Arthur Magnusson, 1902–1975
Foto: Hallings foto/Jamtlis fotosamlingar
Skriftställaren Carl Olof Arthur Magnusson föddes den 5 april 1902 i den jämtländska byn Ytterån nära Östersund. Han var enda barn till småskollärarinnan Lovisa Olsson (född Hultgren) och sågverksarbetaren Magnus Olsson. Redan som barn skall han ha varit mycket vetgirig och kom under sitt liv att i huvudsak på egen hand lära sig åtminstone sju språk. Han var hela livet organiserad nykterist och sovjetvänlig kommunist. Han gick endast sex år i folkskolan.
Under åren 1925–1927 studerade Magnusson vid Brunnsviks folkhögskola och var därefter frilansjournalist för Stormklockan i Göteborg samt Folkets Dagblad Politiken och Ny Dag i Stockholm. Hans egna litterära produktion under denna tid bestod framför allt av korta socialistiska moraliteter, ofta under signaturen CAM. En specialitet han hade var hyllningsdikter.
I januari 1928 kom Arthur Magnusson till Moskva, där det var meningen att han skulle studera vid Internationella Leninskolan för partiarbetare under två år, men vistelsen fick avbrytas efter bara några månader då han insjuknade allvarligt i tyfus. Han återvände till föräldrahemmet, men tillfrisknade aldrig riktigt. Efter att ha vikarierat som chefredaktör för partitidningen Norrlands-Kuriren fram till oktober samma år blev han åter sjuk. Magnusson övergav då sin journalistbana och tänkte sig ett mindre fysiskt krävande översättarliv i Ytterån. Där kom han att förbli fram till sin död 1975. Under åren 1938–1952 satt han i Rödöns kommunfullmäktige för Sveriges Kommunistiska Parti (SKP).
Nykterhetslogens bibliotek i Ytterån blev på 1930-talet Arthur Magnussons ansvar och där gjorde han en stor insats ända fram till sin död. Under hans hand växte beståndet från cirka 500 volymer till närmare 6 000. Biblioteket var en samlingsplats som utgjorde ett tydligt bildningscentrum för orten. Han var också en uppskattad medarbetare och kuplettförfattare i nyårsrevyerna i Ytterån där hans far var sångare. Han förblev ensamstående och hade inga barn.
Trots att Arthur Magnusson verkade länge som översättare har han inte skrivit mycket om översättandet som yrke och dess särskilda utmaningar. Närmast kommer man i en kort recension av Per Erik Wahlunds bok Översättarens fröjder och bekymmer i Norrskensflamman 1970. Där skriver Magnusson bland annat:
Och han [Wahlund] vet till fullo vilket jubel som griper en när man funnit sig ha gjort en lyckad och kongenial tolkning av ett litterärt verk. […] Och aldrig känner man sig mer olycklig än när man finner sig ha begått en vantolkning eller förvrängning av originaltextens ordalydelse och andemening.
Uppenbarligen hade Magnusson en passionerad inställning till översättandets svåra konst – den var inget man tog lätt på. I recensionen lyfter han också fram översättarnas låga löner och deras dåliga rättsliga skydd.
Wahlund var något besviken över att hans lilla bok inte blev så spridd och recenserad som han hoppats, därför blev han mycket överraskad när han uppmärksammade Magnussons recension. Wahlund var konservativ och trodde kanske inte att en recension i den kommunistiska pressen skulle vara så välvillig. Han skriver om detta i den korta texten ”Över en kommunist” som tillkom efter Magnussons död 1976.
Arthur Magnusson blev aldrig etablerad som översättare utanför kretsen kring förlaget Arbetarkultur som drevs av Sveriges Kommunistiska Parti. Betalda uppdrag var sällsynta och ofta översatte han utan att veta om det skulle kunna bli någon inkomst av det. Bland hans efterlämnade papper på Carolina Rediviva finns manus till flera romaner översatta från finska. Dessa gjorde han på eget bevåg.
Två romaner av den amerikanske författaren Howard Fast blev kommersiella framgångar för Arbetarkultur, men de inbringade inga stora summor (om ens några) till översättaren. I dagböckerna beklagar han sig ofta över att det inte kommer några pengar för texter han skrivit eller översättningar han gjort.
Logen Bifrost gav 2001 ut en minnesskrift om honom med namnet Armeniens sol över Ytterån. Titeln syftade på att Magnusson, säkert som förste svensk, översatte lyrik och noveller direkt från armeniska, med publiceringar i tidskrifter under tidigt 1950-tal. Språket skall han ha lärt sig via en rysk lärobok. Arthur skrev också egna dikter och publicerade två samlingar, Röda gnistor (1934) och antologin Dikter. Utan krage (1946). Följetongsromanen Gudarnas klor, med tydlig självbiografisk anknytning, publicerades i Ny Dag 1931.
Arthur Magnusson avled i sitt hem den 22 december 1975.