All världens berättare
I pappersransoneringens tider, under andra världskrigets sista månader, utkom i mars 1945 det första numret av All världens berättare på Bonnierägda Åhlén och Åkerlunds förlag. Tidskriften var modellerad på Sigfrid Siwertz novellantologi med samma namn från 1942 och innehöll främst noveller i original och översättning. Målsättningen var, med redaktör Karl Johan Rådströms ord, att erbjuda ”god, underhållande och bildande litteratur från alla världens länder” (1945:1 presentationsupplagan). Den översatta litteraturen prioriterades framför den inhemska. Rådström menade att utländska författare var bättre än svenska när det gällde att skriva läsartillvänt, att det fanns för få goda svenska noveller och att författare ur den yngre svenska generationen ofta var så tekniskt avancerade att de blev svårlästa. Därför var det ”befogat att gå över ån efter vatten, om man på svenska vill utge en novelltidskrift med god skönlitterär standard”. Rådström utryckte också ”en hemlig önskan” om att den yngre svenska författargenerationen skulle ta intryck av det utländska och inte ”ha exklusiviteten som enda gud utan också [...] lära sig skriva enkelt och levande för den stora publiken”.
Även om det likafullt kom att publiceras många alster av svenska författare i All världens berättare var det översatta texter som dominerade, något som gav tidskriften en särprägel i jämförelse med andra litterära tidskrifter som Bonniers Litterära Magasin, 40-tal, Utsikt och Femtital. Det stora antalet översättningar innebar i sin tur att en mängd översättare var inblandade, bland dessa några av Sveriges mest namnkunniga, såsom Ellen Rydelius, Sonja Bergvall, Lisbeth och Louis Renner, Brita Edfelt, Karin Alin, Erik Blomberg, Johannes Edfelt och Anders Österling.
All världens berättare nådde ut till en stor grupp läsare: under sina första år hade den en upplaga på omkring 40 000 exemplar, långt över det man ursprungligen räknat med. Men nyhetens behag drog snabbt förbi och redan 1949 började upplagesiffrorna sjunka. Det var också därför tidskriften till slut lades ner 1956.
Redaktörer för tidskriften var Karl Johan Rådström (1945–1952), Staffan Andræ (1952–1954), Lars Malmström (främst huvudredaktör 1954–1956), Magnus von Platen (litterär redaktör 1954–1955), Gert Landen (huvudredaktör 1956) och Mårten Edlund (litterär redaktör 1956).
Ett inkluderande läsartilltal
All världens berättare vände sig tydligt till en bred läsande allmänhet, vilket bland annat märktes i ett inkluderande och engagerande läsartilltal. Vid flera tillfällen bjöd redaktörerna in till reflektion kring barns och ungdomars läsning och läsarna aktiverades med tävlingar, läsarundersökningar och önskenummer. Som regel publicerades varje novell tillsammans med en kärnfull författarpresentation, så att även ovana eller dåligt bevandrade läsare kunde känna sig inkluderade i den krets tidskriften vände sig till. Läsartilltalet är ibland närmast undervisande, vilket exempelvis märks i att de flesta novellerna presenteras med en undertitel som av allt att döma tillkommit på redaktionen. En novell kan presenteras som ”Ett stycke äkta norskt bondeliv”, ”Blyg ung Eros i tidigt 1700-tal” och ”Om riskerna av att förtälja reseupplevelser om man är eskimå”, för att ge några exempel. Ett annat drag som bidrar till att skapa ett brett läsartilltal är de många och vackra illustrationerna. Inte bara omslag, utan i stort sett varje novell och varje uppslag är illustrerade av svenska konstnärer som Gunnar Brusewitz, Isaac Grünewald, Gösta Kriland, Erik Prytz, Otte Sköld och Ulla Sundin. När Lars Malmström sammanfattade tidskriftens betydelse i samband med tidskriftens tioårsdag valde han att betona just det inkluderande läsartilltalet. Han skriver att läsarna här ”fick möta de stora författarna utan pekpinnetvång, utan snobbig högtidlighet. De ville bli underhållna och de fick prima underhållning” (1955:3).
Ett inkluderande och underhållande texturval
Just en större öppenhet för litteraturens underhållande funktioner var också något som skilde ut All världens berättare. Redaktionen arbetade utifrån devisen ”Tidskriften för litterär underhållning”, något som märks i såväl formgivning som i läsartilltal. Staffan Andræ, som tog över redaktörskapet efter Rådström 1952, ifrågasatte i ett förord den skarpa åtskillnad som, menade han, gjordes i Sverige mellan ”underhållningslitteratur” och ”allvarligt syftande diktning” eller ”god, erkänt hårdsmält litteratur” (1952:6). Andræ frågar sig om vi i Sverige ”inte gått lite långt i vår beskäftiga iver att skilja de underhållande getterna från fåren” och om ”inte detta nit ibland rentav [kan] visa dunkla blodsband med den ofördragsamhet och det likriktningsbegär som har kappats om att göra vårt land till en av världens på en gång tryggaste och tråkigaste vistelseorter?” Han avslutar med en uppmaning om att:
i vardagstrivselns namn vara lite mera toleranta mot författare som gör sitt bästa att trolla fram några leenden på våra snålt sammanpressade läppar, författare som inte är ute i annat ärende än att roa och som gör det på ett vettigt kultiverat sätt.
All världens berättare var med andra ord inkluderande även vad gäller urvalet. I ett typiskt nummer blandades kortare texter av vitt skilda författare. I de första numren förekom texter av exempelvis Dorothy Parker, André Gide, P.G. Woodhouse, Roald Dahl, W. Somerset Maugham, Martin Andersen Nexø, Katherine Mansfield, Emily Dickinson, Langston Hughes och H.C. Andersen. Tonvikten låg på relativt nyskrivna översatta noveller men det är även gott om nyskriven svensk litteratur. I så gott som varje nummer finns exempel på såväl översatt som svensk poesi. I något mindre utsträckning publicerades utdrag ur romaner och äldre litteratur i tidskriftens anda. Bland de äldre författarna kan nämnas Margareta av Navarra, Bonaventure des Periers, Jean-Jacques Rousseau, Friedrich Hölderlin, Prosper Mérimée, Oscar Wilde, Guy de Maupassant och Anton Tjechov.
All världens dubbeltydighet
Det är värt att uppmärksamma att ”all världens” i tidskriftens titel kan förstås i både överförd och bokstavlig betydelse. Här inkluderas ett brett spektrum av genrer och såväl nyare som äldre litteratur. Men den bokstavliga betydelsen är minst lika viktig. Redaktörerna påpekade i många förord att litteraturen i tidskriften kom från hela världen. Det bör dock anmärkas att det i praktiken blev en något annan förståelse av ”världen” än den som vi nu för tiden lägger in i begreppet världslitteratur. Författarna i All världens berättare kom företrädesvis från Västeuropa, USA och Ryssland. Antalet bidrag från resten av världen var få. Det är fler från Latinamerika än från Afrika och Asien. När det gäller de sistnämnda hade många sagans form. Vanligtvis angavs då ingen författare (exempelvis ”Duvan och kråkan. Persisk saga”, ”Szu Weis’s äventyr” och ”Ishaq ibn Ibrahims slavinna”).
Många av omslagsillustrationerna kan dock leda läsaren att tro att man hade ett mer inkluderande förhållningssätt. Framförallt de första åren var det gott om exotiska omslagsillustrationer med bilder på människor från främmande kulturer – gärna kvinnor och mer än en gång med bara bröst.
Översättarna
Det upprätthålls genomgående en skillnad mellan översättningar av poesi respektive prosa. När det gäller det senare omnämns översättaren som just översättare, medan det vid poesiöversättningar står exempelvis ”Tolkning av Anders Österling” och ”Tolkningarna av Hwang Tsu-Yü och Alf Henrikson”. Poesi översattes i högre grad av etablerade svenska diktare, medan de flesta som arbetade med prosan var yrkesöversättare. Bland de översättare som stod bakom särskilt många texter återfanns, vid sidan av ovan nämnda, Torsten Blomkvist, Teddy Brunius, Birgitta Hammar, Lennart Lagerwall och Ann-Sofi Landelius. Flera av dessa hade upparbetade kontakter med Bonnierförlagen och översatte ofta för dem i andra sammanhang.
Som regel angavs översättarnas namn tillsammans med den översätta texten. När det gäller äldre texter angavs dock inget översättarnamn. Detsamma gällde översatta sentenser och liknande korta texter. Förutom att översättarna vanligtvis uppträdde med namn (eller under pseudonym) var de i princip osynliga och det gavs ingen information om vilka de var.
Om översättning
Inte bara översättarna var osynliga, även mer allmänna diskussioner om konsten att översätta lyste i princip med sin frånvaro. Bland få undantag kan nämnas att Rådström i ett förord (1950:6) skrev om den nyligen avlidne Sigfrid Lindström. I det sammanhanget nämns att Lindström höll på att översätta Charles Lamb och något om vilka svårigheter det innebar.
I ett annat nummer (1953:3) aktualiserades ämnet i termer av ett nödvändigt ont. Läsare hade hört av sig med önskemål om att danska och norska texter borde presenteras i ”originaldräkt”. Redaktör Staffan Andræ menade att denna önskan ”är i högsta grad berättigad” men att ”den nedslående sanningen är den att den överväldigande delen av publiken skulle reagera negativt”. Han refererar till marknadsundersökningar och försök som har gjorts av bokhandlare att sälja böcker på grannspråken och lyfter fram att den skandinaviska litteraturen till och med i översättning väcker begränsat intresse. All världens berättare måste därför ”med hänsyn till majoriteten av sina läsare framhärda i att presentera översättningar”.
Den längsta reflektionen om översättning i All världens berättare är ett läsarinlägg publicerat i ”Läsekretsens hörna”. Insändaren ”Om översättningar” är signerad av Frans Oscar Pettersson, som på två punkter framför kritik mot förlagens hantering av översättningar. Den första gäller vad förlagen väljer att översätta och framförallt att inte översätta: Pettersson kritiserar publiceringen av ”halvdana urtråkiga så kallade underhållningsromaner utan innehåll, medan en rad spännande och roliga böcker förblir oöversatta”. Pettersson vänder sig också mot att förlagen publicerar många klassikeröversättningar i nedkortat skick:
En översättning bör vara fullständig, är det något som bör hoppas över så kan man väl överlämna hoppandet åt läsaren själv. Det kan ju tänkas att inte alla läsare hoppar över samma saker, men det kan väl översättare och förläggare få finna sig i. (1953:6)
Två år senare, i juninumret 1955, lyfte redaktören Magnus von Platen frågan om förkortade klassikerversioner. Han gjorde det intressant nog i positiva termer och argumenterade för att utländska klassiker har en fördel gentemot svenska klassiker eftersom de alltid kan ges ut med ett modernt språk: ”Det inhemska är handikappat i jämförelse med det utländska, som när som helst kan genomgå en föryngringskur under en skicklig och taktfull översättares händer”. Han argumenterar vidare för att förkortade versioner för ungdomsbruk är en god praktik eftersom ”En sak är säker: när det gäller barn och tonåringar har man att välja mellan att antingen ge dem moderna och moderniserade upplagor eller också att de inte läser böcker alls”.
Det är också intressant att uppmärksamma att det sällan framgick huruvida en översättning publicerades för första gången i All världens berättare eller om den redan hade tryckts i något annat sammanhang. I juninumret 1947 svarar Rådström på en kritik framförd i tidningen Vi om att All världens berättare bara presenterade gammal skåpmat:
Efter herr Asklunds uttalande i Vi satte jag mig ned och gjorde ett överslag av hur nytt och gammalt fördelar sig. Det visar sig då att All världens berättare under fjolåret publicerade inalles 136 prosabidrag. Av dessa var 67 förstagångspubliceringar, alltså noveller som icke tidigare varit synliga i tryck på svenska, vare sig i bok eller tidning. Av de 67 bidragen var 11 svenska, nyskrivna original. (1947:6)
År 1946 publicerade alltså All världens berättare 56 nyöversatta utländska noveller. Angående det återutgivna materialet i tidskriften betonade Rådström att redaktionen
alltid vinnlägger sig om en grundlig och ofta mycket välbehövlig översyn av de äldre översättningarna; mycket ofta göres nyöversättningar. Många av de saker som All världens berättare dragit fram till ett nytt liv, står sedan decennier orörda på bibliotekshyllorna i förlegad språkdräkt.
Av allt att döma reviderade man alltså många äldre översättningar, vilket då också kan förklara varför man inte satte ut något översättarnamn.
Under sina tolv år erbjöd All världens berättare sina många läsare ett brett spektrum av översättningar. Även om översättning inte tematiserades i själva tidskriften finns det likafullt anledning att anta att den var av stor betydelse för den skönlitterära översättningen i Sverige – möjligen kan den ha fungerat som ett slags översättarskola.