Svenskt översättarlexikon

I norra Värmland längs Klarälven ligger en hel rad byar och samhällen, bland dem Stöllet, där den blivande översättaren Berit Skogsberg växte upp. Föräldrarna Jenny och Allan Gund hade det skäligen kärvt under 1930- och 1940-talens orosår, men med stöd från hustrun lyckades Allan Gund kämpa sig upp till rangen av verkmästare (i praktiken byggarbas), så småningom ambulerande mellan diverse arbetsplatser i Värmland med omnejd. Stöllet förblev dock länge den fasta punkten för både Berit och hennes yngre syster Ulla.

Genom sin driftighet kunde föräldrarna ge båda döttrarna möjlighet till ordentlig utbildning. Berit Gunds bildningsresa förde från realskolan i Torsby via studentexamen i Karlstad 1956 till en fil.mag. i Uppsala 1962 (nordiska språk, engelska, litteraturhistoria). En lärare i Karlstad hade hjälpt till med ansökningen till ett naturastipendium som bekostade hyra och mat under tre års studier i Uppsala och därigenom säkerställde studierna. Tjugotreåringen Berit Gund debuterade som översättare med ett par något melodramatiskt betitlade verk – från tyskan ungdomsboken Bento, den svarta hingsten (1959) av Ditha Holesch och från engelskan läkarromanen Ett barns ansikte (1960) av Maxwell Maltz.

Under ett sommarbesök i Karlstad under studieåren träffade Berit den blivande maken Ingvar Skogsberg, med tiden filmregissör, manusförfattare och översättare. Med sin parisiska touche – hon drömde länge om att bli modetecknerska – och sin handlingskraft såg hon till att Ingvar Skogsberg kom loss från Karlstad och flyttade till Uppsala. Paret gifte sig och fick dottern Anna-Lena.

I Karlstad hade maken lärt känna författaren och Hemingway-översättaren Mårten Edlund, som snart förmedlade såväl kontakt som kontrakt med Bo Cavefors nystartade avantgardeförlag. Uppdraget gällde ett samarbete för paret: den brittiske före detta kåkfararen Frank Normans Pang i bygget (1960, orig. Bang to Rights) med förord av Raymond Chandler, en frän och skakande självbiografi med ett för tiden stundtals chockerande språk, halsbrytande slang och avsiktliga felstavningar. Ett senare jobb för Cavefors – jazzromanen Hornet (1961) av John Clellon Holmes – byggde upp Berit Skogsbergs översättarstatus än mer, och en bit in på 1960-talet var hon ett namn att räkna med. Hon hade då under flera år varit en tillförlitlig och mycket produktiv översättare av främst engelskspråkig spänningslitteratur och i viss mån barn- och ungdomslitteratur. Bland dessa titlar kan nämnas en av de sista delarna i Leslie Charteris evighetsserie om Helgonet, en flera gånger omtryckt version av Bram Stokers Dracula (1967) samt Jacqueline Susanns flärdfulla bestseller Dockornas dal (1967). Men verkförteckningen innehöll tidigt också verk av mer prövande karaktär, som kanadensiskan Sheila Watsons säregna roman Dubbelkroken (1963).

I särklass bland Berit Skogsbergs sammanlagt över hundra översättningar står Zelda (1974), Nancy Milfords biografi om Scott Fitzgeralds hustru, en legendarisk, begåvad men djupt komplicerad kvinna. Boken är full av citat ur Zelda Fitzgeralds Save me the Waltz, ibland mycket svårtydda, ibland glasklara men sorgkantade, vemodiga:

New Yorks floder svängde sina ljus som lyktor på en tråd.
Long Islands kärr tänjde ut skymningen till en blå Campagna.
Glimmande byggnader fördunklade himlen i ett lysande lapptäcke.

Under samma tid, mitten av 1970-talet, märks en tydlig påverkan på Berit Skogsbergs översatta urval från den nyvaknade kvinnorörelsen, om än med en klart mer konstnärlig än snävt politisk vinkling. Här kan nämnas titlar av amerikanska Gail Godwin, danska Tove Ditlevsen En sibyllas bekännelser, Sylvia Plaths Brev hem. Korrespondens 1955–1963 (båda 1977) och tyska Gabriele Wohmanns roman Så bra att ingen vet (1982).

Paret Skogsberg hade separerat långt innan äktenskapet formellt upplöstes 1974, men de förblev nära vänner livet ut. Berit Skogsberg hade då börjat leva ihop med den finlandssvenske poeten och författaren Ralf Parland. Hon hade också slagit in på sin parallella karriär som förlagsredaktör vid LT:s förlag, Askild & Kärnekull och Prisma. Det största avtrycket på den banan skulle hon göra som chef för förlaget En bok för alla, där hon styrde och ställde från 1986 ända fram till pensioneringen 2001. Under Berit Skogsbergs ledning och tack vare ett unikt samarbete med Statens kulturråd skulle En bok för alla bli en verklig maktspelare i svensk förlagsvärld.

Under de intensiva förläggaråren fick översättaren träda tillbaka för förläggaren, om än aldrig helt. Under hela 1990-talet översatte hon framför allt barnböcker, inte sällan för just En bok för alla, bland annat Ted Hughes Järnmannen (1994). Av ett helt annat slag var Norberg Elias sociologiska storverk Civilisationsteori I. Sedernas historia (1989), vars senare delar dock fick översättas av andra när förläggararbetet blev för tidskrävande.

Efter Ralf Parlands död 1995 bodde Berit Skogsberg i Farsta, i samma lägenhet som hon en gång delat med sin make. Trots att hon blev alltmer spröd under sina senare år jobbade hon oförtrutet vidare och anknöt så småningom till sin ungdoms översättararbeten och den svunna Caveforstiden med dess experimentella prosa, framför allt i samarbete med den dristiga förläggaren Elisabeth Grate, vars förlag gav ut Berit Skogsbergs översättningar av bland annat Angelica Garnetts memoarer och träffsäkra tolkningar av irländaren Hugo Hamiltons romaner, till exempel Sjömannen i garderoben (2018).

Berit Skogsberg avled i Stockholm den 1 oktober 2019.