt att översättare som arbetade med samma poetiska källtexter ibland skulle välja samma formuleringar. Det blev han snart varse när han jämförde Bernhard Risbergs Antigone-översättning (1910) med sin egen som han hade gjort för en föreläsningsserie redan 1894 och nu reviderade för publicering.

En grundläggande princip för Alexanderson, liksom för hans förebild och lärare Johan Spongberg och dennes övriga studenter, var att den grekiska texten och metern måste återges så troget som möjligt, och det gällde samtliga de metriska system som förekommer i det attiska dramat. Efter första översättningen har han dock gjort ett litet avkall på den metriska troheten och omvärderat kravet att återge de i grekisk vers förekommande upplösningarna, det vill säga där den långa stavelsen i exempelvis en troké (ˉ ˘) eller en jamb (˘ ˉ) upplöses i två korta, vilket ger en versfot med tre korta stavelser (˘ ˘ ˘). Grekisk vers bygger på rytmisk växling mellan långa och korta stavelser medan svensk vers bygger på rytmisk växling mellan betonade och obetonade stavelser. Praxis för antikiserande svensk vers är att låta den grekiska långa stavelsen motsvaras av en betonad svensk, och en kort grekisk stavelse av en obetonad svensk. Upplösningarna är svåra att återskapa. I en grekisk jambisk trimeter innebär en upplösning att fyra korta stavelser följer på varandra, vilket i den svenska skulle motsvara fyra obetonade stavelser i följd, något som i praktiken ofta är svårt att åstadkomma då ord som isolerade är obetonade kan få betoning när de sätts samman i fraser. I de lyriska partierna är det inte ovanligt med flera upplösta versfötter i följd, ibland hela verser med enbart korta stavelser. Alexanderson avstod från sådana upplösningar i sina senare översättningar.

Alexanderson publicerade tre översättningar av Aischylos De sju mot Thebe: 1866 (partiell), 1868 och 1921 (båda fullständiga). Tre olika versioner gjorda av samma översättare kan alltså jämföras (understrykningarna markerar betonade stavelser):

Så hotar Kapaneus; färdig står han nu till strid
Och gudar skymfar; hädisk tunga öfvande
I tanklös glädje, dödlig sjelf, han stöter ut
Mot sjelfva Zeus i himlen fräcka smädelser.
Dock, detta tror jag säkert, ljungeldstrålens slag
Skall honom rättvist drabba, föga liknande
De varma strålar middagssolen sänder ned.
Men fritt han skryte, honom manar nu en man
Med mod i bröstet, väldig Polyphontes, till strid… (1866, v. 440–448)

Kapaneus nu, beredd att föra ut sitt hot,
Bespottar gudar; hädisk tunga öfvande
I dårlig glädje, dödlig sjelf, till himlens höjd
Han stöter ut af smädeord mot Zeus ett svall;
Men, det för visso tror jag, ljungeldstrålens slag
Skall honom rättvist drabba, föga liknande
Den ljumma värme middagssolen sänder ned.
Men fritt han skryte; honom väntar nu en man
Med hurtigt mod i bröstet, Polyfontes båld… (1868, v. 418–426)

Nu Kapaneus, beredd att föra ut sitt hot,
Bespottar gudar, hädisk tunga övande
I dårlig glädje. Dödlig själv, till himlens höjd
Mot Zeus han stöter ut av smädeord ett svall.
Men det för visso tror jag: ljungeldstrålens slag
Skall honom rättvist drabba, föga liknande
Den ljumma värme middagssolen sänder ned.
Men fritt han skryte; honom väntar nu en man 
Med eldigt mod i bröstet, Polyfontes båld … (1921, v. 424–432)

Skillnaderna är störst mellan första och andra versionen. De flesta ändringarna tycks ha syftat till att åstadkomma en bättre återgivning av framför allt innehållet i den grekiska texten. Ändringarna mellan andra och tredje versionen är finjusteringar: ändrad ordföljd och byte av adjektiv. Alla tre versioner återger den grekiska textens innehåll väl; den tredje kommer i det avseendet närmast. I de flesta verser lunkar den jambiska trimetern på utan att snava. Egennamn kan vara svåra att få in i vers, både på grekiska och i svensk översättning. I det ovan citerade avsnittet har Alexanderson löst problemen på olika sätt mellan versionerna. I första versionen gör han upplösningar i samband med de två egennamnen i första respektive sista versen – man kan notera att de aktuella verserna har 13 och inte 12 stavelser; han låter stavelser som är långa i grekiska fungera som långa/betonade i svenska (Kapaneús och Polyfontés mot det vanliga Kapáneus och Polyfóntes). Detta är en metrisk egenhet som Spongberg och hans lärjungar tillämpade och som mycket snabbt föll ur bruk. I de senare versionerna fortsätter han att leta efter den bästa lösningen på hur han ska få in de grekiska egennamnen i versen; Kapaneus har orsakat bekymmer tillsammans med ”nu”, som inte är rent temporalt utan en markör av övergång till ett nytt moment i framställningen i början av satsen (jfr. SAOB s.v. ”nu”, adv., konj., I.6).

Även om Alexanderson inte var en flitig översättare så var han betydelsefull, till och med den mest betydande i vad som kan kallas andra vågen av översättare av grekiskt drama: den första vågen inträffade under 1830- och 1840-talet, då samtliga bevarade dramatiker översattes av universitetsmän som Carl August Hagberg (Aristofanes), Vilhelm Fredrik Palmblad (Sofokles och Aischylos) båda i Uppsala, och Axel Gabriel Sjöström vid Helsingfors universitet (Euripides). I dramaöversättandets andra våg var Uppsala universitet ett viktigt centrum och professor Spongberg motorn. Rörelsen var delvis en reaktion mot föregående översättningsvåg. En central fråga för dem var hur den antika metern skulle tillämpas i svensk vers.

Flera av Spongbergs studenter disputerade på översättningar av drama och annan grekisk litteratur; somliga kom också att under främst 1860-talet publicera sina översättningar i såväl bokform som i så kallade läroverkshandlingar, däribland exempelvis Carl Anton Melander. De före detta studenternas översättningar mötte hårt kritik av Magnus Dalsjö i Pedagogisk tidskrift, särskilt vad gällde versen. Men trots de i hans ögon allvarliga bristerna i versbehandlingen betraktade Dalsjö översättningarna som betydande framsteg. I synnerhet menade han att Alexandersons De sju mot Thebe (1868;5) var ett viktigt bidrag till lösningen på hur den antika metriken skulle kunna tillämpas i svensk vers och som det bästa exemplet ‒ efter Spongbergs Ajas, en översättning som dock hade många brister som Carl Anton Melanders bearbetning visar ‒ på en dramaöversättning med en nästan helt korrekt och konsekvent versbyggnad.

Mottagandet av Alexandersons samling av dramaöversättningar 1921 var mer blandat. Recensenter noterade att trohet mot källtexten var Alexandersons främsta strävan. Översättaren uppfattades som en trygg och pålitlig ledsagare till dramerna, men vad gäller de poetiska kvalitéerna var det mer tveksamt. Ivar Harrie menade i Göteborgs Handels- och sjöfarts-tidning (31/1 1922) att ”det gamla slagordet” att översätta i urskriftens versmått var högst diskutabelt i allmänhet och vad gäller körsångerna absolut ogenomförbart. Erik Hedén uppskattade att Alexanderson inte ville anpassa antiken utan visa den sådan som den var (Socialdemokraten 14/12 1921). Att Alexanderson behållit körsångernas svåra versmått gav ett resultat som var äkta även om det inte var lika ”öronsmekande för oss” som det varit för grekerna, menade Hedén.