Mario Grut, 1930–2007
Mario Grut föddes den 19 september 1930 i Göteborg. Fadern var dansk och spårvägschef vid Siam Electric i Bangkok, Thailand, modern svenska och född inom skeppsredarsläkten Wijk. Barndomen tillbringades i Thailand, där fadern under andra världskriget tjänstgjorde inom brittiska arméns underrättelsetjänst, från 1943 som major. Gruts första språk var engelska och thai, följda av svenska från 1939, sedan han inför krigshotet skickats till Sverige för att gå i privatskola. Han talade också danska, franska, tyska och italienska obehindrat.
Grut tog studenten som privatist efter att ha gått i Stockholms Enskilda läroverk och tillbringade ett antal år med studier vid University of Boston och resor i Europa, framför allt i Frankrike. Mot slutet av 1950-talet började han medverka på Aftonbladets kultursida, rekryterad av Karl Vennberg, som förefaller ha blivit en andra fadersgestalt för honom. Den frihet som kulturchefen gav sina medarbetare lämnade Mario Gruts anarkistiska leklust fritt utlopp, och Vennbergs bakgrund som förespråkare för tredje ståndpunkten stämde väl med hans egen misstro mot storvulna och makthungriga ideologier av vilken färg de vara månde.
Grut förblev Aftonbladet trogen hela sitt liv och kom efterhand att koncentrera sig på film- och teaterrecensioner. Den korta leveranstiden passade honom, eftersom den motverkade hans tendens att veckla in sig i briljanta resonemang, vilka han kände sig tvungen att underminera med ironier och ordlekar. Sådana texter löpte alltid risk att förbli oavslutade.
Den stilkonst, språkglädje och formella uppfinningsrikedom som Mario Grut visade som kulturjournalist gjorde att många väntade sig ett skönlitterärt författarskap av honom. Han gjorde också ansträngningar i den riktningen – ett stort romanmanuskript lär ha förkommit i Italien – men den enda text han publicerade, en novell i elfte omgången av Bengt Anderbergs antologi Kärlek (1969), en bokserie som på sin tid var känd som pornografisk, vittnar kanske främst om Gruts lust att provocera och gå utanför etablerade ramar.
Den första översättning Mario Grut publicerade, en Ellery Queen-roman för Bonniers 1958, får betraktas som lärospån och brödjobb. Redan året därefter utkom hans översättningar av tre uppmärksammade samtida pjäser: Shelagh Delaneys Doft av honung och Brendan Behans Gisslan och Den dödsdömde; de två förstnämnda spelades samtidigt i Malmö respektive Göteborg. Förläggare var Bo Cavefors, som kontaktat Grut efter att ha läst hans artiklar i Aftonbladet. När dessa pjäser trycktes om sjutton år senare reviderade dock översättaren sitt arbete i sådan grad att de på titelbladen benämndes nyöversättningar.
Grut engagerades också som översättare inom Cavefors omfattande projekt att lansera Ezra Pound i Sverige. På hans lott föll Cantos XVIII–XXX, som utkom på svenska 1961. Då hade Grut gått så djupt in i texten att han från Stockholm på vespa farit över Alperna till Rapallo i norra Italien, där Pound var bosatt, för att diskutera detaljer med honom (Gruts foto av en kraftfullt roende Pound trycktes som frontespis i boken). Besöket lade grunden till en lång vänskap, trots eller tack vare politiska meningsskiljaktigheter. Grut, som alltid hade problem att lämna manus i tid, kom dock inte att göra fler Poundöversättningar. Förläggare Cavefors betecknar hans insats som tonsäker och ”verkligen skickligt gjord… Grut och Forssell hade den märkliga förmågan att ’leka’ Pound”.
Under andra hälften av 1960-talet mellanspelade Mario Grut som fotograf och regissör inom svensk dokumentärfilm, bland annat tillsammans med sin gode vän filmaren Berndt Klyvare. Från det tidiga 1970-talet arbetade han som översättare åt det andra av tidens viktiga nya förlag, vid sidan om Cavefors: Coeckelberghs. Gruts egna litterära och politiska intressen avspeglas i valet av titlar: Jean-Paul Sartres Vad är litteratur? (1970, försedd med kommentarer som både visar översättarens imponerande beläsenhet och hans självständighet gentemot ungdomsidolen), respektive den avslutande delen av Isaac Deutschers biografiska trilogi om Lev Trotskij. Han granskade vidare Martin Petersons översättning av del 1 av Trotskijbiografin – en uppgift han tog på sig även då hans unge släkting Erik Wijk 1987 översatte Sartres Djävulen och Gud Fader.
Det var först vid millennieskiftet som Grut återkom som översättare, men då med ett projekt som hade fängslat honom länge och som han gjort förstudier till redan på 1960-talet, nämligen att försvenska James Joyces sista roman Finnegans Wake. Joyces metod att baka samman flera ord, hämtade från en stor mängd språk, till ett nyskapat (vilket dessutom i sitt sammanhang får betydelse på flera plan) gör naturligtvis en ordinär översättning omöjlig. Att överhuvudtaget försöka kräver just den flerspråkighet, den beläsenhet och inte minst den associationsförmåga och det respektlösa skämtlynne som Grut ägde i så hög grad. Ett litet exempel ur det första avsnitt Grut publicerade, ”Anna Livia Plurabella”, kan ge en uppfattning om arten av detta om- eller nyskapande av Joyces text:
Ah, but she was the queer old skeowsha anyhow, Anna Livia, trinkettoes! And sure he was the quare old buntz too, Dear Dirty Dumpling, foostherfather of fingalls and dotthergills. Gammer and gaffer we’re all their gangsters. [...] Anna was, Livia is, Plurabelle’s to be. Northmen’s thing made southfolk’s place but howmulty plurators made eachone in person? Latin me that, my trinity scholard, out of eure sanscreed into oure eryan!
Men ett särligt kvinnostycke var hon ändå, Anna Livia Nippertå! Och visst var han en udda bons, Dear Dirty Dumpling, luad fosterfar till finngaller och teutodöttrar. Skrällen och skrållor, vi hör alla till deras gäng. [...] Anna var, Livia är, Plurabella blir. Normäns ting gav sydmän ly och sen hur många in persona gjorde var och en? Latina det, ni tremänt lärde, från er sandskritt till vår hariska!
Grut försåg sin svenska version med en utförlig litteraturlista och en mindre mängd noter (vilka till stor del bestod av en uppräkning av de 1022 flodnamn han efter författarens förebild arbetat in i denna strömmande, flödande text). Dessutom fanns en fristående efterskrift, ”Anna och jag”, som förundrade och förargade recensenter med sin halsbrytande blandning av språkekvilibristik och ohöljt snusk.
Grut publicerade ytterligare ett avsnitt ur Finnegans Wake, fabeln om ”Maran och gracehoppet”, även det försett med muntra noter, och hade vid sin död inledningen och avslutningen ur Joyces ringdansbok så gott som klar. Han tvekade att kalla den sista av de många versionerna definitiv – kanske ville han helt enkelt inte sluta leka.
Grut avled den 2 juli 2007 på Gotland.