August Strindberg, 1849–1912
August Strindberg är utan tvekan en av Sveriges mest betydelsefulla författare. Hans stora inflytande på dramats utveckling i Sverige och internationellt liksom på utvecklingen av den moderna svenskan är vida omtalat. Mindre känt är att han även verkade som översättare. Precis som han skrev på svenska och på franska, var just dessa två språk målspråken för hans översättningar. Strindberg, som visade språkintresse redan under skoltiden, for 1867 till Uppsala universitet, där han valde att bland annat studera moderna språk.
Under sommaren 1872, samma år som Strindberg lämnade universitetsstudierna bakom sig, fick han sitt första översättningsuppdrag. Albert Bonnier erbjöd honom då att återge två ”små engelska barnböcker på svensk vers – men hållna i barnslig stil och språk”. Han tackade ja och översatte de medskickade barnböckerna, som av allt att döma var Daddas visor och Barnen i skogen, utgivna med färgillustrationer på Bonniers förlag 1872. Det framgår av Strindbergs brev att han egentligen varken var road av barnvisorna eller stolt över sina översättningar. Ändå har en av sångerna i Daddas visor, ”Bä, bä, svarta lamm, har du någon ull?”, blivit en av våra mest älskade barnvisor. De två sista raderna med heldagsrocken, söndagskjolen och de två par strumporna ligger långt ifrån originaltexten och bör snarare betraktas som en bearbetning än en ren översättning. Strindbergs svarta lamm blev visserligen ett vitt lamm i början av 1890-talet, då visan spreds i Alice Tegnérs tonsatta version, men med denna mindre avvikelse är det alltså i Strindbergs tappning som visan sjungs i dag.
Sedan Strindberg fullföljt sina första översättningar önskade han att få ta sig an utdrag ur Victor Hugos nyutkomna diktsamling L’année terrible, men Bonniers nappade inte på detta förslag. I stället fick han sommaren 1873 ytterligare en engelsk barnbok att översätta. Han fullföljde förvisso uppdraget, men även denna gång utan någon större entusiasm vare sig för texterna eller över resultatet.
Strindbergs översättningsverksamhet fortsatte sedan med olika texter på tyska, norska och danska. Från tyska översatte han Jordens istid (1874) av Alexander Braun. Från norska gällde det några uppsatser av den norske konsthistorikern och författaren Lorentz Dietrichson, vilka publicerades av Bonniers 1875 i Från min vandringstid. Till sagovärlden återkom han genom att fullfölja översättningen av H.C. Andersens Sagor och berättelser (1876–1877), som trycktes i en tvåbandsupplaga med närmare trehundra träsnittsillustrationer av Carl Larsson. Häri anges dock endast Carl Johan Backman som översättare.
Huruvida Strindberg verkligen översatte den humoristiska pamfletten Anvisning att på 60 minuter blifva konstkännare (1877) av den tyske författaren och konsthistorikern Otto von Leixner har diskuterats (se till exempel Brunius). Säkrare är att han vid denna tid deltog i en annan översättning från tyska, Verldsprocessens väsen eller Det omedvetnas filosofi (1877–1878) av Eduard von Hartmann, trots att utgåvan bara nämner Anton Stuxberg som översättare. I detta fall finns nämligen ett exemplar bevarat, där Strindberg själv har noterat att han deltagit i arbetet tillsammans med flera andra namngivna vänner. I det andra och tredje bandet, Bilder och dikter (1878) och Lustiga historier från Danbury (1879) av samlingsutgåvan Amerikanska humorister (1874–1883) är förhållandena de omvända. Här är det i stället Strindberg som enligt utgåvan ensam ansvarade för översättningen från engelska, trots att han enligt egen uppgift endast delvis hade översatt dessa band (se för övrigt även artikeln om Carl Rupert Nyblom).
Vid slutet av 1870-talet trycktes ytterligare några barnböcker där Strindberg hade medverkat i översättningsarbetet, i hur stor utsträckning är dock osäkert. Han började då alltmer ägna sig åt sitt eget författarskap och hans översättningsverksamhet till svenska tynade bort. Samtidigt vände han sig mot Frankrike, där han hoppades att bli spelad och publicerad. Han beställde till exempel en översättning av ”Tredje Natten” i diktsamlingen Sömngångarnätter på vakna dagar (slutligen utgiven 1884), och började även att själv översätta dikten till franska.
Frankrikeintresset ökade ytterligare under 1880-talet. År 1883 tog Strindberg steget ut mot Europa och stannade utomlands med några få avbrott fram till 1898, då han definitivt kom tillbaka till Sverige. Under dessa utlandsår följde han det franska kulturlivet nära, skrev direkt på franska och översatte sig själv. Det första naturalistiska drama som han överförde till franska var Fadren, som han efter språkgranskning och renskrift sände till Émile Zola för ett omdöme. Zolas något reserverade svarsbrev bekymrade inte Strindberg, utan det fick bli förord i den franska utgåvan, som kom ut i mars 1888.
I augusti 1888 lade Strindberg sista handen vid ytterligare ett naturalistiskt drama, Fröken Julie, som han tack vare en mecenat fick översatt till franska. Samma månad författade han också Fordringsägare på svenska, som han direkt satte i gång med att förfranska. Han arbetade intensivt, tvingades till några avbrott men blev ändå färdig med översättningen i oktober 1888. Nu kunde han sända franska versioner av både Fröken Julie och Fordringsägare, till experimentteatern Théâtre Libre i Paris, precis som han redan hade gjort med Fadren. Men det hett eftertraktade genombrottet i Paris dröjde ytterligare fem–sex år, till dess att Mademoiselle Julie sattes upp i januari 1893 på Théâtre Libre och Créanciers i juni och Père i december 1894 på Théâtre de l’Œuvre.
Mellan översättningarna av Fadren och Fordringsägare skrev Strindberg romanen Le plaidoyer d’un fou (En dåres försvarstal) direkt på franska. Under 1890-talet fortsatte han sedan att skriva på franska. Det blev noveller, essäer, allmänna tidningsartiklar, naturvetenskapligt inriktade texter samt inte minst romanerna Inferno och Legender. Själv översatte han under denna tid endast några kortare texter, som essän ”De små”, och dessutom sannolikt delar av pjäsen Kamraterna. I stället var det andra som överförde hans svenska texter till franska och hans franska texter till svenska. Först 1902 kom återigen en intressant översättning av Strindberg, Rêverie (Ett drömspel), som han själv hade översatt i hopp om att få pjäsen spelad i Paris.
Vid en granskning av Strindbergs egna översättningar till franska slås man av att han i så stor utsträckning översatte replik för replik. Naturligtvis avvek han då och då från sina förlagor genom att framför allt ta bort men också lägga till. Förändringarna rör exempelvis scenanvisningarna, där preciseringar tillkommer i översättningarna av Fadren och Fordringsägare, medan de är förkortade i den franska versionen av Ett drömspel. Förändringarna i scenanvisningarna utgör anpassningar till den franska publiken. Detta gäller även förfranskningarna av rollnamn och historiska namn: Laura blir Laure i Fadren, Adolf blir Adolphe i Fordringsägare och Lina blir Louise i Ett drömspel. De historiska namnen är ofta utbytta, som Stagnelius mot Lamartine i Fadren, Karin Månsdotter mot Charlotte Corday i Fordringsägare och Harun Den Rättrådige mot Haroun-Al-Raschid i Ett drömspel.
Liksom i Strindbergs svenska texter är bildspråket i hans franska översättningar imponerande. Visst saknas åtskilliga av originalens bilder i de franska versionerna. Det betyder emellertid inte att han förenklade språket och undvek svåra uttryck. Om vissa bilder är borttagna, så är andra tillagda. I Fordringsägare till exempel saknas bilderna som jämför den kvinnliga huvudpersonen Tekla vid en orm eller en defekt klocka. Å andra sidan har Strindberg i översättningen lagt till bilder där Tekla antyds bära på det onda ögat eller liknas vid griffeltavla som fyllts på av någon annan.
Strindberg översatte således i sin ungdom från flera främmande språk till svenska, medan han från slutet av 1880-talet började översätta sig själv från modersmålet till franska. Det främsta skälet för denna egenöversättning var att han ville bli spelad och känd utanför Sverige. Lösningen blev att använda sig av det då gällande ”universalspråket”, franskan, och på så sätt få fram versioner som även kunde ligga till grund för översättningar till andra språk. Som översättare tog han sig friheter gentemot såväl egna som andras texter. Då han överförde exempelvis ”Ba-a, ba-a, black sheep” till svenska, var det i mycket ett nyskapande. Och då han översatte sig själv, anpassade han ofta texten till den franska och europeiska publiken. Sådana anpassningar och andra ändringar gentemot förlagan var överlag betydligt vanligare då än nu. Därför slås vi i dag av Strindbergs i långa stycken stora trohet mot sina egna texter och av hans skicklighet som översättare från och till ett främmande språk.