Jarl Hemmer, 1893–1944

Foto: Åbo Akademis bildsamlingar

Den finlandssvenske författaren Jarl Hemmer växte upp i Vasa som son till vice häradshövdingen Balder Hemmer och dennes hustru Emilia, född Finnilä. Han föddes den 18 september 1893. Hemmer studerade vid Vasa svenska lyceum. Som lärare i ryska hade han en tid Karl Fredrik Åström, en av landets främsta språkpedagoger, och det var detta språk han senare kom att välja som huvudämne då han 1912 skrev in sig vid Helsingfors universitet. Motivet till att studera ryska var inte dikterat av någon allmän ryssvänlighet – Hemmer var, som de flesta i hans bekantskapskrets, starkt kritisk, ibland direkt fientlig eller fördomsfull till mycket som rörde Ryssland. Snarare var ämnesvalet pragmatiskt betingat: det rådde brist på lärare i ryska och som examensämne betraktades det som relativt enkelt. Att studierna dessutom innehöll mycket skönlitteratur passade Hemmer bra. För det var poet och författare han ville bli. Av sin rikssvenske mentor Bo Bergman hade han redan fått bekräftat att ”det röda poetblodet” rann i hans ådror.

Om man studerade ryska i Finland var det också nödvändigt att vistas en tid i Ryssland. Hela vårterminen 1914 tillbringade Hemmer i Udelnaja, en förstad till Sankt Petersburg. Tiden där var inte odelat lyckosam, dels var han sjuk under en period, dels plågades han av hemlängtan. Hemmers misstänksamma hållning till det ryska gav ändå vika ibland:

Man träffar här många, många mänskor, som man måste älska: kloka, varmblodiga, livslevande mänskor – mänskor, vars hjärtan man känner klappa i samma takt som ens eget. Och nationalhatet somnar bort för många stunder, och man ville gå med utbredda armar dem till mötes: bröder! systrar!

Senare samma år debuterade Hemmer med diktsamlingen Rösterna (1914) och räknades därefter som det stora löftet inom finlandssvensk poesi. Han tog sin examen 1917 med de allra högsta vitsorden i ämnet ryska språket och litteraturen. Sin pro gradu-avhandling skrev han om den tidigt döde rysk-judiske poeten Semjon Nadson. Hemmer bearbetade senare avhandlingen till en essä som publicerades i Finsk tidskrift tillsammans med flera översatta dikter, bland annat den berömda ”Vän och broder” som är så typisk för ”den trötta generationen” i Ryssland.

Efter examen sökte Hemmer in som praktikant vid Universitetsbiblioteket i Helsingfors. När han av den legendariske överbibliotekarien Georg Schauman tillfrågades om vilka språk han behärskade, nämnde han bland annat ryska. ”För det språket har vi ingen användning här”, lär Schauman ha svarat, och dörren till biblioteksbanan var därmed stängd. Ytterligare en dörr skulle snart stängas. Hemmers försök som lärare havererade nämligen på grund av svaga nerver. Han tvingades därefter att försörja sig helt på sitt skrivande. År 1918 gifte han sig med Saga Söderman. Sonen Erland föddes samma år, dottern Marie-Louise 1920. Som nybliven familjefar behövde Hemmer pengar. I ett brev till vännen Sten Selander, själv översättare och med goda kontakter i förlagsvärlden, frågar han efter översättningsuppdrag från ryska. ”För tillfället är jag nämligen utan sysselsättning och lider därav både moraliskt och ekonomiskt” (brev till Sten Selander, 3/11 1920).

Hemmers första översättning i bokform var dock inte från ryska utan från tyska. I förordet till sin version av Schillers skådespel Wilhelm Tell (1918) skriver han att han följt principen att ”där så kräves, ordagrannheten obetingat bör träda tillbaka för frasens uttrycksfullhet och innebördens klädande i en konstnärlig form”. En översättningsstrategi som alltså betonade måltextens konstnärliga funktionalitet framför relationen till källtexten. Hemmer fick höga betyg av Gunnar Castrén som i sin recension skrev att man aldrig märker ”någon svårighet eller någon tyngd, allt löper lätt och säkert” samt att översättningen i sin helhet kan ”betraktas som alldeles mönstergill”. Därefter översatte Hemmer även en roman från danska, J.P. Jacobsens Niels Lyhne (1920).

Översättaren Hemmer var som flitigast under 1920-talet, och nu från ryska. Den första större översättningen var Leonid Andrejevs Djävulens dagbok (1921). Därefter följde två klassiska ryska mästerverk: Nikolaj Gogols Taras Bulba (1924) och Michail Lermontovs Vår tids hjälte (1926). Ur den senare hämtas följande utdrag, som visar hur Hemmer lyckades överföra sin naturlyriska känsla till sina översättningar:

Under oss utbredde sig Kojschaurska dalen, genomskuren av Aragva och ett mindre strömdrag som av två silvertrådar; ett opalblått dis vaggade däröver och trängdes in i de angränsande hålvägarna av morgonens varma strålar. På ömse sidor därom höjde sig bergsryggarna, den ena över den andra; de skuro varann och buktade i linjer, snöhöljda eller bevuxna med buskskog.

Men Hemmer arbetade inte enbart med prosa. Redan tidigt hade han börjat översätta poesi. Man kan se det som en del av hans utbildning till poet. År 1922 sammanställde han en volym med diktöversättningar som fick den ganska intetsägande titeln Lyriska översättningar. Han hade själv föreslagit ”Efterdikt” – en försvenskning av det tyska Nachdichtung, ett begrepp som tar fasta på att översättning av poesi snarare handlar om ett återskapande än en ordagrann översättning, men titeln underkändes av förlaget. Samlingen innehåller översättningar av både rysk och tysk poesi: bland de förra kan nämnas Michail Lermontov, Konstantin Balmont, Valerij Brjusov och Igor Severjanin, bland de senare Walther von der Vogelweide, Theodor Storm, Gottfried Keller och Cäsar Flaischlen. Det var alltså poesi med en klar romantisk och symbolistisk anstrykning som intresserade Hemmer mest. Boken togs emot välvilligt, i första hand för att vissa av författarskapen ännu var tämligen okända i Finland.

Det finlandssvenska och det finska litterära livet var i mycket två olika kretslopp. Man kan konstatera att Hemmer, till skillnad från författarkollegorna Arvid Mörne och Erik Kihlman, i stort sett inte översatte alls från finskan. Ett undantag var några dikter av vännerna Larin-Kyösti (pseudonym för K.G. Larson) och V.A. Koskenniemi, publicerade i tidskriften Nya Argus, där för övrigt flera andra av Hemmers diktöversättningar gick i tryck.

Jarl Hemmer avslutade sin översättargärning med Tjechovs dramatik. Hans versioner av Tre systrar, Måsen, Onkel Vanja och Körsbärsträdgården utkom 1928 med undertiteln Fyra skådespel. I flera decennier var det Hemmers översättningar som användes när Tjechovs pjäser sattes upp i Sverige eller på svenskspråkiga teatrar i Finland. De kom också ut i flera upplagor, senast 1979. Hemmers egen erfarenhet som dramatiker, bland annat Med ödet ombord (1924), var säkert en viktig anledning till att hans översättningar av Tjechov blev så lyckade. Tillsammans med landsmannen Hjalmar Dahl, som vid samma tid översatte Tjechovs noveller till svenska, kom Hemmer att gå i bräschen och skapa möjligheter för det nyväckta intresse för författarskapet som märktes i Sverige först under 1940-talet. Att det var två finlandssvenskar som gick före var knappast en slump: fortfarande var Sveriges direkta litterära kontakter med Ryssland/Sovjetunionen outvecklade och Finland fungerade ännu som förbindelselänk för den litterära importen österifrån.

Hemmer spelade en viktig roll som introduktör av rysk litteratur och ryskt tänkande. De flesta av hans översättningar innehåller essäer som inte bara presenterar boken i fråga utan också författarskapet i stort. Essäerna samlade han senare i boken Brev till vänner (1937), där också de omfångsrika essäerna ”Anteckningar om Tolstoj” och ”Den ryska messiasdrömmen” ingår. Det var de stora 1800-talsryssarna, i första hand Dostojevskij och Tolstoj, som påverkade Hemmer mest. Det var hos dem han sökte efter vägledning och riktmärken för sitt eget liv och författarskap. De kom att i hög grad påverka hans syn på lidandet och ondskan i världen, inte minst som det kom till uttryck i hans storverk, romanen En man och hans samvete (1931).

I Jarl Hemmers författarskap kan översättandet ses som en bisyssla, koncentrerat till 1920-talet. Hans prosa- och dramatiköversättningar var i huvudsak uppdragsbaserade. Hemmer var i första hand poet, även som översättare. När det gäller den översatta poesin styrdes dock valet av egna preferenser. Flera av de lyriska översättningarna skulle i själva verket ha kunnat vara skrivna av honom själv – den mest uppenbara parallellen är den mellan Hemmers mest kända dikt ”Under häggarna” och Konstantin Balmonts dikt ”Häggen”.

Hemmer begick självmord i Borgå på Finlands självständighetsdag den 6 december 1944.