Bo Giertz, 1905–1998
Bo Giertz är 1900-talets ”mest betydelsefulla person inom Svenska kyrkan” enligt en enkät som Kyrkans tidning gjorde inför millennieskiftet. I en recension i Göteborgs-Posten (11/11 1981) skrev Karl Vennberg, själv bibelöversättare, att Giertz översättning av Nya testamentet är ”en insats som framtida översättare inte kommer att kunna gå förbi”.
Bo Giertz var född den 31 augusti 1905 och äldst bland åtta syskon. Fadern var den framstående läkaren och professorn i kirurgi Knut Harald Giertz. Modern Anna var dotter till uppfinnaren L.M. Ericsson. Bo Giertz växte upp i Umeå och Stockholm i en sekulariserad, högborgerlig miljö, där fadern var den självklara auktoriteten. Fadern var ateist, modern agnostiker. Hon lät döpa sonen i hemlighet. Bo Giertz tog studenten vid Norra Latinläroverket i Stockholm 1924 och skrev sedan in sig vid Uppsala universitet för medicinstudier.
Giertz var från början inte präglad av kristen uppfostran, men ett föredrag av Natanael Beskow hösten 1925 ledde honom fram till en rent intellektuell omvändelse. Han utvecklades från en intellektuellt motiverad ateism till en lika genomreflekterad Kristustro. Giertz övergav medicinstudierna och övergick till latin, grekiska och antikens historia. Efter en fil.kand. 1928 fortsatte han med teologi och avslutade studierna med en teol.kand. 1931, varpå han började doktorera i Nya testamentets exegetik för Anton Fridrichsen. Han prästvigdes 1934.
Efter några år som resesekreterare inom Sveriges kristliga gymnasiströrelse och prästerliga missiv i Linköpings stift fick Bo Giertz omsätta sina kyrkliga ideal i Torpa församling innan han blev biskop i Göteborg 1949, endast 44 år gammal. Han hade blivit vida känd genom sina teologiska debattinlägg och kulturpolitiska ställningstaganden mot avkristningstendenser i samtiden. Han var ständigt en omstridd man men blev det än mer när han ställde upp som ledare av motståndet mot vigning av kvinnor till präster. Samtidigt hade han en rad förtroendeuppdrag på riksnivå inom Svenska kyrkan. Under tiden i Torpa kom hans första böcker, kanske mest nämnvärt de kyrkohistoriska romanerna Stengrunden – en själavårdsroman (1941), Tron allena (1943) och senare Riddarna på Rhodos (1972), som blev en stor försäljningsframgång.
Redan i början av 1930-talet hade Giertz förstått hur svårt det var för en vanlig lekman att börja läsa Bibeln på egen hand. I alla sina tjänster hade han på olika sätt ivrat för enskild bibelläsning och ett grundligt studium av Bibeln bland både präster och lekmän. ”Det hör till ett normalt kristet liv att man läser sin Bibel”, skrev han i Förklaring till Nya testamentet (1984). Svenska kyrkan behövde ”en levande kärna av lekfolk, som vet vad Bibeln säger om Jesus och hans evangelium. […] Det gäller de enskilda själarnas frälsning”.
Som pensionär efter 1970 fick Giertz möjlighet att genomföra ett stort bibelprojekt som resulterade i en ny översättning av Nya testamentet till modern svenska (1981), korta utläggningar till alla nytestamentliga skrifter (1976−1982 i tolv delar) och en handledning om rätt bibeltolkning, Att kunna läsa sin Bibel (1973). Kommentarerna var skrivna för lekmän med ett minimum av förkunskaper; de var kortfattade och lättillgängliga, utan sifferhänvisningar till bibelställen eller diskussioner om tolkningsvarianter. Målet var att göra textens sammanhang och mening begriplig för en vanlig bibelläsare.
För att kunna skriva en kommentar behövde Giertz en översättning att utgå ifrån. 1917 års Bibel skulle snart ersättas av en ny, men den officiella nyöversättningen lät vänta på sig, och David Hedegårds arbete (1964−1965) var sakligt bra men inte språkligt och stilistiskt tillfredsställande. Hedegård, menade Giertz, ”hade lyckats bättre med att återge vad som sägs i grundtexten än hur det sägs”. Därför gjorde Giertz en egen översättning ”till nutidssvenska av den grekiska texten”: Nya Testamentet. Översatt av Bo Giertz utkom 1981, med en andra översedd upplaga samma år. Den utkom bara ett par veckor före Bibelkommissionens officiella utgåva, allmänt kallad NT81, och försvann i den omfattande debatt som denna översättning skapade.
Giertz egen beskrivning av den nya översättningen är knapphändig. Han använde en nutida vetenskaplig textutgåva, men vilken anges inte. När han väljer en annan läsart än NT81 följer han med något undantag 1917 års text. Tolkningen svarar mot den helhetstolkning av Nya testamentet som Giertz kommit fram till efter många år av teologiskt arbete och reflektion. Resultatet är en mer traditionell tolkning än den som finns i NT81. Giertz behåller de traditionella personnamnen i Nya testamentet, även Esaias (istället för Jesaja). Han är mån om att betona att han inte försökt göra en kyrkobibel för liturgiskt bruk, ”till högläsning i helgedomen”, utan för enskild läsning. Ordvalet är enklare och vardagligare än i en kyrkobibel. Samtidigt har han behållit traditionella ord och uttryck som enligt honom inte kan ersättas utan omskrivningar, till exempel ”i Kristus”, ”köttet”, ”vandra i ande”. Kärnord i Bibeln får ofta behålla sin traditionella form.
Giertz vill alltså inte återge grundtexten så ordagrant som möjligt utan känner sig mer bunden av meningen och innebörden i grundtexten. Översättningen är nog den mest idiomatiska vi har på svenska − han använder mer typiskt svenska fraser och idiom än någon annan svensk översättning. Begriplighet sätts före ordagrannhet. Flera gånger återkommer Giertz till att han vill bevara ”något av rytmen och andan” i grundtextens uttryckssätt.
Nedan följer ett exempel ur Markus 2:21-22 med jämförelser ur 1917 års kyrkobibel och NT81. Giertz är mån om att både inleda och avsluta stycken på ett för svenskan naturligt sätt och att markera relationen mellan satser, vilket leder till det flitigt användandet av ord som ”sen”, ”nu”, ”då” och ”därefter”. Giertz har många gånger mer konkreta uttryckssätt än andra svenska översättningar. Han vill i sin översättning visa ”hur jordnära och verklighetsmättade evangelierna är”. Också det flitigare bruket av svenska idiom skapar en större konkretion hos Giertz än i NT81.
21 Ingen syr en lapp av okrympt tyg på en gammal mantel; om någon så gjorde, skulle det isatta nya stycket riva bort ännu mer av den gamla manteln, och hålet skulle bliva värre. 22 Ej heller slår någon nytt vin i gamla skinnläglar; om någon så gjorde, skulle vinet spränga sönder läglarna, så att både vinet och läglarna fördärvades. Nej, nytt vin slår man i nya läglar. (1917)
21 Ingen syr fast en bit okrympt tyg på ett gammalt plagg. Då sliter ju det nya tyget med sig av det gamla och det blir en värre reva. 22 Ingen häller nytt vin i gamla vinsäckar, för då spränger vinet säckarna, och både vinet och säckarna förstörs. Nej, nytt vin slår man i nya säckar. (NT81)
21 Ingen lappar ett gammalt plagg med okrympt tyg. Gör man det, så river lappen itu tyget, det nya drar sönder det gamla, och det blir bara en värre reva. 22 Och ingen tappar nytt vin i gamla lädersäckar. Gör man det, så spränger vinet säckarna. Vinet går förlorat och säckarna med. Nej, nytt vin skall i nya säckar. (Giertz)
Genom ord som ”lappar” och ”plagg” blir själva bilden genast tydlig. Det mer bokstavstrogna ”om någon så gjorde” blir i NT81 ett kort ”då” medan Giertz har ett något tyngre uttryck, ”gör man det”, som tydliggör handlingen i bilden. Ordet ”bara” hos Giertz förstärker det vettlösa i handlingen. Att ”tappa vin” är ett typiskt svenskt idiom, ordet ”lädersäckar” bidrar mera till en förståelse av processen än ”vinsäckar”. Den sista satsen har en mer informativ funktion hos 1917 och NT81 men fungerar nästan som ett imperativ hos Giertz. Originalet har ingen verbform.
Giertz översättning kom oförtjänt att drunkna i det positiva mottagandet av bibelkommissions översättning av Nya testamentet 1981 och debatten som uppstod kring den. Översättningen med kommentarer har idag blivit en förlagsvara för det mycket konservativa Församlingsförlaget i Göteborg, knutet till Missionssynoden.
Han gick bort den 12 juli 1998.