Svenskt översättarlexikon

Edvard Alkman föddes i Örebro län den 3 juli 1867 som Edvard Petrus Pettersson. Fadern var en frireligiös lantbrukare, som då Edvard var i nioårsåldern gjorde ett misslyckat försök att flytta sin familj och verksamhet till Uppsalatrakten. Besviken tvingades han återvända för att med stora förluster köpa tillbaka sin gård i Gällersta socken. Pojkens ungdomstid dominerades av Metodistkyrkans strängt sedliga anda. En välvillig folkskolelärarinna bidrog emellertid till att han som tolvåring kunde skrivas in vid Karolinska läroverket i Örebro. Som nyexaminerad student flyttade han 1887 till Uppsala på lånade pengar. Han hade nu antagit namnet Alkman efter den beundrade grekiske skalden.

Med siktet inställt på att bli litteratur- och konstkritiker läste Edvard Alkman estetik med litteratur- och konsthistoria, romanska, nordiska och germanska språk. På två år hann han ta fil.kand. och under tiden uppehålla olika informatorsplatser för sin försörjning. Därigenom fick han kontakter som skulle bli användbara på den bildningsresa som han anträdde hösten 1890, följd av många ekonomiska och kristliga förmaningar från fadern. I Köpenhamn besökte Alkman Thorvaldsens museum och flera teatrar. I Berlin ägnade han tjugo dagar åt Operan, Freie Bühne, Deutsches Theater samt konstutställningar och museer. Vägen till Paris gick via Braunschweig, Köln, Amsterdam, Köln och Antwerpen. ”Får allra först beklaga att du är kommen till det dyra Paris” skriver hans far bland redogörelserna för förfallna räntor, skulder och det kyrkliga livet i Närke. ”Hoppas du ej uppehåller dig där längre än du nödgas …”. Edvard Alkman blev dock kvar i Paris två och en halv månad. Han knöt många kontakter såväl med fransmän som med Parissvenskar och andra landsmän på mer eller mindre långvariga besök. Teater- och varietébesök och bokinköp tärde på den knappa kassan. Men resan gick vidare till Marseille, Monte Carlo, Genua, Rom, Neapel, Bologna och Venedig. I Bologna mötte han konstnären och blivande konstkritikern Roger Fry, som senare kom att tillhöra Bloomsburygruppen. Fry väckte Alkmans intresse för nyare engelsk litteratur, i synnerhet Oscar Wilde, vars teorier om kritikern som konstnär kom att bli avgörande för Alkmans fortsatta verksamhet.

Den nio månader långa bildningsresan hade fört med sig mängder av intryck och influenser från europeiskt kulturliv. Hemma igen bosatte sig Alkman i Stockholm och inledde en flitig verksamhet som frilansskribent. Uppsaladocenten Frans von Schéele blev med sin Svensk Tidskrift en av Alkmans tidigaste uppdragsgivare. Snart var Alkman en återkommande skribent också i andra publikationer. För Aftonbladet inledde han 1892 en serie ”litterära nutidsbilder” där han gav ingående presentationer av bland andra Wilde, Gerhart Hauptmann och Anatole France. Han lade också ner tid och energi på att bygga ett kontaktnät och en umgängeskrets som skulle vara honom till nytta i hans verksamhet. Småningom kom det hela närmast att ta formen av ett kotteri, där Alkman flitigt umgicks med bland andra Oscar Levertin, Verner von Heidenstam, Hjalmar Söderberg, Ernest Thiel och den inflytelserike Carl G. Laurin.

Det intensiva umgänget på Rydbergs och andra näringsställen innebar inte att ”Alkan”, som han kallades bland vänner, låg på latsidan. Han publicerade sig i tidskrifter och dagspress, översatte och fick 1893 med Laurins hjälp ut sin översättning av Oscar Wildes Intentions under titeln Lögnens förfall. Respekten för det sanna och faktiska var enligt Wilde på väg att döda litteraturen. Myten och fantasin, lögnen om man så vill, var tvärtom det som gav liv åt dikten; sanningen dödar. Inget hindrade vännerna Heidenstam och Levertin från att i sina recensioner lovorda boken och översättningen. Söderberg däremot ansåg i sin anmälan att den vimlade av nonsens och avhöll sig från att ens nämna översättningen. Lögnens förfall utövade i vart fall ett stort inflytande på svenska nittiotalister och symbolister.

Förutom en samling Engelska noveller (1897) med verk av bland andra Robert Louis Stevenson och Rudyard Kipling skulle översättaren Alkman framför allt ägna sig åt dramatiken. Först i tryck var Wildes Salome (1895), som olyckligtvis låg på bokhandelsdiskarna i samma veva som det uppmärksammade sedlighetsåtalet mot Wilde rullades upp. ”Hwarföre öfversättas sådana böcker som denna?” utbrast Carl David af Wirsén i den konservativa tidningen Vårt Land. Han fortsatte: ”Den bibliska berättelsen är modernt travesterad på ett sätt, som är afsedt att verka retande, men blifver vidrigt. […] en ytterst modern abnormitet och en onaturlig vällustighet. […] en förkonstling, som beror på korrumperad fantasi”. En grupp skådespelare försökte redan 1896 formera sig till en uppsättning av Salome men tycks inte ha kommit längre än till kollationering. Svensk premiär fick pjäsen först i och med landsortsturné 1906 i regi av den framstående teaterledaren Knut Lindroth. Stockholmsscenerna höll sig undan, ingen vågade sig på den förrän 1915, då den gick upp på Svenska Teatern med Tora Teje i titelrollen.

År 1896 utkom Alkmans översättning av Ernest Renans drama Caliban i tryck, vilket gällde långt ifrån alla hans dramatiska översättningar; för just Caliban var läget det omvända ─ av allt att döma sattes den aldrig upp. Men de otryckta översättningarna förvaltades av och spreds mellan teatrarna, och flera av Alkmans många otryckta arbeten togs upp av flera scener, ibland i bearbetningar, ända in på 1900-talets senare decennier.

Bland översättningarna från sekelskiftet återfanns Wildes Solfjädern (orig. Lady Windermere’s Fan), som aldrig trycktes men spelades i både Stockholm och Helsingfors, senare också i radio. Andra exempel från samma tid var Arthur Wing Pineros Den beryktade fru Ebbsmith, som sattes upp på Dramaten 1897, och lustspelet Giftermålsbalken rundt efter en fransk förlaga, på Dramaten 1897 och 1903, då med ”retouche” av Nils Personne. Alkmans tolkning av Hauptmanns naturalistiska upprorsdrama Väfvarne hade köpts av Albert Ranft för Svenska Teatern redan 1896 men gick inte upp på repertoaren förrän tre år senare, och då i en legendarisk uppsättning av Harald Molander. Någon månad efter premiären kom den också ut i bokform på Bonniers. Ett något udda inslag i Alkmans repertoar var Ibsens När vi döda vakna som hade premiär på Svenska Teatern 1900. Sammanlagt skulle han översätta över sextio pjäser.

Fram till sekelskiftet hade Edvard Alkman alltså presenterat översättningar från fyra olika källspråk. Överlag var omdömena i pressen mycket positiva om hans ”försvenskningar” eller till den ”svenska språkdräkt” han gett verken. Ett nerslag i översättningen av Saolme ger vid handen en texttrohet ner på interpunktionsnivå, utan undvikande av författarens upprepningar av ord och fraser. Uppenbarligen var Alkman ingen vän av friare översättningsstrategier:

SALOME: You have sworn an oath, Herod.
HERODIAS: Yes, you have sworn an oath. Everybody heard you. You swore it before everybody.
HEROD: Peace, woman! It is not to you I  speak.
HERODIAS: My daughter has done well to ask the head of Iokanaan. He has covered me with insults. He has said unspeakable things against me. One can see that she loves her mother well. Do not yield, my daughter. He has sworn an oath, he has sworn an oath.
HEROD: Peace! Speak not to me! ... Salome, I pray thee be not stubborn. I have ever been kind toward thee. I have ever loved thee. ... It may be that I have loved thee too much. Therefore ask not this thing of me. This  is a terrible thing, an awful thing to ask of me. Surely, I think thou art jesting. The head of a man that is cut from his body is ill to look upon, is it not? It is not meet that the eyes of a virgin should look upon such a thing. What pleasure couldst thou have in it. There is no pleasure that thou couldst have in it.
 
SALOME: Du har svurit en ed, Herodes.
HERODIAS: Ja, du har svurit en ed. En och hvar hörde dig. Du svor den inför hvar och en.
HERODES: Tig, kvinna! Det är ej till dig jag talar.
HERODIAS: Min dotter har gjort rätt i att begära Johannes hufvud. Han har öfverhöljt mig med skymfligheter. Han har sagt obeskrifliga ord emot mig. Man kan se att hon älskar sin moder högt. Gif icke efter min dotter. Han har gifvit sin ed, han har gifvit sin ed.
HERODES: Tig! Tala ej till mig! … Salome, jag ber dig, var icke halsstarrig. Jag har alltid varit god mot dig. Jag har alltid älskat dig … Kanhända har jag älskat dig för högt. Men begär därför icke detta af mig. Det är något rysligt, något förskräckligt, det som du begär. Jag tror i sanning att du skämtar. En mans hufvud, skildt från kroppen är en gräslig anblick, icke sant? Det är ej tillbörligt, att en jungfrus ögon skulle skåda något slikt. Hvad behag kunde du finna däri? Du kunde intet behag finna däri.

Alkmans verksamhet i pressen tog sig under 1890-talet nya vägar. Efter att under de första åren främst ha behandlat litteratur och konst började han efter några år också intressera sig för musik. År 1894 knöts han till Dagens Nyheter och fick därmed större utrymme som recensent. Stockholmsutställningen 1897 gav honom nya perspektiv på konsthantverk, konstindustri och arkitektur; stadsplanering och kulturpolitik fick också en mer framträdande plats i hans artiklar. Alkman blev alltmer polemisk och politiskt engagerad. Han såg politiken som världsteater, det politiska intresset som en utvidgning av konst- och teaterintresset. Alkman lockades över till Dagens Nyheters ledarsida 1898 och skrev där sina inlägg under signaturen ”Aretino”. Han var frisinnat liberal, aktiv i Publicistklubben sedan 1896 och bemärkt inom både politiska och kulturella kretsar. När han invigde sin eleganta ungkarlsvåning på Sturegatan år 1900 märktes både statsministern och utrikesministern bland gästerna, liksom förstås Heidenstam och Thiel. Alkman var nu en av de klart ledande kulturkritikerna i svensk press.

År 1901 blev Edvard Alkman redaktör för Publicistklubbens Julkvällen, en av de kring sekelskiftet så populära jultidningarna, som hade en stor och intresserad publik framför allt i landsorten. Han styrde den till en högkvalitativ utgåva med text och bilder av framstående författare och konstnärer, i upplägg och ambition jämförbar med Ord och Bild. Tre år senare, 1904, fattade Alkman ett avgörande beslut: han lämnade Dagens Nyheter och Julkvällen och köpte med hjälp av Thiel aktiemajoriteten i Göteborgs-Posten, flyttade till Göteborg och blev redaktör och utgivare för vad han i annonser kallade för den enda dagliga frisinnade morgontidningen i Göteborg och västra Sverige.

År 1905 gifte sig Alkman med Annastina Rydell, med tiden välkänd kvinnosakskämpe och konstnär, och även hon aktiv som översättare. De hade träffats under de sista åren på Dagens Nyheter, där hon skrev referat om modevisningar, understreckare och c-notiser. Hon översatte nu Göteborgs-Postens följetonger och stod för betydande insatser för tidningens kultursidor som musik-, litteratur- och teaterrecensent, genom reportage, intervjuer och personliga kåserier. År 1906 föddes dottern Eva, sermera gift von Zweigbergk, journalist och förkämpe för god barnlitteratur. Trots att politiken upptog det mesta av Alkmans engagemang lämnade han inte kulturjournalistiken. Som teaterrecensent var han högt aktad och hans recensioner är kunnigt informativa och än idag läsvärda.

Från 1916 till 1919 var Edvard Alkman ledamot för frisinnade partiet i riksdagens första kammare. År 1917 blev han också ordförande i Sveriges vänsterpressförening, en förening med höga politiska och etiska ideal. Ordförandeposten innehar han ända till 1935.

Göteborgs-Posten drogs med ständiga ekonomiska problem i konkurrensen med Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Skeppsredaren Dan Broström stöttade tidningen, men när han omkom i en bilolycka 1925 gav Alkman upp och tidningen övertogs då av Harry Hjörne. Paret Alkman flyttade till Paris för att under två års tid komma närmare den franska teatern. Man umgicks med legender som Antoine och med samtida regissörer och dramatiker, bland dem Gaston Baty, Louis Jouvet, Steve Passeur och Marcel Achard. Annastina Alkman har berättat att hon en gång räknat till 150 föreställningar under en tremånadersperiod. Omöjligt? Dubbla matinéer under helger skulle vara en förklaring. Edvard sände regelbundet långa artiklar och recensioner om främst fransk teater till Dagens Nyheter och Göteborgs-Posten. Han hann också skriva en icke föraktlig mängd kontrakt med författare och förlag för översättningar och uppföranderättigheter. Det gav honom möjlighet att under de kommande decennierna översätta stora mängder samtida fransk dramatik både för scenen och för Radioteatern, inte sällan kortare stycken, exempelvis en enaktare av Jean Cocteau och en fars av Maurice Maeterlinck. Ett trettiotal framförda översättningar finns belagda under de kommande decennierna, däribland också några från tyska, spanska och engelska. Han fortsatte att översätta för de stora teatrarna, exempelvis Goethes Clavigo för en uppsättning på Dramaten 1932.

Tillbaka i Sverige blev Alkman åter ledamot av första kammaren (1928─1929) och utsågs av regeringen till ordförande för kulturskyddssakkunniga, en institution som hade till uppgift att se över skyddet av de nationella konstvärdena. Han var fortfarande flitig skribent i pressen, skrev recensioner och deltog med engagemang i debatter och utredningar kring konst, arkitektur och teater, inte minst vad gäller nya teaterbyggnader. Han fick i uppdrag att skriva Konstnärsförbundets historia, något som låg honom varmt om hjärtat sedan han tidigt engagerat sig för förbundet och dess medlemmar i deras strider mot akademismen. Alkman reste på nytt till Paris för att söka material i arkiven om de svenska konstnärernas verksamhet där. Han insjuknade och reste dödssjuk hem till Stockholm, där han 70 år gammal avled den 27 december 1937.