Svenskt översättarlexikon

Anna Lamberg föddes den 12 oktober 1877 i Kalmar som dotter till grosshandlaren Carl Johan Lamberg och dennes hustru Hedvig Olivia, född Ekenberg. I familjen fanns också en äldre fostersyster och en yngre bror. Lamberg läste vid Nisbethska flickskolan i Kalmar 1884–1894 och tog studenten som tillrest till Wallinska skolan i Stockholm 1896. Därefter följde studier i litteraturhistoria och moderna språk vid Uppsala universitet. I en senare personteckning av signaturen Mari Mihi beskrivs Lamberg som ”en lång och glad och vetgirig studentska”, som vid sidan av studierna spelade tennis och dansade på nationsbalerna. Studierna avslutades med en fil.kand. 1899. Under studieåren hann Lamberg också tillbringa en termin vid Humboldtuniversitetet i Berlin hösten 1898 samt ägna sig åt språkstudier i London under det första halvåret 1899.

I Uppsala hade Anna Lamberg, enligt sedermera kollegan och vännen Sven Rinman, ”ett rikt intellektuellt kamratliv” och umgicks bland annat med andra kvinnliga akademiska pionjärer som Astrid Cleve (von Euler) och Lydia Wahlström. Själv skulle Lamberg bli universitetsbiblioteket Carolina Redivivas första kvinnliga medarbetare någonsin, då hon hösten 1899 utnämndes till e.o. biblioteksamanuens.

Så långt var studiebanan och yrkesbanan allt annat än det förväntade för en grosshandlardotter från Kalmar. Längre fram hade Lamberg en understruket borgerlig livsföring, men under dessa år var mönstret snarare en aning radikalt, i den meningen som innefattade den tidens borgerligt präglade kvinnokamp. Lamberg bröt också det sociala mönstret på så vis att hon var gift tre gånger. Det första äktenskapet ingicks 1901 med Erik Eriksson Etzel, som, trots att han var tio år äldre, hade studerat i Uppsala samtidigt som Lamberg. Vid tiden för deras äktenskap var han redaktör för tidningen Affärsvärlden. Skilsmässa följde 1904.

Året därpå var Lamberg bibliotekarie vid Bedford College for Women i London, en central plats för kvinnors högre utbildning i Storbritannien. Hon var kvar i London till 1907. Under dessa år debuterade hon som översättare med Oscar Wildes kontroversiella och även i Sverige mycket uppmärksammade ”brev från fängelset”, De profundis (1905). Översättningen följdes av R.H. Sherards biografi över vännen Wilde, ”en fint skrifven och väl öfversatt apologi för det förvillade snillet”, enligt en anmälan i Sydsvenska Dagbladet (19/6 1906). Året därpå följde kvinnosakskvinnan Violet Pagets (pseudonymen Vernon Lee) sydeuropeiska reseessä Genius loci (1907).

Här kan det nämnas att det finns ett annat normbrytande mönster i Anna Lambergs verksamhet fram till denna tid. Wildes homosexualitet var välkänd, och något liknande kan sägas också om ”pojkflickan” Paget. Även Lambergs förste make, Etzel, tycks ha varit homosexuell – åtminstone blev han 1928 dömd till straffarbete för ”onaturlig otukt” i ett uppmärksammat mål.

År 1907 flyttade Lamberg hem till Kalmar och gifte sig med den yngre grosshandlaren Johan Albert Bruun. Maken tillhörde en i Kalmar väl rotad handlarsläkt som hade vänskapsband till hennes egen familj. Vad som föranledde detta överraskande avsteg från en livsbana som i övrigt ägnades huvudsakligen åt intellektuell verksamhet förblir oklart; äktenskapet tycks ha ordnats medan Lamberg fortfarande bodde kvar i London. År 1910 fick paret en son. Samma år flyttade de till Västervik och 1911 till Göteborg. Året därpå utkom ett par nya översättningar av Lambergs hand på det Göteborgsbaserade Förlagsaktiebolaget västra Sverige. Mest nämnvärd var amerikanen Nathaniel Hawthornes i hemlandet klassiska roman Den skarlakansröda bokstafven, som – vilket möjligen inte saknade betydelse – handlar om en kvinna som tar strid mot puritanismen för sin egen självständighet som mor och yrkeskvinna.

Redan 1912 tog Lamberg med sig sonen och flyttade till Stockholm, där hon under ett par år var skriven som ensamstående mor, fram till det att hon 1914 skildes från grosshandlare Bruun. Enligt Rinman var Lamberg från 1913 till 1921 sekreterare åt rektorn vid Karolinska institutet, Karl Mörner.

Lambergs tredje och betydligt mer långvariga äktenskap ingicks 1918. Maken Karl Wåhlin hade länge verkat inom förlags- och tidskriftsvärlden samt vid Nationalmuseum. År 1892 hade han grundat tidskriften Ord och Bild, för vilken han skulle vara redaktör livet ut och som under hans ledning var Sveriges främsta litteraturtidskrift. Genom maken knöts Anna Lamberg till tidskriften, till vilken hon bidrog med såväl egna texter som en stor mängd översättningar. Vid mitten av 1930-talet, då maken blev sjuk och slutligen avled, tog Anna Lamberg över det redaktionella ansvaret och samarbetade sedan nära med Wåhlins efterträdare som redaktör, Sven Rinman.

För Ord och Bild översatte Lamberg med åren ett femtiotal längre kulturartiklar (möjligen ännu fler som anonyma bidrag från redaktionen). Urvalet dominerades av texter som gav de svenska läsarna utblickar över vad som hände i det europeiska kulturlivet, med ämnen som ”Huvudströmningar och huvudpersoner inom Tysk-Österrikes moderna diktning” (av Maja Loehr, 1921), ”Idéströmningar inom den moderna engelska litteraturen” (av Stephen McKenna, 1922), ”Det outtalades betydelse i skådespelet” (av Jean-Jacques Bernard, 1931) eller ”Estländsk scenkonst” (av Friedrich Ege, 1940).

I förlängningen av denna kulturförmedlande syssla översatte Lamberg nu också ett flertal kulturhistoriska guider till populära resmål i södra Europa, i synnerhet Frankrike och Italien. Detta skedde inom Wahlström & Widströms skriftserie med det talande namnet Skönhet och Kultur, som, enligt en förlagsbeskrivning, skulle ”i framstående utstyrsel samla en del av de skönhetsvärden som skapats av natur och människohand”. Det rörde sig om ett slags kulturhistoriska guideböcker, riktade till de svenskar med bildningsintressen som hade råd att ge sig ut på europeiska turistresor. Paret Lamberg-Wåhlin verkar överhuvudtaget ha rest mycket i Europa. I den svenska huvudstadens kulturliv – i synnerhet i mer borgerligt präglade kretsar – var de ett välkänt, centralt par.

Under mellankrigstiden utgav Anna Lamberg också ett tjugotal skönlitterära översättningar av något varierande slag. Efter ett par barnböcker och en posthum spänningsbok av C.K. Chesterton anlitades hon som en av många svenska översättare av Albert Bonniers förlag för svenska utgåvor av Thomas Mann – på hennes lott föll Ockulta upplevelser (1924) och novellsamlingen Mario och trollkarlen (1930). 

På fotografier tycks Anna Lamberg ha varit mån om att framstå som ganska stram, kanske markerat självständig. Sven Rinman beskrev henne i sitt minnesord som ”stolt och reserverad, kräsen i sin smak och sitt umgänge, men där hon verkligen engagerade sig, gjorde hon det lidelsefullt, för eller emot”. Lamberg var mycket musikintresserad och ”själv en god pianist”, enligt Rinman. Som översättare fick hon vanligen goda omdömen i pressen, men för dagens läsare ter sig nog hennes översättningar en aning högstämda. Hennes främsta insats som översättare var som förmedlare av aktuell europeisk samtidskultur.

Anna Lamberg Wåhlin avled i november 1949.