Svenskt översättarlexikon

Den 2 december 1879 föddes i ångbåtskaptenen Albert Rydells hem på Storgatan i Stockholm en dotter, som kom att kallas Silkesmissan. Hon kom inte med storken som andra barn, utan det var en livgardist – eller kanske hans käresta – som en natt slängde in henne genom fönstret på hemväg från en Oscarsbal. Det påstod i alla fall hennes mamma, finlandsfödda Anny Rautian. Silkesmissans borgerliga namn blev Annastina. Hon har själv återgett berättelsen om sin ankomst till familjen i sin memoarbok När gräset var grönt. Minnen från ett oscarianskt barndomshem (1965).

Familjen var tryggt borgerlig. Fadern var befälhavare på Sveabolagets ångare Gauthiod med Lübeck som destination. Faderns yrke förde tidigt ut de fyra systrarna Rydell i Europa. Vinter- och vårturerna ville fadern gärna ha sällskap av någon i familjen, och eftersom Annastina var mest ”sjöstark” var det oftast hon som fick följa med på de veckolånga resorna. Några problem med att få ledigt från skolan tycks hon inte ha haft, ”bara hon skrev franska stilen och läste på om merovingerna”. Så ofta som möjligt ville pappan ut på resor med hela familjen, till Hamburg och Berlin eller på långfärd till Ryssland, någon gång till Schweiz. Om somrarna placerades familjen gärna på olika tyska badorter i närheten av Lübeck.

De språkkunskaper som Annastina förvärvade under resorna fördjupades genom privatlektioner i de tre huvudspråken. Redan på flickskoletiden sattes hon att läsa latin privat. Fadern önskade att hon skulle gå reallinjen eftersom hon ärvt hans begåvning för matematik. Men det blev som modern ville – latinlinjen vid Palmgrenska skolan, där Annastina Rydell tog studenten som sjuttonåring 1897.

Det musicerades hos familjen Rydell: klassisk musik för åtta händer på två pianon, eller så sjöng man hela operor direkt från bladet. Tidigt väcktes Annastinas längtan att bli operasångerska. Efter studenten prövade hon till Kungliga Musikkonservatoriet och kom in i operaklassen som en av tre bland hundra sökande. Fadern motsatte sig musikstudier om hon inte först tog en akademisk examen. Så hon började studera fysik, kemi och matematik på Stockholms högskola. Modern däremot ville att hon skulle bli operasångerska. ”Det gällde alltså att fördubbla arbetstakten”, skrev hon själv senare. Laborationer i fysik och kemi ena dagen, den andra sång för Julius Günther, som i sin ungdom varit förlovad med Jenny Lind.

Dåförtiden kunde man inte ta examen vid Stockholms högskola – för det behövde man ta sig till Uppsala. Under ett års tid pendlade Annastina Rydell mellan musiklektionerna i Stockholm och universitetet där, tills hon 1902 kunde ta sin fil.kand. i matematik, fysik, mekanik, kemi och astronomi. Nu hade fadern gått bort och familjeekonomin kommit i gungning. En moster i Helsingfors kunde erbjuda avlastning, och Annastina Rydell kom att tillbringa ett år hos henne. I Helsingfors undervisade hon gymnasister i matematik och översatte medicinska avhandlingar till tyska – hösten 1903 satte hon in en tidningsannons om sina förtjänster. Dagens Nyheters huvudredaktör nappade på annonsen och efter en legendarisk entré med kvarnhjulshatt prydd med rågax och rönnbär blev Annastina Rydell anställd som volontär med en lön om 150 kronor i månaden.

Uppgiften var till att börja med att skriva C-notiser. Småningom avancerade hon till att göra referat av modevisningar och skriva understreckare. Vikarierande musikrecensent blev hon också när Peterson-Berger hade förfall, och ibland låg en och annan översättningsuppgift på hennes skrivbord. Men det som gjorde mest intryck på de manliga redaktionsmedlemmarna tycks ha varit hennes apparition: ”Uppflugen på bordet höll Annastina Rydell allt emellan hov, storleende och med skrattgropar och självsvåldiga hårslingor” (Citat Ur Dagens Nyheters historia).

Den som antagligen i första hand föll för hennes begåvning, men säkert också för hennes skrattgropar, var Edvard Alkman, tidningens kulturrecensent och ledarskribent. I januari 1905 gifte de sig. Då hade maken redan med hjälp av sin gamle vän Ernst Thiel köpt aktiemajoriteten i Göteborgs-Posten och blivit tidningens redaktör och ansvarige utgivare.

Paret bosatte sig i Göteborg. Annastina Alkman blev redan från början högst delaktig i tidningens drift och verksamhet. Dottern Eva, senare Malm och småningom von Zweigbergk, föddes i februari 1906. Senare fasade dottern för journalistyrket, mest för att hon upplevt att mamman aldrig haft en ledig stund: ”Stackars mamma, när jag gick hem från konserten skulle hon ner på tidningen och skriva om den.”  Annastina Alkman höll sig med minst sex signaturer – kanske för att tidningen inte skulle få alltför mycket prägel av familjeföretag. Aino, som hon väl hämtat från finska litteratur- och musikhistorien, var hennes vanligast förekommande pseudonym då hon skrev om heminredning, konst, barnböcker eller översatte lyrik och prosa; Mia hette hon mest när hon skrev om mat och recept; Plis var främst hennes modesignatur; Ast skrev om teater och A var hennes alias när det handlade om musik. Översättningar av A.A. kunde man finna bland tidningens följetonger, sådana som alla dagstidningar med självaktning höll sig med.

Annastina Alkman ägnade sig med djupt engagemang åt frågor som rörde kvinnornas frigörelse. Hon var ordförande i Frisinnade kvinnor i Göteborg och vice ordförande i Frisinnade Kvinnors Riksförbund. Hon var starkt engagerad i rösträttsfrågan, och 1921 var hon delegat vid Kvinnokongressen i Wien. Tillsammans med maken kämpade hon för de liberala idéer som tidningen stod för. Dottern har vittnat om hur föräldrarna ”slet, dag och natt, alltid bundna av denna press och denna hets."

Men trots det bar sig tidningen inte ekonomiskt. År 1926 gav Edvard upp och sålde den. Familjen bosatte sig under två års tid i Paris. Avsikten var att komma nära den franska teatern. Utbytet blev rikt med många kontakter med regissörer, teaterledare, dramatiker och förläggare. Det resulterade i att de kunde ta med en försvarlig mängd översättnings- och pjäsrättigheter hem till Sverige.

För Annastina Alkmans del innebar hemkomsten att hon på allvar kunde ge sig tid att översätta skönlitterär prosa. Under åren 1927–1928 fick hon ut två romaner och en reseskildring. Först kom Sterns Jerusalems döttrar och året därpå Genjis roman, Murasaki Shikibus japanska klassiker från 1000-talet. Redan 1912 hade hon och maken försökt intressera förlag för verket men utan framgång. Två år senare publicerades delar av det som följetong i GP i Annastinas översättning och bearbetning. Det är oklart vilken källtexten hon hade utgått ifrån den gången. Först 1925 kom Arthur Waleys epokgörande översättning från japanska till engelska som anses ligga till grund för alla europeiska förstautgåvor, och det var också den hon använde när hon översatte Genjis roman.

Förlagskontraktet av den 29 november 1927 stipulerar att Annastina Alkman senast den 1 mars 1928 skulle ”överlämna ett fullt läsbart manuskript, så fullständigt att några väsentliga ändringar däri efter sättningen ej behöva ifrågakomma”.  För detta ”betalar förlaget i ett för allt Kronor Ettusen”. Omräknat i dagens penningvärde tycks ersättningen varit tämligen blygsam. Den får anses vara hennes viktigaste verk. I mer än åttio år kom den att förbli den enda mer utförliga svenska introduktionen av denna tusenåriga roman. Utgåvan uppmärksammades stort, och i den mån översättaren omnämndes var omdömena odelat positiva.

Medan Annastina Alkman ännu i april arbetade med översättningen av Genji erbjöd förlaget henne att ta sig an den amerikanske ockultisten och resenären W.B. Seabrooks Äventyr i Arabien, en reseskildring som skulle få undertiteln Bland beduiner, dansdervischer och djävulsdyrkare. I början av november låg den på bokhandelsdiskarna, bara en dryg månad efter Genji.

Ytterligare tre romaner utkom 1932–1934, men överlag tycks Alkman haft svårt att få gehör hos förlagen för sina egna titelförslag. Tematiskt rörde det sig ofta kring socialt arv och moralfrågor, gärna med kvinnligt perspektiv, teman som förvisso låg översättaren varmt om hjärtat. 

Att översätta dramatik för radio blev en mer givande sysselsättning under trettiotalet, framförallt under de år Per Lindberg var chef för Radioteatern. Lindberg hade förestått Lorensbergsteatern under några av paret Alkmans år i Göteborg och blivit familjens nära vän. Han var också Edvard Alkmans meningsfrände och samarbetspartner i teaterpolitiska frågor. Under 1930-talets första år framförde Radioteatern minst tretton radiopjäser i översättning av Annastina Alkman.

Den vägen blev Lindberg den förste att sätta upp John Gays The Beggar’s Opera i Sverige när Trashankens opera gick i direktsändning på radio den 6 januari 1930. Paret Alkman hade på en synnerligen försenad bröllopsresa 1920 sett den epokgörande uppsättningen av pjäsen på Hammersmith’s Theatre i London. Det var en bearbetning gjord av den framstående sångaren och kompositören Frederic Austin, som själv spelade Peachum i föreställningen. Den 6 juli samma år skrev Annastina i sin dagbok:

[Vi] blev bägge entusiastiska för att få detta ’skälmdrama’ överflyttat till svensk operettrepertoar … Nu gäller det blott att få text och musik till Beggar’s opera innan vi resa.

Men det var först under Parisåren som de tycks ha fått tillfälle att söka rättigheter till Austins bearbetning. I oktober 1926 hade de – med hjälp av svenska ambassaden i London – fått fram ett kontraktsförslag gällande översättningsrättigheterna, men därefter dröjde det tre år till innan de också hade förvärvat den svenska uppföranderätten. Sedan följde en sorglustig dans med teatrar som först sade sig vara intresserade av pjäsen men till sist drog sig ur. Radioteaterföreställningen var välkommen, men en scenuppsättning skulle ge mångdubbelt större ekonomisk utdelning för rättighetsinnehavarna. Först 1943 kom Kungliga Operan till skott, återigen med Per Lindberg som regissör. Han hinner emellertid avlida under förberedelsearbetet, men iscensättningen genomförs – delvis efter Lindbergs idéer – av Naima Wifstrand. Med mer än ett års försening kom man till premiär med kunglig närvaro (!) den 5 januari 1945. Översättaren var dock inte nöjd med uppsättningen – för svart, tyckte hon. Den spelades bara sju gånger. Inte förrän 1963 kom pjäsen att framföras igen. Dramaten hade tvekat på trettiotalet, men nu gavs stycket med stor framgång vid 45 tillfällen – dock i Per Erik Wahlunds översättning.

Efter makens frånfälle 1937 tycks Annastina Alkmans intresse för översättningsarbete ha avtagit och så småningom helt upphört. Hon fortsatte som tidigare att skriva för dags- och veckopress. Hennes artiklar och kåserier behandlade kvinnans rättigheter i samhället, bostadspolitik, heminredning, modeväxlingar, hattparader och andra ämnen som alltid intresserat henne. Hon var flitigt verksam som föredragshållare i olika sammanhang, publicerade en och annan novell i tidningar och tidskrifter och fick också en ny karriär genom måleriet. Hennes utställningsdebut brukar anges till en akvarellutställning på Galleri Brinken i Stockholm 1964, men redan 1943 hade hon deltagit med några oljor i HSB:s utställning ”God konst i alla hem”, då tillsammans med namn som Gösta Adrian Nilsson, Carl Eldh och Einar Jolin. Ända upp i nittioårsåldern följde hon alla kulturella begivenheter med stort intresse.

Annastina Alkman avled den 6 augusti 1971 och ligger begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm.