Carolina Wancke, 1808–1879

Carolina Wanckes debutöversättning – Balzacs Rör ej bilan! (1839) – som också var författarens introduktion i Sverige.

Föga är känt om översättaren Carolina Wancke. På så sätt är hon typisk för en stor del av den svenska översättarkåren, i synnerhet den kvinnliga delen, under romanens genombrottsperiod i Sverige. Hon föddes i Stockholm 1808 som dotter till juveleraren, guldgravören och hovdestillatorn Christian Didrik Wancke och dennes hustru Beata Nyberg (äv. Pettersson). Av allt att döma gav de sin dotter en så kallad god undervisning för flickor i hemmet. Längre fram skulle Wancke – vid sidan av översättandet – verka som lärarinna i framförallt musik och franska. Till hennes elever hörde en tid konstnären Carl Larsson, som hon undervisade i franska i hans hem i Gamla stan i Stockholm. Larsson minns ”en gammal guvernant i ett högadligt hus, M:lle Wancke, ett skarpt, litet och gammalt fruntimmer, som fäst sig vid min mor, och därigenom också vid mig. Hon hade nådigast lagt märke till mina anlag och visade mig ett sådant intresse att hon läste franska med mig, och stack mig i handen små läsarböcker.” Åtminstone på äldre dagar var Wancke alltså även guvernant. Hon var ogift och fick inga barn.

Tillsammans med språklärarinnan Fanchette Höggren publicerade Carolina Wancke anonymt Mamsell Spak och hennes omgifning. Försök till teckningar ur hvardagslifvet i två delar 1841. Utgåvan är ett exempel på en vid tiden gångbar parodiering av skönlitterära utgivningsformer, i detta fall den serietitel som beledsagade Fredrika Bremers romaner, Teckningar utur hvardagslifvet, som börjat utkomma i Uppsala 1828. Mamsell Spak blev dock inte vidare högt skattad av varken kritiken eller författarna. Exempelvis tar Emilie Flygare-Carlén avstånd från verket i ett brev till bokhandlare Morin i Tyskland (17/6 1842) och förklarar att hon inte vill se sina verk marknadsförda sida vid sida med ”sådane produkter, som så – och rättvist – blifvit tilltvålade här och nedsatte under medelmåttan.”

Som översättare är Wancke intressant som introduktör av samtida fransk skönlitteratur inom ramarna för L.J. Hiertas Läsebibliothek. Mellan åren 1839 och 1851 översatte hon för denna serie 17 titlar från franskan och en från engelskan. Wancke ingick aldrig i något översättarlag som delade på större romanverk då kapplöpningen mellan förlagshusen Hierta och Bonnier om de attraktiva titlarna från de franska magasinen gjorde att arbetet måste göras snabbt. Tvärtom åtog hon sig mestadels verk som hon kunde sköta ensam och utan alltför mycket press. Ändå var Wancke under vissa år – i synnerhet 1848–1851 – mycket aktiv. Man kan säga att hon successivt övertog Wendela Hebbes roll som den främsta kvinnan i Hiertas översättningsfabrik och att hon på så vis gav avgörande bidrag till att hålla den framgångsrika skönlitterära häftesserien igång.

Wancke debuterade som översättare genom att introducera Honoré de Balzac på svenska, vilket skedde med romanen Rör ej bilan! (1839). Av samme författare översatte hon sedan kortromanerna Pastorn i Montégnac och Véronique (båda 1840), den senare hämtad från den franska tidskriften La Presse. Sedan dröjde det till 1843 då en ny Balzac-översättning såg dagens ljus: romanen Familjen Lecamus. Historisk berättelse ifrån sextonde århundradet, hämtad från tidskriften Le Siècle. Också när Wancke översatte Alexandre Dumas historiska roman Grefvinnan de Monsoreau (1846) och andra delen av hans En läkares anteckningar (1848) skedde detta efter att Hierta noga följt de franska tidskrifternas följetonger. Ett av Wanckes mest omfattande verk (471 sidor), Èmile Souvestres De förkastade och utvalde, hade gått i La Démocratie pacifique 1844–1845 och inflöt i det svenska Läsebibliotheket 1848. Samma år utkom Wanckes översättning av Henri de Saint-Georges En hemlighet. Andra författare som Wancke översatte för Läsebibliotheket under dessa år var Paul Féval, Henri de Gondrecourt, Léon Gozlan och Clémence Robert, alltså till stor del en salig blandning av populärförfattare. Översättningarna följde vanligen mycket tätt inpå publiceringen av originalets sista avsnitt – ett tydligt tecken på litteraturens internationella karaktär och modemässighet. Enda undantaget från den franska linjen var engelsmannen W.M. Thackerays kortroman Samuel Titmarsh och den stora Hoggarty-diamaten (1850). Därefter följde det omfattande trebandsverket Dödsspelet av Paul Féval på 554 sidor. För 1850 års Läsebibliothek översatte Carolina Wancke hela fyra verk, och den översatta textmassan omfattade drygt 800 sidor.

Vid början av 1850-talet hade emellertid Hiertas Läsebibliothek sett sina bästa dagar. År 1851 fattade riksdagen beslut om att stämpelavgiften för tidningar och periodiska skrifter skulle fördubblas, något som slog hårt mot alla läsebibliotek, vilka så långt kunnat utnyttja de periodiska skrifternas portofrihet. Även den mäktige Hierta började ge upp hoppet om sitt flaggskepp inom förlagsutgivningen – Läsebibliotheket, som han nått så stora framgångar med sedan den flygande starten 1833 och som lagt grunden till hans övriga förlagsverksamhet. År 1851 utkom den sista årgången av Läsebibliotheket som veckoskrift och magasin för den sköna litteraturen. Det årets utgivning innehöll två omfattande romanöversättningar av den trägna Carolina Wancke: Lord Algernon av Théodore Foudras och Judinnan i Vatikanen eller Amor och Roma, en så kallad ”samtidsroman” av Joseph Méry. Romanen hade mycket riktigt utkommit samma år i Paris.

Samtidigt som de ekonomiska förutsättningarna i förlagsvärlden ändrades hade de anglosaxiska länderna blivit allt viktigare som källspråk för den översatta litteraturen i Sverige. Med dessa två förändringar skulle Carolina Wancke – guvernanten i översättningsfabriken – upphöra med sin översättningsverksamhet. Genom sin undanskymda position, sin orientering mot Frankrike och det stadiga samarbetet med Hiertas Läsebibliothek var hon en typisk översättare under den uppgångsperiod för romanutgivningen i Sverige som infaller under slutet av Karl Johan-tiden och åren strax därefter.