Svenskt översättarlexikon

När Gustave Flauberts roman Madame Bovary trycktes i den franska tidskriften Revue de Paris 1856 blev den genast en skandalsuccé. Alla ville läsa historien om den uttråkade doktorsfrun, som försöker skingra tristessen i den franska landsorten med älskare och måttlös konsumtion och som, när fordringsägarna hinner i kapp henne, sväljer en handfull arsenik för att långsamt dö i fruktansvärda plågor. Redan efterföljande år blev Flaubert ställd inför rätta anklagad för att med sin cyniska framställning ha kränkt den offentliga moralen och religiösa värderingar. Han friades dock tack vare en skicklig försvarsadvokat, som vände på åklagarens argument och hänvisade till romanens moraliska värde som avskräckande exempel för allmänheten. Genom rättsprocessen späddes ryktesspridningen på ytterligare, alltmedan försäljningssiffrorna rakade i höjden.

Tolkningsingångar och stil

Det var inte alla som lät sig övertygas av Flauberts försvarsadvokat. Många kritiker var skeptiska till romanens moraliska värde, både i Frankrike och internationellt. I Sverige förfasade sig en anonym skribent redan 1858 över ”det äckel och den leda” som Flauberts roman uppväcker hos läsaren (Svenska Tidningen 17/4 1858). Artikeln ger exempel på en inställning till fransk litteratur som nog var vanlig i Sverige vid denna tid och som präglades av såväl misstänksamhet som avund och beundran. Litteraturvetaren Sharon Deane vittnar om liknande tongångar på brittiskt håll. Som stöd återger hon ett citat från 1862 ur den konservativa brittiska tidskriften Quarterly Review, där en anonym skribent går till angrepp mot hela den franska nationens moral och betecknar dess samtida litteratur som ”filthy”, ”frivolous” och ”false”. Enligt samme skribent skulle Madame Bovary vara ett särskilt gott exempel på vad som kan kravla ut ur den franska dynghögen. Troligen var det denna misstro mot utländsk moral, och mot Frankrike och Flaubert i synnerhet, som länge satte käppar i hjulet för en engelsk översättning av Madame Bovary. Precis som i Sverige kunde en stor del av överklassen läsa romanen i original, men ingen publicist ville utsätta sig för risken att få ett åtal på halsen genom att ge ut en översättning ämnad för en bredare publik. Enligt Deane hade Flaubert själv uppdragit åt sin systerdotters engelska guvernant, Juliet Herbert, att ombesörja en översättning, som han själv gick igenom. Flaubert lär ha blivit så nöjd med Herberts översättning att han betraktade den som ett mästerverk, un chef d’œuvre, och blev därför mycket besviken när den refuserades överallt i London. Efter det nederlaget verkar Flaubert ha gett upp alla vidare försök att ge ut sin roman i utlandet.

Men kritiken gällde inte bara moralen. Även romanens konstnärliga värde var ifrågasatt, och den debatten har blossat upp flera gånger på nytt. Det mest kända exemplet är la querelle sur le style de Flaubert (’grälet om Flauberts stil’), som utspelade sig i fransk press 1919–1921. Då gällde frågan om huruvida Flaubert, som så uppenbart bryter mot franskans strikta grammatiska regler, kunde skriva eller ej. Idag är debatten mest ihågkommen för en berömd artikel av Marcel Proust, som ryckte ut till Flauberts försvar och i en briljant stilanalys visar hur dennes förmenta brott mot den franska grammatiken skapar en ny konstprosa.

Madame Bovary är också sällsynt väl utmejslad efter närmare fem år av ständiga författarvåndor och omarbetningar. Efter en hård arbetsdag vid skrivbordet hade Flaubert för vana att gå till en plats som han kallade sin gueuloir (av franskans gueuler som betyder ’vråla’) och skrika ut sin text för att lyssna till dess rytm och klang. Man brukar säga att han var besatt av att hitta le mot juste, det rätta ordet, och att han kunde flytta runt ett kommatecken i det oändliga. För detta stilistiska detaljarbete utnyttjade Flaubert skriftens alla uttrycksmöjligheter, från semikolon och betydelsebärande kursiveringar till fritt indirekt tal, döda ting som animeras genom aktiva verb och långa, vindlande meningar. Nedan ges ett kort smakprov på Flauberts karakteristiska stil. Passagen är hämtad ur första kapitlet, där Charles Bovarys far presenteras:

Bel homme, hâbleur, faisant sonner haut ses éperons, portant des favoris rejoints aux moustaches, les doigts toujours garnis de bagues et habillé de couleurs voyantes, il avait l’aspect d’un brave, avec l’entrain facile d’un commis voyageur. (Flaubert 59)

I en ordagrann översättning skulle det bli ungefär:

[Han var en] stilig man, skrytsam, som klirrade högt med sporrarna, bar polisonger som gick ihop med mustascherna, alltid med fingrarna prydda med ringar och klädd i starka färger, han såg ut som en modig man, med en handelsresandes kvickhet.

Stilistisk precision av det här slaget ställer förstås höga krav på översättaren. De svåra översättningsvalen gör också att resultatet ser mycket olika ut varje gång och att nya lager av tolkningsmöjligheter tillkommer.

En av de först publicerade översättningarna torde ha varit signaturen Dr Legnés tyska version från 1858. Den följdes av ännu en tysk översättning 1892, av Joseph Ettlinger. I Skandinavien kom romanen först ut på danska 1875, i en översättning gjord av litteratören och förläggaren N.J. Berendsen, och fanns att köpa i åtminstone södra Sverige redan samma år. I samband med lanseringen av den danska versionen publicerades valda stycken ur danska recensioner i svenska tidningar, i vilka romanen hyllades som ”en literær Begivenhed” och Berendsens ”fordanskelse” i förbifarten gavs beröm (Aftonbladet 25/11 1875). Från 1880-talet och framåt blåste nya vindar i Europa, och översättningarna började dugga tätt. I flera länder, inklusive Sverige, är Madame Bovary idag en av de böcker som översatts flest antal gånger.

Ernst Lundquist och Fru Bovary

Det första tecknet på att Flauberts Madame Bovary var på väg in i den svenska kultursfären är en anteckning gjord av författaren och översättaren Ernst Lundquist, som på sin ”Arbetslista” för januari och februari 1879 fört in översättningen av sidorna 1–43 i romanen Fru Bovary (Uppsalaarkivet). Det var dock inte bara denna titel som stod på Lundquists lista dessa vintermånader. Lundquist var exceptionellt produktiv – från slutet av 1870-talet och framåt är alla månader i hans kalender fulltecknade med minst 2–3 översättningar och parallellt arbete med egna skönlitterära verk. Det är värt att notera att han vid sidan av Fru Bovary arbetade med bland annat Émile Zolas roman Fällan. Det senare arbetet var visserligen till största delen en granskning av Bertha Straubes översättning (brev till Albert Bonnier 30/12 1878), men Zolas Fällan, som slutligen trycktes 1879 utan angiven översättare, kom ändå att bli viktig eftersom den genom sin popularitet i Sverige kan sägas ha banat väg för Flauberts roman.

Enligt anteckningarna återupptogs inte översättningen av Madame Bovary förrän hösten 1883, då Lundquist under tre månader tog itu med de återstående fyra femtedelarna av romanen. Den svenska text som gick i tryck saknade dock flera textpassager. Troligen var det Lundquist, snarare än förlaget, som tog initiativ till dessa strykningar. Lundquist skrev nämligen i flera brev till Albert Bonnier (30/12 1878; 9/7 1881) apropå översättningen av andra skönlitterära verk att han strukit eller kortat ned vad han ansåg vara överflödiga partier, ett inte ovanligt tillvägagångssätt i slutet av 1800-talet.

I breven till Albert Bonnier framgår det att Lundquist, som ansågs som något av en expert på de nya franska kulturströmningarna, ofta föreslog litteratur för översättning. På Bonniers bekostnad fick han till och med företa en resa till Paris våren 1880 för att återknyta bekantskapen med det franska kulturlivet och hitta nya romaner och teaterpjäser (brev till Albert Bonnier i april och 1 juni 1880). Det är möjligt att denna vistelse gav Lundquist tillräckliga argument för att övertyga Albert Bonnier om att våga sig på en översättning. En annan viktig omständighet torde ha varit framgångarna för andra realistiska och naturalistiska verk, som Émile Zolas nämnda Fällan och August Strindberg Röda rummet (1879). Den moderna romanen hade fått sitt genombrott i Sverige, och det gällde för Bonniers att ligga i framkant.

Även om ”Arbetslistan” ständigt var fulltecknad framgår det av korrespondensen med Bonniers att Lundquist hade stora svårigheter att hålla den privata ekonomin flytande. Från åtminstone 1880 stod han i ständig skuld till Bonniers, varför en stor del av korrespondensen handlar om försenade översättningar och underdåniga förfrågningar om förskott på honorar. Med tanke på den forcerade arbetstakten och den ansträngda ekonomin kan man ställa sig frågande till om det verkligen var Lundquist som ensam översatte Madame Bovary. I ett brev till Albert Bonnier den 9 juli 1881 avslöjar Lundquist att han har ”ett arrangemang” med sin syster Mathilda Drangel: för att han ska få mer tid att ägna sig åt sitt författarskap översätter systern en del av titlarna under hans namn. Det är oklart när detta arrangemang tog sin början och hur omfattande det var – i brevet ber han bara om Albert Bonniers välsignelse. Samtidigt försäkrar Lundquist att han noga övervakar systerns arbete, rättar hennes översättningar och går i god för kvaliteten. Det framgår av den fortsatta korrespondensen att systern fortsatte att leverera flera översättningar till Bonniers, men all förmedling av uppdragen och den ekonomiska ersättningen gick även fortsättningsvis via Lundquist. Vad gäller frågan om vem som översatte just Madame Bovary finns nog ändå ett entydigt svar att finna i Lundquists ”Arbetslista”. Där är vissa titlar understrukna med ett streck och numrerade med blyerts på ett särskilt sätt. Enligt detta system måste anteckningen om Fru Bovary tolkas som att romanen var Lundquists egenhändiga översättning nummer 13.

Fru Bovary – en sedemålning från landsorten publicerades till en början häftesvis 1883 i den Bonnierägda litterära tidskriften Nya följetongen. När romanen kort därpå trycktes i bokform var den försedd med ett förord som tydligt syftade till att etablera romanen som ett ovanligt framstående verk. Bland annat hänvisas till den redan så populäre Émile Zola, som berömt romanen, och det anförs också långa citat ur en uppsats av den tongivande danska litteraturkritikern Georg Brandes, som verkar ha tagit på sig uppgiften att introducera Flaubert i Norden. Exempelvis går Brandes i god för att det rör sig om ”en prosaförfattare af första rang” vars ”namn är liktydigt med konstnärligt allvar och konstnärlig stränghet”. Vidare uppmärksammas den nyskapande stilen för att den ”med sitt välljud och sin rytm på ett rent af häpnadsväckande sätt [bidrager] till det helas måleriska kraft”. Brottstycken ur förordet upprepades sedan i dagspressen varje gång boken kom på tal.

De första svenska reaktionerna på romanen var förhållandevis svala. Recensenterna förlitade sig på Brandes ord och medgav att det rörde sig om stor litteratur, men vari storheten bestod hade de ofta svårt att bringa klarhet i. Framför allt vittnar recensionerna om hur föga uppbygglig romanen ansågs vara (Stockholms Dagblad 28/3 1884), särskilt för yngre kvinnor (Aftonbladet 8/3 1884). Man hängde också upp sig på den överdrivna detaljrikedomen (Nya Wexiö-Bladet 28/3 1884) och den råa och cyniska karaktärsteckningen (Jönköpings Tidning 19/2 1884, Aftonbladet 8/3 1884). För stora delar av den tidens publik kändes det förmodligen främmande att möta karaktärer ur borgarklassen som uppvisar alla upptänkliga fel och brister utan att berättaren lägger sig i och moraliserar. Vad översättningen beträffar var kommentarerna ytterst sparsamma. En anonym recensent i Stockholms Dagblad (28/3 1884) fann visserligen översättningen ”förträfflig”, men skrev samtidigt att retuscheringarna ”synes verkligen vara att drifva omsorgen om andras väl något för långt”. Intressant nog var det endast denne anonyme kritiker som tog upp problemet med Lundquists strykningar i den svenska översättningen. Ingen annan tycks ha tagit sig tid att jämföra översättningen med originalet.

Trots strykningarna står det ändå klart att Lundquists översättning var en för sin tid mycket kvalificerad översättning, som lämnat avtryck i alla efterföljande översättningar ända fram till Bodegårds nyskapande översättning 2012. Om man bortser från de strukna partierna var det också en förhållandevis källtexttrogen version. Det framgår av både översättningen och förordet att Lundquist hade ambitionen att presentera de nya franska kulturströmningarna för en svensk publik och att han därvid lade stor vikt vid att försöka förmedla verkets anda och stil. Så här ser den ovan citerade franska passagen ut i Lundquists version:

Den skräflaren såg bra ut, klingade med sporrarne, bar mustacher och polissonger, hade fingrarne fullsatta med ringar och var alltid klädd i lysande färger; hans utseende var martialiskt och hans sätt ledigt som en handelsexpedits.

Från avantgarde till klassiker

Efter skriverierna under 1880-talet var det under lång tid ganska tyst om Madame Bovary i svensk press. Det kom en Fru Bovary i anonym översättning 1910 på Wilhelm Siléns förlag, men denna har av allt att döma inte recenserats. Det är förvånande med tanke på att översättningen inte verkar ha haft Lundquist som förlaga. Flera passager som Lundquist utelämnat finns nämligen med och en del av hans översättningsmissar upprepas inte. En ytlig granskning visar också att formuleringarna framstår som självständiga i förhållande till föregångaren. Själva utformningen av den översatta texten i kombination med den romantiska bilden på bokens framsida tyder på att denna utgåva var tänkt som en populariserad version, en Fru Bovary för en bredare läsekrets, vilket skulle kunna förklara bristen på uppmärksamhet i det svenska kulturlivet. Strävan att göra texten mer lättillgänglig märks också på de många strykningarna av Flauberts detaljerade beskrivningar av miljöer, karaktärer och föremål, till förmån för handling och dialog, och på den moderniserade stavningen, det förenklade ordförrådet och de uppbrutna meningarna och styckena. Även krångligheter som franska egennamn och kulturella företeelser är påfallande ofta utelämnade. Överlag är översättningen så kraftigt nedkortad att texten på åtskilliga ställen blivit hackig och ologisk. Detta märks inte minst i det sista kapitlet där långa avsnitt utelämnats i den svenska översättningen, vilket bland annat fått till följd att dottern Berthe och apotekaren Homais blandas ihop så att det plötsligt är den lilla dottern som följer med till Rouen för att välja ett passande gravmonument åt Emma Bovary.

Från mitten av 1920-talet finns det återigen skriftliga uttalanden om en ny version av romanen i samband med Bonniers utgivning av ett stort serieverk, Världslitteraturen, de stora mästerverken. Här ansågs Madame Bovary ha en given plats tillsammans med klassiska verk av storheter som Homeros, Shakespeare, Cervantes, Voltaire och Tolstoj. Att romanen skulle ges ut i detta illustra sällskap vittnar om att Madame Bovary under de gångna årtiondena avancerat från en oklar ställning som avantgarderoman till den litterära parnassen.

Idag respekteras översättares upphovsrätt, och därför är det vanligt att en översättare erbjuds att revidera sin text inför en nyutgåva. Så var inte fallet på 1920-talet, och det kan förklara varför Lundquist inte själv fick möjlighet att omarbeta sin översättning, fastän han var fullt verksam och levde fram till 1938. I ett brev från Tor Bonnier (7/2 1925) till huvudredaktören för serieverket, den inflytelserike litteraturprofessorn och akademiledamoten Fredrik Böök, framgår det att författaren Sigfrid Siwertz ombetts att nyöversätta eller omarbeta verket. När Siwertz tackat nej bad Karl Otto Bonnier istället Böök att göra en revision av Lundquists översättning med hjälp av någon med franska som modersmål (21/2 1925). Böök var gissningsvis inte särskilt entusiastisk inför den uppgiften, för han fick hastigt förhinder och lämnade Stockholm. Frågan gick därför vidare till författaren och kulturjournalisten Kjell Strömberg (brev från Bonniers till Strömberg 25/2 1925), som förmodligen hade begränsad erfarenhet av litterär översättning vid den tidpunkten. Strömberg fick inte veta att Siwertz avsagt sig uppdraget, istället framhålls det i brevet till honom att Lundquists översättning inte saknar kvaliteter – den ”kan på det hela taget användas” – och att arbetet därför inte behövde bli så omfattande. Denna bedömning byggde helt och hållet på ett utlåtande av Böök, som för övrigt fann Lundquists översättning ”delvis rätt god” men att ”Lundquist här och var har gjort strykningar och överhoppningar där han har haft svårt att återgiva franskan med de rätta svenska orden, dels att han på ett och annat ställe även har missförstått Flaubert.”

Inte heller Strömberg verkar ha varit särskilt angelägen om att ta sig an revisionsarbetet, som drog ut på tiden; Strömbergs reviderade översättning dröjde ända till 1926 och publicerades då som det sista verket i Bonniers bokserie, nummer 50. Även om Strömbergs namn figurerar på titelbladet anges det i förordet att det egentligen är Ernst Lundquists översättning, en förväxling som sedan fortplantat sig till nyutgåvorna. Strömbergs version uppvisar inte heller några större skillnader i förhållande till Lundquists, med undantag av stavningen och sporadiska formuleringar utbytta på mestadels oklara grunder. Dock har de flesta av föregångarens strykningar åtgärdats i den här versionen, så att endast kortare passager saknas här och där. Den ovan citerade passagen har omarbetats något i Strömbergs översättning och ser ut så här:

Den skrävlaren såg bra ut, klingade med sporrarna, bar mustascher och polisonger, som gingo i varandra, hade fingrarna fullsatta med ringar och var alltid klädd i lysande färger; kort sagt, han hade en käck uppsyn och en handelsresandes obesvärade sätt.

Strömbergs reviderade översättning fick fina omnämnanden av Stockholms-Tidningens Olof Rabenius, som betecknade den som ”utmärkt” trots ”en del överflödiga låneord”. Vi kan här läsa mellan raderna att 1920-talets kritiker föredrog översättningar som klingade genuint svenskt. Det är också värt att notera att vissa kritiker redan nu ville förpassa Madame Bovary till det förgångna. Gunnar Tannefors skrev i Stockholms-Tidningen 1927 apropå Flaubert och hans roman: ”Vi läser honom, njuter av stilens skärpa, strängt konstnärliga förenkling och pregnans, men intresserar han oss, griper han oss? Nej.”

Övervägandena som låg bakom nästa översättning av Madame Bovary 1928 är inte lika väldokumenterade. Översättningen, som verkar ha fått en begränsad spridning, gjordes av den skånske författaren Axel Ahlman och dennes hustru Eva, vilka inte tycks ha haft någon tidigare erfarenhet av litterär översättning. Den här gången var det ett mindre, nygrundat Malmöförlag, Baltiska förlaget, som gav ut romanen i klassikerserien Berömd litteratur – Världslitteraturens mest bekanta verk. Sannolikt var bokserien ett försök att rida på vågen efter Bonniers klassikerserie. Jämfört med den var Baltiska förlagets serie mindre omfattande, ett trettiotal halvfranska band, och den litterära verkshöjden mer ojämn. Här fick klassiska 1800-talsförfattare, som Tolstoj, Zola och Thackeray, samsas med då samtida och i dag så gott som bortglömda skribenter, som Hermann Sudermann, Fritz Reuter och Hall Caine, och andra mer äventyrsinriktade författare som Kipling.

Ahlmans översättning uppvisar så stora skillnader i förhållande till Lundquists översättning att den kan betecknas som en självständig text. Beroende på hur man värderar de tre tidigare översättningarna skulle den därför kunna ses som den första fullständiga översättningen av Madame Bovary till svenska. Denna bedrift verkar dock inte ha satt några avtryck i pressen. Så här i efterhand måste det betecknas som en miss, för översättningen har många förtjänster, även om den bitvis är lite slarvig och innehåller en del översättningsfel. Idag känns den framför allt en aning föråldrad, ett intryck som nog kan tillskrivas den domesticerande översättningsstrategi som använts. I motsats till Lundquist har nämligen Ahlmans vinnlagt sig om att neutralisera eller förklara de franska inslagen – texten ska i möjligaste mån uppfattas som svensk. Exempelvis har många franska företeelser och ibland till och med egennamn försvenskats (Berthe > Berta och Rodolphe > Rudolf), samtidigt som de långa meningarna ofta brutits upp till förmån för samordning och finita konstruktioner. Stilen verkar alltså inte ha prioriterats vid översättningen. Detta intryck förstärks av Axel Ahlmans förord som framför allt uppehåller sig vid karaktärsteckningen och romanens moraliska värde: ”[D]en har intet av lättsinne och lascivitet. […] Flaubert har här skildrat faran, endast för att man så mycket bättre rustad skall kunna möta den”, ett utlåtande som får oss att ana att 1800-talets moralpanik fortfarande inte lagt sig helt. Samma passage som ovan ter sig så här med Ahlmans ord:

Han var en grann karl och ingalunda blygsam. Han klingade med sporrarna, bar polisonger, som nådde ända fram till mustascherna, hade ringar på fingrarna och var alltid klädd i grella färger. Han gav intryck av att vara gentleman med en lätt antsrykning av handelsresande. [sic!]

Troligen var det Eva Ahlman som gjorde större delen av översättningsarbetet. Hon tycks ha varit den som behärskade franska bäst och står som ensam översättare till minst två andra franska romaner, medan hennes man endast har översatt titlar från engelska och danska i eget namn. Att utgåvan fick så begränsad uppmärksamhet torde bero på Baltiska förlagets perifera ställning som litet uppstickarförlag nere i Malmö. Förlaget var verksamt endast i sex år innan det gick i konkurs 1931, och därefter verkar Ahlmans översättning inte ha blivit utgiven på nytt.

Romanens 100-årsjubileum

När Madame Bovary återigen var aktuell för nyöversättning i slutet av 1950-talet kom inte mindre än tre olika översättningar i nära anslutning till varandra. De publicerades i en tid då det ansågs angeläget att sprida klassiska verk till den stora allmänheten. Den första av de tre nyöversättningarna var Bonniers från 1956, utgiven samma år som det franska originalet firade sitt 100-årsjubileum. Det var en påkostad utgåva med illustrationer av Ulla Sundin. För översättningen stod författaren Bengt Söderbergh. Det höga priset till trots såldes Söderberghs översättning snabbt slut i bokhandlarna. Den gavs ut på nytt redan 1958, men då hade två konkurrenter redan sett sin chans: Saxon och Lindström satsade på en lite billigare utgåva i nyöversättning av Allan B. Janzon 1959 och Sohlmans gav 1960 ut Greta Åkerhielms nyöversättning i bokserien Sohlmans Klassikerbibliotek. Under flera årtionden framöver var det Söderberghs och Åkerhielms versioner som dominerade utgivningen. Båda trycktes om och gavs ut flera gånger. Janzons nyöversättning recenserades inte och därefter snabbt föll i glömska.

Det som utmärker Åkerhielms och Söderberghs översättningar är att båda ligger förhållandevis långt från källtexten och att översättarnas personliga stil tydligt lyser igenom. Ytligt sett sticker Åkerhielms översättning ut mest. Den präglas av en domesticerande översättarstil som leder till en förhållandevis känslosam och pratig text, något som skulle kunna vara en effekt av Åkerhielms bakgrund som översättare av framför allt underhållningslitteratur. Genom tillägg av ett stort antal småord försöker Åkerhielm uttyda den fåordige och sparsmakade Flaubert för den svenska läsaren. Ofta laddas också texten med känslofyllda uttryck som inte nödvändigtvis har någon motsvarighet i originalet. Söderbergh kan sägas ha gått den motsatta vägen. Hans översättarstil kännetecknas av koncentration, lexikala strykningar och stora omstuvningar av meningsbyggnaden, något man som läsare kanske inte blir medveten om förrän man jämför med originalet. Sammantaget är alltså Madame Bovary i Söderberghs tappning inte heller särskilt källtexttrogen, men den kom ändå länge att anses vara den översättning som bäst återger Flauberts stil, medan Åkerhielms översättning fått mycket kritik genom åren. I jämförelse med dessa båda översättningar är Janzons version mer försiktig och återhållsam. Generellt präglas den av en domesticerande och förklarande översättningsstrategi i kombination med en förkärlek för finita och lättlästa konstruktioner. Här visas hur den ovan citerade passagen ser ut hos dessa tre översättare:

Och det var en stilig karl, litet skrytsam och egenkär – polisonger ned till mustascherna, ringprydd till fingertopparna, klädd i bjärta färger; han såg ut som en hjälte från napoleonkrigen och var kvick som en handelsresande. (Söderbergh)

 

Han var en grann karl, en skrävlare som klirrade med sporrarna, han hade välansade polisonger som möttes i en mustasch, bar alltid ringar på fingrarna och kläder i grella färger : kort sagt, han såg ut som en tapper krigshjälte och talade därtill flytande som en försäljare. (Janzon)

 

Ty den skrävlaren såg onekligen bra ut, klirrade käckt med sporrarna, ansade sina eleganta mustascher som gick ihop med polisongerna, hade fingrarna fullsatta med ringar och klädde sig alltid i lysande färger. Med andra ord, han ägde ett martialiskt yttre och en handelsresandes förmåga att prata. (Åkerhielm)

En klassiker för alla

De nästkommande två utgåvorna av Madame Bovary beskrivs redan på titelsidan som revideringar av tidigare översättningar och kan inte betraktas som nyöversättningar. Den första, gjord av Jakob Gunnarsson, kom ut 1970 i Röda serien på klassikerförlaget Niloé. Enligt översättningsforskaren Ulrika Ernstsson rör det sig högst sannolikt om en bearbetad och förkortad version av Strömbergs reviderade översättning från 1926. Förlagets ambition tycks ha varit att gjuta nytt liv i romanen genom att förse den med 30 illustrationer och marknadsföra den tillsammans med andra välkända klassiker. Särskilt viktigt tycks det ha varit för förlaget att böckerna försågs med samma paketering, det vill säga samma färgstarka och blanka skyddsomslag som såg enhetliga ut i bokhyllan. Därtill skulle alla banden omfatta 320 numrerade sidor, ett krav som Gunnarssons Madame Bovary uppfyller. Om originalet hade fler sidor brukade Niloé förkorta översättningen, och om originalet istället var kortare än 320 sidor försågs översättningen med fler helsidesillustrationer eller ytterligare texter av samma författare.

Den andra reviderade utgåvan vid denna tid var Gunilla Bancks förkortade och reviderade Madame Bovary från 1971. I detta fall är det, enligt Ernstsson, antagligen Åkerhielms översättning som legat till grund för bearbetningen. Banck själv har i en intervju med Ernstsson uppgett att hon aldrig hade originalet framför sig, främst för att hon inte kan tillräckligt mycket franska. Denna romanversion gavs ut på J.A. Lindblads förlag i klassikerserien Litteratur för alla. Strax innan hade 1968 års statliga litteraturutredning tillsatts (SOU 1974:5) med uppgift att undersöka svenskarnas läsvanor och allas möjlighet att få tillgång till svensk och utländsk kvalitetslitteratur, och möjligen bör Lindblads klassikersatsning betraktas i ljuset av det. För att locka nya läsargrupper är stora delar av Bancks Madame Bovary fritt återberättad i lättläst version och försedd med illustrationer, allt i syfte att ge läsaren ett ”stort läsnöje och väcka intresse för den klassiska litteraturen”, enligt bokens titelblad.

En Madame Bovary för vår tid

Några år in på 2000-talet höjdes röster för att det behövdes en nyöversättning som bättre återgav Flauberts karakteristiska stil. Troligen spelade litteraturprofessorn och sedermera ständiga sekreteraren i Svenska Akademien Sara Danius en viktig roll för Bonniers beslut att investera i en sådan. Danius hade publicerat flera litteraturvetenskapliga studier om Flaubert och hans litterära stil. Dessa studier, i förening med Danius kontakter i förlagsvärlden, gjorde att Bonniers blev uppmärksamma på behovet av en kvalificerad nyöversättning. Valet av översättare föll på den mycket erfarne och flerfaldigt prisbelönade Anders Bodegård. I fem hela år filade Bodegård på sin översättning innan han slutligen lade ner pennan 2012. Under denna tid fanns Danius med i bakgrunden som rådgivare och engagerad läsare. Hon skrev också ett förord till nyöversättningen, i vilket hon presenterar verket för de svenska läsarna genom en helt ny läsinstruktion som tar fasta på författarens stil och estetik. Detta samarbete mellan en kunnig litteraturvetare och en skicklig översättare visade sig vara en lyckträff. Bodegårds Madame Bovary blev omedelbart en succé som hyllades av kritikerna och har rankats som en av vår tids stora översättningar.

Bodegårds nyöversättning är förvisso en trogen återgivning av originalet, men särskilt lättläst är den inte jämfört med de närmast föregående versionerna av verket. Därmed positionerar den sig långt ifrån 1970-talets ideal om en klassiker för alla. Ett ofta citerat omdöme om Bodegårds översättning är Ellen Mattsons slutsats att den är som ”en gammal tavla sedan den rengjorts: plötsligt lyser de ursprungliga färgerna fram.” Bodegårds översättning vänder sig med andra ord främst till den som uppskattar språklig skärpa och en återgång till Flauberts ursprungliga text.

Hur Bodegårds källtexttrogna teknik kan te sig framgår här (samma citat som ovan):

Stilig som han var, en skrävlare som klirrade med sporrarna, utstyrd med polisonger ner till mustaschen, med fingrarna prydda av ringar och klädd i granna färger, tog han sig ut som en oförvägen karl med en handelsresandes svada.

Med sin höga grad av stilistisk närhet till originalet är Bodegårds översättning typisk för översättningskonstens utveckling i Sverige sedan 1900-talets sista årtionden. De pragmatiska, ofta mycket fria praktiker som satte avtryck i flera av de äldre översättningarna är här ersatt av ett betydligt större intresse för att bevara originalets textstruktur i detalj, och det märks också en större precision i den semantiska överföringen.