Augustin Mannerheim, 1915–2011

Foto: Staffan Axelsson

Augustin Mannerheims översättargärning inskränker sig till en enda bokvolym, men han har likafullt en viktig plats i svensk översättningshistoria. Dels på grund av sitt teoretiska bidrag; dels därför att denna enda bok, Goetheurvalet Livskälla ur döden sprungen, utgör ett paradexempel på en minutöst genomförd ”överföring” (detta var den term Mannerheim föredrog framför ”tolkning” eller ”översättning”). Till detta ska läggas de översättningar till och från svenska som ingår i hans diktsamlingar och teoretiska arbeten, exempelvis en märkvärdig Heidenstamdikt på engelska, förberedd till den internationella metrikkonferensen i Vechta 1999.

Augustin Mannerheim föddes den 17 augusti 1915 i Kramfors, som son till disponenten Johan Mannerheim, den finske marskalkens och presidentens bror, som lämnat det ryska Finland av politiska skäl, och dennes hustru Palæmona, född Treschow. Släkten Mannerheim adlades på 1600-talet. Godset Grensholm i Östergötland, där Augustins farföräldrar bott sedan 1904, var ett andra hem för familjen, och Mannerheim kom att läsa vid Linköpings läroverk. Där uppmärksammades hans litterära begåvning bland annat av censorn Bernhard Risberg, sedan denne fått läsa specialarbetet om verskonsten hos Fröding och Karlfeldt.

Efter studier i Uppsala, där han även mötte sin blivande maka Brita, född Danell, var det dags för Mannerheim att i enlighet med släktens önskemål utbilda sig till jägmästare, för att kunna ta över Grensholm, där han blev kvar tills egendomen såldes 1982; ett gripande avsked tecknas i dikten ”Det gamla huset”.

Debutdiktsamlingen Guldlejonet utkom hos Wahlström & Widstrand 1943 och hade ett tämligen traditionellt, längtansfyllt formspråk. En nyorientering mot modernismen skedde med Vita vägar (1950) som till största delen består av dikter med motiv från övre Norrland. Med Sätt glas (1966) var Mannerheims egenartade stil färdigutbildad: en välkomponerad frivers med oväntade språng såväl tankemässigt som metriskt. Den följdes upp av Livbåt (1974) och Det förstorande mörkret (1979). Det gamla huset (1982) bestod av valda dikter ur tidigare samlingar, blandat med nyskrivet. Den sista diktsamlingen utgavs 2005 och hette Öppnas om natten.

Mannerheim var även musikaliskt bildad med djup kännedom om musikhistorien, i synnerhet barocken, spelade gärna på husets cembalo, klavikord eller orgel och hade tät kontakt med framstående personer i det svenska musiklivet. Det är i mångt och mycket denna kunskap som ligger till grund för hans insats som metriker och litteraturteoretiker. Som ingen annan försvarade Mannerheim det musiska inslaget i poesin, på tvärs mot den i hans tycke alltför schematiska beskrivningen inom traditionell metrik, med notationer som han spefullt beskrev med ordet ”streckexning”, syftande på versfotsnotationer som ”– x” för troké. Istället fokuserade hans beskrivningar på pulsen och därmed sammanhängande fenomen vid uppläsning, såsom pauser, inhållningar och prolongationer.

När nätverket Centrum för metriska studier grundades på 1980-talet var Mannerheim snar att bli medlem och höll vid nätverkets konferenser ett stort antal föredrag med de mest skiftande infallsvinklar, en underfundig humor och en metaforik hämtad från allehanda områden av verkligheten – inklusive hur en häst rör sig på tvåskiktad is, fysikalisk solitonteori och lingvistik. De metriska arbetena, jämte andra texter om litteratur och musik, kommer att ges ut under titeln Poesins musik.

Redan i Guldlejonet finns, enligt tidens sed, en avdelning med översatta dikter av Goethe, Conrad Ferdinand Meyer och Dante Gabriel Rossetti. Öppnas om natten innehåller översättningar från spanskan, bland annat dikter av Rosalia de Castro. Ytterligare översättningar och utkast finns i kvarlåtenskapen.

Ofta var det otillfredsställelse med de existerande översättningarna, parad med en vilja att verkligen förstå, som fick Mannerheim att slå upp översättarverkstaden. Ett besläktat engagemang återfinns i den skarpa kritiken av hur Den svenska psalmboken reviderades och, enligt Mannerheim, förflackades både uttrycksmässigt och klangligt. Dessa invändningar sammanfattades i skriften Gamla psalmisters röst (1982), som innehåller alternativa bearbetningar, vilka lyckas med att öka begripligheten utan att göra våld på språkets märg och must. Ett exempel på detta är det enkla men kraftfulla förslaget att avskaffa ”trygga räkan” genom att låta Lina Sandells psalm börja ”Ingen tryggare kan vara / än Guds lilla barnaskara”. Flera av Mannerheims bearbetningar finns med i 1986 års psalmbok.

Det var under en semestervistelse i Spanien runt millennieskiftet som Mannerheims intresse för Goethe åter väcktes, till en början som en vilja att begripa den gåtfulla dikten om Schillers huvudskål. Flera av vännerna kan vittna om att de mött ett trettiotal versioner, och till och med fått dem upplästa i telefon, i takt med att det spinozistiska budskapet klarnade och fick en form som slog an rätt tonfall, men ändå i minsta detalj motsvarade originalets vändningar.

Därefter fortsatte Goethearbetet med dikt efter dikt, ständigt med samma orubbliga noggrannhet, ända tills urvalet utkom i en liten blekrosa volym på ellerströms år 2010. Volymen finns även inläst av Mannerheim själv hos Autor Eter.

Det finns anledning att begrunda Goetheöversättningarna i relation till Mannerheims teori om översättningens tre nivåer, som skrevs på 1980-talet och publicerades i tidskriften Med andra ord 2006. Han sammanfattar sin erfarenhet som översättare och lyrikläsare genom att presentera en serie val som översättaren ställs inför.

Först kommer den egentliga nivån, där det gäller att bestämma sig för vad i originalet som är så viktigt att det måste bevaras, kosta vad det kosta vill. Dessa egenskaper kan avse vitt skilda fenomen, såsom versbyggnad, klanggestalt eller metaforik.

Därefter följer ett arbete för att efterbilda, med andra medel, övriga element i dikten, den så kallade ekvivalensnivån. Men ännu är dikten inte färdig; och det är här Mannerheims mest epokgörande insats kommer, när han uppmuntrar till att använda det egna språkets resurser för att fullända verket: den så kallade kaosnivån. Stick i stäv mot mycket av gängse översättningsteori hävdas alltså att det behövs tillägg för att dikten ska bli en dikt, till exempel etymologier, konnotationer och klangspel som bygger på djup förtrogenhet med målspråkets historia – en dimension som Mannerheim i en av sina allra sista texter kallade ”ekorummet”.

Det kan vara instruktivt att spåra dessa tre nivåer i de två översättningar som Mannerheim gjorde av Goethes ”Selige Sehnsucht”: först i Guldlejonet 1943; därefter 68 år senare i urvalsvolymen (och bägge gångerna enligt muntlig uppgift i polemik mot Karin Boyes översättning av samma dikt, som befanns vara en förvanskning, såväl filosofiskt som klangligt).

Und so lang du das nicht hast,
Dieses: Stirb und Werde!
Bist du nur ein trüber Gast
Auf der dunklen Erde.

I Guldlejonet låter det så här:

Och tills detta: dö och bliv!
mänska, du är vorden,
lever du ett främlingsliv
på den mörka jorden.

Och i Livskälla ur döden sprungen:

Och så långt du det ej har,
detta Dö och varde!
blott en främlings dunkla dar
jorden åt dig sparde.

Den viktigaste förändringen är kanske en mycket större trohet mot ordens inbördes ordning, som Mannerheim ofta i samtal framhöll som ytterst viktig för själva upplevelsen av dikten. Man kan också påpeka att det alldeles för explicita tillropet ”mänska” har försvunnit, som hade en moraliserande inverkan och nästan överskuggade strofen.

Det trokéiska versschemat har bibehållits, men med små subtila förändringar, som kan sammanfattas som att tyngdpunkten förskjutits till höger i raden, med långa upptakter, förutom ordet ”jorden”, som därigenom får en enorm tyngd.

Rimmen är mycket kraftfullare i den senare versionen, mycket tack vare kontrasten mellan det lättsinniga ”har”–”dar” och det nästan preciösa ”varde”–”sparde” som ställer två ovanliga verbformer, den ena en imperativ, den andra en trunkerad preteritumändelse, mot varandra. Därmed apostroferas diktens genomgående svävning mellan lätthet och tyngd både i tematik och ordval.

På ekvivalensnivån är det starkt med fyndet av verbet ”sparde”: för rimmets skull, men det kompenserar även för någonting som gått förlorat när ”Gast” (gäst) återges med ”främling”. Den aktiva relationen av givare och mottagare mellan jorden och människan återinförs på ett alternativt och överraskande vis.

Men mästerskapet kommer fram i hanteringen av konsonanterna: den kraftfulla användningen av initialt /d/ som också hjälper till att framhäva det viktiga ”det” i första raden; också de mer fladdrigt förekommande /l/-ljuden spelar en viktig roll för helheten. En annan skillnad som hör till kaosnivån (utnyttjandet av det egna språkets resurser) är att radbrytningarna, som i den äldre versionen känns både automatiska och ansträngda (man måste vid uppläsning krångla sig förbi dem), i 2010 års version anger bergfast förestavade pauser och tonhöjdsskiften av olika kvalitet.

Det hör till helhetsbilden att Mannerheim alltid översatte (och diktade) med uppläsningen i åtanke. Det tryckta ordet var partitur för en ljudgestalt, vars tydlighet blev allt finkornigare med åren. Vid sin bortgång den 30 augusti 2011 var han mitt uppe i att revidera sin självbiografi. Ett tidigare utkast hade dömts ut, och den nya versionen bjuder på en helt annan prosa, ljudlig och språkglad som en barockpsalm, och uppbyggd kring en associativ ordning, snarare än en kronologisk.