Gustaf Fröding, 1860–1911

Foto: Heinrich Osti

Gustaf Fröding föddes den 22 augusti 1860 på Alsters bruk i Värmland och avled den 8 februari 1911 till följd av alkoholism och diabetes. Han fick sitt genombrott 1891 med diktsamlingen Guitarr och dragharmonika och befäste under de följande åren sin ställning som ett av den svenska lyrikens främsta namn. I hans litterära produktion ingår också ett begränsat antal översättningar av engelsk och tysk poesi, vilka visat sig vara livskraftiga och fortfarande kommer till bruk i antologier och samlingsvolymer.

För Fröding utgjorde översättningsarbetet en konstnärlig utmaning men också en möjlig inkomstkälla. I ett brev från våren 1890, då han tänkte sig en framtid som fri skriftställare, menar han att om andra vägar stängs så kan han ”Öfversätta från tyska, engelska, franska, fastän det betalar sig dåligt”. Något senare vände han sig också till Albert Bonniers förlag med en förfrågan om översättningsarbete. Han säger sig där behärska de tre nämnda språken och tror sig kunna utföra översättningar till förlagets fulla belåtenhet.

Fröding hade också blick för översättningars värde som övningsfält för författare in spe. I ett brev sommaren 1886 till ungdomsvännen Karl Gustaf Pettersson, som sökte Frödings hjälp i sina litterära bemödanden, framhåller han att en ”god öfning är öfversättning från främmande skalder, af hvilka de tyske äro de lämpligaste, emedan de till skaplynne och språkegendomligheter äro mest beslägtade med oss”.

Delar av åren 1889–1890 uppehöll sig Fröding på en vårdinrättning i den tyska staden Görlitz och fick då möjlighet att mer ostört ägna sig åt sitt författarskap. För att roa sina medpatienter skrev han dikter på främmande språk och gjorde också vissa försök att överflytta nordiska texter till tyska, däribland Gunnar Wennerbergs Gluntarne och Henrik Ibsens ”Bergmanden”. Större intresse har hans lyriska tolkningar av engelska och tyska skalder. Osäker på sin förmåga och om han möjligen inkräktade på någon annans arbetsfält tog han kontakt med Uppsalaprofessorn och akademiledamoten Carl Rupert Nyblom, känd som översättare av bland annat Shakespeares sonetter, provensalsk lyrik och amerikanska humorister. För bedömning översände Fröding tolkningar av Robert Burns, Adelbert von Chamisso, Nicolaus Lenau och Edgar Allan Poe, vilka han trodde sig veta att också Nyblom arbetat med. I sina brev till Nyblom dryftar Fröding vissa principiella översättningsproblem, däribland vad han kallar ”ordklangens” betydelse och svårigheten att överflytta denna från ett språk till ett annat. Han exemplifierar med Poes ”Ulalume”, ett stycke som enligt hans mening är ”galet och konstigt”, men som på originalspråket genom sitt välljud verkar ”starkare än en mera djup och storslagen, men mindre klangfull skildring af sorgen”.

Uppenbarligen planerade Fröding att ett antal översättningar skulle ingå i hans första diktsamling, men så blev inte fallet. Med början 1891 publicerade han istället i olika organ en rad tolkningar av Lenau, von Chamisso, Lord Byron och Percy Bysshe Shelley. Av den sistnämnde gjorde han på beställning av tidskriften Ord och Bild en tolkning av ”Hymn to Intellectual Beauty”, av Fröding kallad ”Hymn till den själiska skönheten”. I ett brev förklarar han att Shelleys dikt har orsakat honom åtskilligt huvudbry eftersom skalden rör sig med begrepp och bilder som ”stå utanför det åtkomligas gräns” och därför är omöjliga att översätta: ”Dessutom är sjelfva språket så skylätt och månglimtmässigt att det icke kan återgifvas. Jag har åtminstone fått avstå från alla försök att efterlikna de geniala och musikaliskt verkningsfulla oregelbundenheter, han tillåter sig”.

Flera av de nämnda tolkningarna kom att ingå i samlingen Nya dikter (1894) tillsammans med ytterligare några av Lenau och Byron. I en essä från samma år skriver författaren och kritikern Hjalmar Söderberg att ”Frödings öfversättningar från främmande skalder hafva väckt allmän beundran” och framhåller särskilt hans tolkningar av Lenau.

Dessförinnan hade Fröding visat andra prov på sina färdigheter. År 1892 utgav han nämligen Folkskalden Robert Burns. En lefnadsteckning efter engelska källor i studentföreningen Verdandis skriftserie, ett mindre populärvetenskapligt arbete vilket innehåller översättningar av 12 Burnsdikter. Fröding hade redan under tiden i Görlitz översatt några av den skotske skaldens dikter och även planerat att ge ut en samling av hans verk. Av de relativt få tidningar som uppmärksammade Frödings Burnsstudie lyfte flera särskilt fram hans översättningar, av Social-Demokraten betecknade som ”mästerligt utförda”. Fröding lockades inte minst av Burns ungflicksporträtt som exempelvis i dikten The Banks of Devon:

Mild be the sun on this sweet blushing flower,

In the gay rosy morn, as it bathes in the dew!

And gentle the fall of the soft vernal shower,

That steals on the evening each leaf to renew.

Fröding översätter med utsökt känsla för originalets rytm:

Må morgonen milt på dess rodnande krona

strö daggdropp och sol på dess spirande blad,

må vårregnet vänligt de växande skona,

men nära dess rot med förfriskande bad!

Fröding visade också intresse för översättningar av sina egna texter. Ett antal brev till hans danska översättare Alma Forsberg vittnar om hur uppmärksamt Fröding läste hennes tolkningar och att han ofta föreslog ändringar eller alternativa formuleringar.

Alla Frödings översättningar publicerades inte under hans livstid och är nu utspridda över flera olika volymer. Den mest fullständiga samlingen finns i Gustaf Johnsons Frödings lyriska översättningar (1987), som också ger bakgrund och kommentarer till de enskilda verken. Ytterligare ett antal tolkningar av Goethe och Burns ingår i den postumt utgivna Efterlämnade skrifter (1914), i Germund Michaneks utgåva Återkomsten och andra okända dikter (1964) samt Eva Jonssons Dikter från hospitalet (2005).