Svenskt översättarlexikon

Hans Staffan Holmgren föddes den 15 maj 1944 i Västra Skrävlinge församling i Malmö. Han var enda barnet till två föräldrar med arbetarbakgrund, även de födda och uppvuxna i Malmö. Modern Siri (född Olsson) arbetade vid Smörkontrollen. Fadern Karl-Axel hade anställning på Skatteverket, men var också maskinist vid biografen Reflex (senare Kino) i Lund. Som barn följde Staffan ofta med sin far till biografen, vilket lade grunden till ett livslångt filmintresse.

Staffan Holmgren blev den första i familjen som tog studenten. Grundskoleåren tillbringade han vid Sofielundsskolan, därefter följde gymnasiestudier vid Malmö latinskola, där han bland annat ingick i redaktionen för skoltidningen Triptyken, i vilken han fick sina första litterära alster publicerade. Efter ett kortare avbrott i gymnasiestudierna, då han gick till sjöss, avlade Holmgren studentexamen 1964. Samma år fick han två dikter publicerade i Bonniers litterära magasin.

Efter en kort tid som student i teoretisk filosofi i Lund började Staffan Holmgren arbeta vid Sydsvenska Dagbladet, där han blev kvar till 1975, först som korrekturläsare, senare som redigerare på kulturredaktionen. Under 1970-talet skrev han också kulturartiklar och filmkritik.

Holmgrens starka filmintresse ledde till att han i slutet av 1960-talet var med och bildade Filmcentrum Syd. Kontakterna i musik-och filmvärlden resulterade i ett par mindre filmroller: i den uppmärksammade Sven Klangs kvintett (1976) samt i Mannen som inte vågade frysa (1983). Han översatte också ett par filmvetenskapliga artiklar.

Med sambon Margareta Herslow, som han lärde känna under gymnasietiden, fick Staffan Holmgren sonen Pelle. År 1976 träffade han sin livskamrat, den Lundabaserade översättaren Maria Ortman. De flyttade ihop i Lund och fick sonen Felix.

Det var Ortman som inspirerade Staffan Holmgren till att börja översätta. Tillsammans med henne översatte han sin första roman, Ann Beatties Djupt i vinterkylan (1977). Paret skulle arbeta ihop flera gånger genom åren, bland annat 1985 då de på uppdrag av Musikteatergruppen Oktober översatte Berthold Brechts Tolvskillingsoperan. Samma år utkom deras gemensamma översättning av ungraren György Konráds politiska essäsamling Antipolitik.

Som översättare ägnade sig Staffan Holmgren åt skönlitteratur, sakprosa och dramatik, nästan uteslutande från engelska språket och företrädesvis av nordamerikanska författare. Hans intresse för USA och nordamerikansk kultur var stort och han höll sig med ett omfattande bibliotek med amerikansk litteratur och poesi. Bland de tidiga arbetena kan nämnas hans tolkning av Tom Wolfes Rätta virket (1982), som rosades av recensenterna. Stor uppskattning rönte hans översättningar av den civilisationskritiske och existentiellt orienterade sydstatsförfattaren Walker Percys romaner Biobesökaren (1980) och De yttersta dagarna (1984). Att dessa böcker kom ut på svenska var helt och hållet Staffan Holmgrens förtjänst, Percy hörde nämligen till de författare som han själv lyckades sälja in till svenska förlag. Biobesökaren var också en av de översättningar Holmgren var stoltast över.

I William Maxwells delvis självbiografiska roman Hej då, vi ses i morron (1986) bifogade Holmgren en intervju han gjort med författaren, allt för att väcka läsarnas intresse för den i Sverige tämligen okände amerikanen. Boken gavs ut på nytt 2015, då försedd med ett efterord av översättaren. Utöver dessa och andra amerikanska författare översatte Holmgren under 1980-talet även indiern Mulk Raj Anands roman Kastlös (1984) och engelsmannen Michael Schmidts kolonialkritiska Innan Chayo försvann (1985).

Staffan Holmgren var social till sin natur och hade lätt för att knyta kontakter. Holmgren hade ett levande intresse för jazz, som han kallade ”den mest ohjälpligt egalitära, ja: demokratiska, rättvisande företeelse som 1900-talet upplevt” (Expressen 9/9 1986), och han umgicks gärna med jazzmusiker. En av de utländska författare han lärde känna och länge korresponderade med var William Maxwell. En annan var den omstridde litteraturvetaren Harold Bloom, vars idéer om litteratur och läsande formulerades i böckerna Den västerländska kanon (2000) och Hur du ska läsa, och varför (2001). Inledningsvis retade sig Holmgren rejält på Bloom, men under arbetets gång kom han att omvärdera och uppskatta författaren. Han engagerade sig djupt i Blooms författarskap, men översättningsarbetet var slitsamt. Författaren citerade nämligen friskt – och alltid ur minnet – varför Holmgren tvingades att kontrollera varje citat mycket noggrant. Bloom, som kunde tillräckligt bra svenska för att bilda sig en uppfattning om måltexten, blev dock mycket nöjd med resultatet och ska ha hävdat att översättningen var bättre än originalet.

Holmgrens intresse för samtidskonst var stort och han hade många vänner och kontakter i konstvärlden, bland andra Anders Tornberg, konstsamlare och grundare av Anders Tornberg Gallery i Lund. Holmgren kom att fungera som både översättare och redaktör till flera av de skrifter som galleriet gav ut. En annan vän var konstnären Ola Billgren. När dennes konstessäsamlingar Solfjäder (2002) och Måleriets liv och död (2006) gavs ut postumt fungerade Holmgren både som redaktör och utgivare.

Minst lika viktiga som Staffan Holmgrens skön- och facklitterära översättningar var de insatser han gjorde på dramatikens område: ett tjugotal pjäser, många översatta för Radioteatern. Bland de tidiga pjäserna finns Howard Barkers Slaget vid Lepanto och Borgen, som sattes upp vid flera olika svenska scener och dessutom sändes i radio. Tillsammans med Kristina Lugn – som var mycket förtjust i Holmgrens romanöversättningar – översatte han 1989 Julian Garners pjäs Skördetid. Holmgren introducerade också dramatik för svenska regissörer; bland annat presenterade han för vännen Suzanne Osten den i Sverige ospelade dramatikern Jane Bowles och hennes pjäs I lusthuset. Osten fastnade genast för det ”märkvärdiga och unika” (Svenska Dagbladet 20/10 1988) teaterstycket, och satte upp det på Stadsteatern/Unga Klara i slutet av åttiotalet. Uppsättningen rönte stor uppskattning och Holmgrens översättning återanvändes senare i flera senare uppsättningar av verket. Staffan Holmgren skulle samarbeta med Osten igen, bland annat då han 2014 översatte surrealisten Leonora Carringtons Lammungarnas fest, vilken blev hans sista dramatiköversättning.

Staffan Holmgren belönades för sin översättargärning med Samfundet De Nios översättarpris år 2000 och med Svenska Akademiens översättarpris år 2004.

Han avled i Lund den 9 maj 2024.