Axel Moberg, 1872–1955
Carl Axel Moberg föddes den 15 juni 1872 i Norrköping som son till lasarettsläkaren Carl Wilhelm August Moberg och dennes hustru Sara, född Ringborg. Till syskonskaran hörde också de yngre systrarna Ellen och Maria, sedermera grundare av Fröbelinstitutet i Norrköping och pionjärer inom svensk förskolepedagogik.
Som artonåring skrev Moberg in sig som student vid Lunds universitet, ursprungligen i avsikt att utbilda sig till präst, planer som emellertid fick ge vika för ett fördjupat studium av de österländska språken. Helt avgörande för hans fortsatta bana var mötet med K.V. Zetterstéen, som från 1895 blev hans lärare i semitiska språk, persiska och sanskrit. Både Zetterstéens omutliga noggrannhet som forskare och hans tydliga inriktning på filologi snarare än lingvistik gick i direkt arv till lärjungen.
Våren 1902 disputerade Moberg för doktorsgraden i Lund. Avhandlingen var – precis som Zetterstéens hade varit – en kritisk edition av en äldre arabisk text, försedd med kommentarer och svensk översättning. Den utgivna texten, en biografi över en egyptisk sultan från slutet av 1200-talet, blev Mobergs första publicerade översättning, avfattad på en radikalt nystavad svenska som han snart övergav, åtminstone i officiella sammanhang. Själva översättningen var dock endast ett lärdomsprov, närmast avsett för opponenten och inte för läsare utan kunskaper i originalspråket. Den svenska språkdräkten är följaktligen otymplig och knölig, tyngd av konstruktioner som ligger alltför nära arabiskans uttryckssätt, något som Moberg i sitt företal visar sig vara högst medveten om: ”Översättningens uppjift är att vara en förklaring ock kontroll på den uppfattning av täxten, som ligger till grund för editionen, en uppjift som i någon mån torde lända till ursäkt för, att fordringarna på en lättflytande ock god svenska ej alltid kunnat uppmärksammas”.
Knappt en månad efter disputationen gifte Moberg sig med godsägardottern Maria Cecilia (Ien) Nilsson-Rodhe. Yngst av parets fem barn var den blivande arkeologiprofessorn och flitige skriftställaren Carl-Axel Moberg.
Det skulle komma att dröja länge innan Moberg översatte något mer till svenska. Redan 1904, när Zetterstéen kallades till professuren i semitiska språk i Uppsala, övertog Moberg i praktiken ansvaret för undervisningen i ämnet i Lund, och 1908 utsågs han till ordinarie professor i österländska språk. Vetenskapligt ägnade han de följande decennierna huvudsakligen åt arabiska och syriska, och det var på det senare området han kom att göra sina två viktigaste insatser: en textkritisk edition av Bar Hebraeus stora syriska grammatik och en edition av ett unikt historieverk från 500-talet, som Moberg lyckats upptäcka det enda bevarade exemplaret av; det hade utgjort packmaterial i pärmarna till ett betydligt yngre syriskt manuskript som tillhörde en svensk privatsamlare. Bägge dessa texter översatte han visserligen, men till tyska (Buch der Strahlen, 1907–1913) respektive engelska (The Book of the Himyarites, 1924). Vid sidan av undervisning och forskning åtog han sig omfattande administrativa arbetsuppgifter, bland annat som rektor för Lunds universitet 1926–1936, och var därjämte en ofta sedd gäst hos föreläsningsföreningar och bildningsförbund. Han medverkade också regelbundet som föredragshållare i Sveriges Radio ända in på 1950-talet. Ett av dessa radioföredrag, om den syriske fritänkaren al-Maʿarri, omarbetades till en artikel i Ord och Bild 1925, åtföljd av ett tjugotal av al-Maʿarris dikter i svensk översättning. Detta blev inledningen till en kort men intensiv period av översättande för Mobergs del.
År 1927 utkom den första av Mobergs större översättningar som riktar sig till den svenska allmänheten, Arabiska myter och sagor, utgiven i Natur och Kulturs serie Myter och sagor. Den innehåller ett rikt urval av i Västerlandet mindre kända texter, hämtade bland annat från al-Isfahanis Sångernas bok och al-Damiris Djurens liv, tyvärr utan detaljangivelser om vilka källor som använts. Boken hyllades så gott som enhälligt av dagskritiken, och flera recensenter framhöll den som ett av de starkaste numren i serien. Att Moberg, trots ringa erfarenhet av översättning utanför strikt vetenskapliga sammanhang, erbjöds uppdraget berodde sannolikt på att seriens redaktör, religionshistorikern och översättaren Efraim Briem hade läst semitiska språk för Moberg femton år tidigare. Ett urval av texterna från boken återutgavs i en språkligt moderniserad upplaga under titeln Arabiska sagor så sent som 1978 – ett vittnesbörd såväl om översättningens kvalitet som om den skriande bristen på översättare från arabiska under en stor del av 1900-talet.
Medan arbetet med sagosamlingen ännu pågick dök nästa förfrågan upp. Albert Bonniers förlag hade nyligen börjat ge ut sin ambitiösa serie Världslitteraturen, som skulle omfatta 50 band, däribland ett med urval ur Tusen och en natt. Seriens huvudredaktör Fredrik Böök insisterade på att man skulle försöka få till stånd en nyöversättning direkt från arabiska, i synnerhet som den översättning via engelskan som utkommit på Bonniers bara några år tidigare hade utsatts för häftig kritik i pressen, bland annat av såväl Moberg som Zetterstéen. Förlaget vände sig först till H.S. Nyberg och Johannes Kolmodin, som båda avböjde, och därefter till Moberg. Denne tog på sig uppdraget, dock först efter att ha förhandlat sig till ett översättarhonorar på 150 kr/ark, tre gånger så mycket som Kolmodin hade erbjudits. Utgåvan fick ett mycket positivt mottagande i dagspressen, och Mobergs urvalsvolym på fyra hundra sidor är alltjämt den enda existerande direktöversättningen av texter ur Tusen och en natt till svenska.
Som prosaöversättare uppvisar Moberg en vetenskapligt samvetsgrann trohet mot källtexten, även om han vid några tillfällen av anständighetsskäl utelämnar alltför sexuellt frispråkiga passager, något som snarare var regel än undantag bland västerländska översättare av Tusen och en natt. Hans svenska är, även med 1920-talsmått, något ålderdomlig och ibland tungfotad, men känns naturlig och flyter för det mesta väl. Något mer avvaktande förhöll sig vissa recensenter – med all rätt – till hans avsevärt friare sätt att återge arabisk vers på svenska; Moberg håller sig till väl taktfasta och lite stompiga svenska versmått och gör inga försök att efterbilda originalets form eller klang. Det är ”svårt att av den svenska tolkningen bilda sig en föreställning om den poesi de kunna rymma”, skrev exempelvis Ivar Harrie i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 20/4 1929.
Sitt credo för diktöversättningarna sammanfattar Moberg på följande vis i förordet:
Till och med när jag måst säga mig själv, att översättningen kanske icke är så omedelbart lättförståelig, har jag dock sökt undvika förklarande anmärkningar. Poesi med förklarande anmärkningar är en obeskrivligt ledsam sak. Den metriska form en vers fått i min översättning har icke det minsta att göra med originalets versform. Sådana imitationer sätter jag mycket ringa värde på.
Axel Mobergs översättargärning är inte omfångsrik sett till antalet sidor, men utgör likväl en betydande andel – minst hälften ‒ av de publicerade direktöversättningarna från arabiska till svenska under 1900-talets första hälft. I Mobergs arkiv på Lunds universitetsbibliotek finns ytterligare en handfull översatta dikter av al-Maʿarri, som aldrig publicerades. Arkivet innehåller dessutom åtskilliga prosatolkningar till svenska av äldre arabisk poesi, främst ur Theodor Nöldekes antologi Delectus veterum carminum arabicorum, som dock sannolikt aldrig var tänkta att spridas utanför föreläsningssalarna, samt en ofullbordad översättning av ett avsnitt ur al-Jahiz Kitab al-Hayawan (”Boken om djuren”).
Mot slutet av sitt liv var Moberg sysselsatt med ett stort populärvetenskapligt arbete om Orientens historia och kultur, I begynnelsen var Österlandet, som kom att förbli oavslutat. Utkasten till detta verk, liksom Mobergs mycket omfångsrika urklippssamlingar, vittnar om en bred lärdom, obruten nyfikenhet och ett starkt engagemang för folkbildning. Trots de många åren i språkvetenskapens tjänst var språken i sig aldrig huvudsak för Moberg, utan främst redskap för en djupare förståelse av historien och samhället. Han avled i Lund efter en kort tids sjukdom den 11 augusti 1955.