Barbro Andersson, 1937–2021

Foto: Privat

När Barbro Andersson lämnade in den översättning som blev hennes sista, av intervju- och essäboken Ferrante om Ferrante (2019), hade hon länge varit en av Sveriges främsta italiensköversättare. Hennes verkförteckning imponerar genom både omfattningen och spännvidden. Hon verkade inte främmande för några ämnen eller stilar inom prosan, växlade obehindrat mellan referensspäckad sakprosa och populärvetenskapliga bestsellers, kriminallitteratur och prisbelönta romaner, äldre och yngre författare.

Siv Barbro Pauline Andersson föddes den 22 juni 1937 i Falköping. Hennes föräldrar var taxiåkaren Bertil Andersson och hans hustru Signe, född Dahlberg, som dog innan dottern fyllt tre år. Andersson växte upp med fadern, styvmodern Ruth, en styvsyster och en halvbror. Efter studentexamen från latinlinjen flyttade hon till Göteborg där hon tog en fil.mag. i moderna språk 1962 och kompletterade med lärarbehörighet från Lärarhögskolan. Hennes ämnen var engelska, franska, italienska och lingvistik. Senare läste hon även rumänska i Bukarest.

Yrkeslivet inleddes med en tid som gymnasielärare i Lysekil, innan Andersson började på vuxengymnasiet i Göteborg där hon arbetade av och till, på heltid eller deltid, ända fram till pensionen. Hon undervisade också under en längre period i italienska på universitetet. Barbro Andersson var omvittnat pedagogiskt skicklig, en entusiasmerande och omtyckt lärare som aldrig helt lämnade undervisningen för översättandet. Under många år var hon dessutom reseledare i Italien, stationerad i Riccione varifrån hon ledde utflykter till bland annat Florens, Rom och favoritstaden Venedig – ett arbete som i hög grad bidrog till hennes breda och djupa kunskaper om landets historia, konst, arkitektur och samhällsförhållanden.

Andersson debuterade som översättare 1973. Senare skulle hon beskriva det som en slump: hon var bekant med förläggaren René Coeckelbergh som frågade om hon ville översätta Uruma – tatarens dotter av den Nobelpristippade rumänske författaren Zaharia Stancu. Under 1970-talet gjorde hon ytterligare sju översättningar från rumänska och två från franska för Coeckelberghs förlag, av bland andra Mircea Elide och Panait Istrati. Efter en förfrågan från Forum översatte hon sedan Oriana Fallacis En man (1981) och därmed var språkbytet till italienska ett faktum.

Under 1980-talet fyllde Andersson tillsammans med Ingrid Börge och Viveca Melander tomrummet efter de två kvinnor som länge dominerat översättningen av italiensk prosa till svenska: Karin Alin och Karin de Laval. När de mest produktiva översättarna anges i en översikt över italiensk litteratur i Sverige under 150 år (La letteratura italiana in Svezia – autori, editori, lettori (1870–2020) av Cecilia Schwarz) delar Barbro Andersson förstaplatsen med just Karin de Laval. Hon utmärkte sig också genom att ständigt varva skönlitteratur och facklitteratur.

Under ett tiotal år översatte Andersson många av sociologen Francesco Alberonis böcker om mänskliga relationer, som den storsäljande Förälskelse och kärlek (1982). Från slutet av 1980-talet blev hon sedan Umberto Ecos huvudsakliga översättare. Hon uppskattade Ecos lärda och lekfulla stil, i romaner såväl som i de kulturhistoriska exposéerna Om skönhet (2005) och Om fulhet (2008) samt kåserisamlingen Stora stjärnor och små (1994) där de många ordlekarna var en utmaning. Men den författare hon tyckte var svårast och samtidigt mest stimulerande att översätta var ändå Claudio Magris, som hon också blev god vän med. Översättningen av Magris genombrottsverk Donau (1990) förtjänar att kallas mästarprov, både för den invecklade syntaxen, faktatätheten och de otaliga, ofta dolda referenserna som innebar mycket tidskrävande efterforskningar.

Parallellt med sakprosan översatte Andersson romaner av bland andra Elsa Morante, Alberto Moravia, Giuseppe Pontiggia och Rosetta Loy. Vid sekelskiftet tog hon sig an Andrea Camilleris populära serie om den sicilianske kriminalkommissarien Montalbano, böcker som med sin lediga stil och naturliga dialog lät henne visa en annan del av sitt register. En dimension var dock svår att överföra: den sicilianska prägeln. Både dialogen och löptexten innehåller en mängd dialektala ord och markörer, såsom omvänd ordföljd. Skillnaden mot standarditalienskan kan handla om en enstaka vokal och det mesta är begripligt för en genomsnittlig italienskspråkig läsare, men även mer speciella ord och uttryck förekommer. Anderssons översättningar saknar däremot dialekt, något som ifrågasattes i Göran Häggs recension av Montalbanos nyår (Aftonbladet 18/7 2003). Hägg ansåg att de sicilianska inslagen hade ett kontroversiellt stilvärde som borde ha bevarats och att det också var ett viktigt medel för författaren att karakterisera personerna.

Med engelska eller finska dialektförfattare försöker vi alltid hitta en motsvarande svensk dialekt. Det vore inte svårare här. Gotländska vore utmärkt eller pitemål.

Det föreligger dock knappast någon konsensus om användandet av svenska dialekter i översättning. Barbro Andersson bemötte indirekt kritiken i en intervju (Lingua 3/2006) där hon förklarade att hon var mycket skeptisk till att översätta italiensk dialekt med svensk eftersom olika dialekter ger läsarna helt olika associationer. Istället förespråkade hon ”olika metoder för att ’kompensera’ dialektbortfallet i översättningen”, till exempel genom att göra texten extra talspråksmässig på relevanta ställen.

Långt senare fick Andersson tillfälle att utveckla detta då hon intervjuades för en uppsats i skandinavistik (”Oversatt fra siciliansk” – Dialektkulturen i Norge och Sverige speglad i skönlitterära översättningar av Lucia Pirani, 2019). Där framhöll Andersson att hon visserligen behärskade sin ursprungsdialekt, västgötskan, men på grund av de kulturella skillnaderna mellan Italien och Sverige skulle den inte fungera i översättning. Hon berättade också att hon i samtal med Camilleri fått veta att en del dialektord är hans egna skapelser, något som skulle göra det ännu svårare att uppnå samma effekt som i originalet.

I början av 2000-talet arbetade Andersson ett halvår som renodlad facköversättare för en EU-institution i Luxemburg. Inte bara inom skönlitteraturen utan också inom sakprosan utvidgades hennes repertoar till nya författare och ämnesområden, som Roberto Saviano och hans genomlysning av camorrans brottslighet i Gomorra (2007).

Det var Barbro Andersson som gjorde den första översättningen av Elena Ferrante till svenska, av romanen I giorni dell’abbandono som publicerats i Italien 2002. Den blev dock aldrig utgiven, något som författaren reagerade på med en text som ingår i den senare intervju- och essäboken Ferrante om Ferrante. I en fotnot förklaras att stora delar av texten (som på ytan handlar om mor-dotterförhållandet i Madame Bovary) skrevs som ett svar till den svenska förläggaren som köpt rättigheterna men ”efter att ha läst översättningen bestämde sig för att inte ge ut den, med argumentet att huvudpersonen Olga beter sig moraliskt förkastligt mot sina barn”. Först 2017, efter att Norstedts förlag gett ut Ferrantes Neapelkvartett och köpt över rättigheterna och Anderssons gamla översättning, gavs romanen ut på svenska med titeln Dagar av ensamhet. Andersson översatte ytterligare en av Ferrantes tidiga romaner, Plågsam kärlek (2018), och bilderboken Stranden om natten (2017) som blev hennes enda barnboksöversättning. Cirkeln slöts när Anderssons sista översättning blev just Ferrante om Ferrante, som hon delade med Ferrantes andra översättare Johanna Hedenberg (som för övrigt haft Andersson som sin första italiensklärare och fått sin första romanöversättning granskad av henne).

Andersson var alltså högst verksam fram till slutet av sitt liv. Hur såg hon då själv på sitt yrke och sin insats för i synnerhet den italienska litteraturen? I den tidigare nämnda intervjun i Lingua framhåller hon sin fascination för språket och själva hantverket, liksom nyfikenheten på allt italienskt och glädjen i att lära sig nya saker och utvecklas även genom de texter man inte tycker mest om. Hon påpekar att hon inte ser sig själv som ”medförfattare” utan föredrar ordet ”förmedlare”. I en annan intervju (Göteborgs-Posten 12/2 1993) gör hon reflektionen:

De flesta av mina kollegor är nog litterära i första hand, men jag uppfattar mig själv som enbart lingvist. (…) Det litterära uttrycket tänker jag nästan inte alls på.

Även om hon själv betonade sin lingvistiska kompetens mer än den litterära råder det ingen tvekan om vilket värdefullt bidrag hon gett den svenska översättningslitteraturen.

Barbro Andersson avled hastigt den 4 juni 2021.