Svenskt översättarlexikon

Carl August Hagberg föddes den 7 juli 1810 i Lund där han också efter knappt 54 år slutade sitt liv. Fadern var Carl Petter Hagberg, framgångsrik teolog, professor i Lund, medlem av Svenska Akademien och slutligen pastor primarius i Storkyrkan i Stockholm. Modern var Erica Dorotea Hising, köpmansdotter från Stockholm med god familjeförankring i huvudstadens borgerskap.

Bandet mellan far och son var starkt. Faderns stora vänkrets, som inkluderade bland andra Tegnér, Geijer, Franzén och Wallin, gav Carl August inflytelserika kontakter redan från barndomen i såväl Lund som Stockholm och Uppsala.

C.A. Hagberg fick undervisning i Klara trivialskola och det nyinrättade Stockholms gymnasium på Riddarholmen, och bedrev akademiska studier i Uppsala från 1826. Utpräglat språkbegåvad studerade han utöver de klassiska språken latin och grekiska även arabiska. Grekiska, i synnerhet författarna Thukydides och Aristofanes, blev snart hans specialitet.

Efter att 1830 ha promoverats till magister disputerade han 1831–1832 på en översättning av ett parti ur Aristofanes komedi Riddarna med parallelltext på grekiska och resonerande avsnitt på latin. Disputationen ägde rum i omgångar, avslutades den 30 maj 1832 och omfattade även ett avsnitt ur Aristofanes Acharnerna. Arbetet resulterade i en docentur i grekiska. Hösten samma år förordnades han till extra ordinarie amanuens vid universitetsbiblioteket.

Intresset för Aristofanes dramatik resulterade i att Hagberg sökte vinna en större publik för sitt ämne. Han fullbordade översättningen av Riddarna och lät ge ut den under titeln Demagogerna 1834.

Hagberg översatte också delar ur Tassos Gerusalemme liberata och tilldelades pris av Svenska Akademien. Akademien belönade också hans ”Sång i anledning af minnesfesten den 6 Nov. 1832”, skriven till tvåhundraårsminnet av Gustav II Adolfs död, och ett äreminne över Stiernhielm. Han tog senare åter upp Tassoöversättningen och publicerade stroferna 1–53 ur den andra sången och 1–105 ur den tolfte sången i form av en akademisk dissertation i Lund 1844. Han skrev också gärna sonetter. Högst nådde han med några dikter i den poetiska kalendern Linnæa borealis för 1841.

Under 1830-talet inledde C.A. Hagberg också en verksamhet som litteraturkritiker. Inspirerad av den hegelska estetiken blev han en förespråkare för den nya realismen. Hans satiriska kritik av Almqvists Drottningens juvelsmycke i Uppsalatidningen Correspondenten 1835 orsakade starka reaktioner i det romantiska lägret men gjorde honom samtidigt populär i det unga Uppsala. Han utgav också en roman, Ett borgarhus på Köpmangatan (1838), som emellertid omedelbart drogs in, möjligen för att inte negativt påverka hans akademiska karriär.

År 1840 tillträdde Hagberg efter en del stridigheter den Norbergska professuren i moderna språk och estetik vid Lunds universitet. En av konkurrenterna var Almqvist. I Lund intensifierade Hagberg sin publicistiska verksamhet och grundade tillsammans med bland andra teologen Henrik Reuterdahl tidningen Studier, kritiker och notiser 1841. Tidskriften utkom till och med 1845.

Som professor kunde Hagberg i sitt arbete använda sin passion för översättning. Hans första moderna språk var efter en lång vistelse i Paris franska. Men han lämnade franskan för engelskan och sin fascination för Shakespeares dramatik, som han målmedvetet började översätta i Lund. Arbetet trycktes 1847–1851 men var resultatet av ett intresse som han burit med sig från hemmet och Uppsala. I faderns bibliotek fanns Johan Henrik Thomanders och Per Georg Scheutz översättningar, helt säkert också Geijers Macbeth. Han läste också sin lärare Sven Lundblads översättning av Konung Lear. Hagberg såg aldrig någon Shakespeareföreställning på originalspråket, men under sin europeiska resa 1835–1836 upplevde han en rad föreställningar på tyska, bland dem Ludwigs Tiecks enmansuppförande av Köpmannen i Venedig. Han blev förtrogen med Schlegels och Schillers översättningar och även väl bekant med dansken Foersoms arbeten. Under den europeiska studieresan var Shakespeare ett återkommande samtalsämne, inte minst med danska vänner, bland dem den hegelianskt påverkade teologen Martensen.

Vid sin installation som professor i Lund föreläste Hagberg över Hamlet. Från 1840 kunde studenterna i Lund följa hans översättningsarbete med detta drama under de språkföreläsningar han höll ett par dagar i veckan. Efter Hamlet fortsatte han med Konung Johan (King John). Avsnitt ur Konung Johan publicerades i ett par nummer av Studier, kritiker och notiser 1842. Därefter fortsatte han med krönikespelen, 1843–1844 med Stormen och En midsommarnattsdröm. Av den senare publicerades scener ur första och femte akterna i Studier, kritiker och notiser.

Hagberg hade hunnit så långt i sitt arbete att han den 2 november 1844 tillkännagav att en fullständig utgåva av Shakespeares dramatik var att vänta. Han kände sig nu i stånd att fullborda uppgiften att göra hela Shakespeares dramatik tillgänglig på svenska språket. Det nationella syftet markerades genom att arbetet kom att tillägnas kronprins Carl, som var hertig av Skåne och kansler för Lunds universitet. Hans stora ambition var att Shakespeares alla dramer skulle bli tillgängliga på svenska även om han själv inte skulle orka fullfölja uppgiften. Detta påverkade den inbördes ordningen i hans utgåva. En midsommarnattsdröm fick inleda tolvbandsutgåvan. Hamlet omarbetades grundligt men trycktes ändå i första bandet 1847.

Fem av dramerna i den hagbergska översättningen är kraftigt påverkade av Thomanders översättningar från 1820-talet. Det gäller framför allt Richard den andre, där Hagberg följer Thomander mycket nära, men också i stor utsträckning Muntra fruarna i Windsor, Som ni behagar, Trettondagsafton och Antonius och Kleopatra. Hagberg redovisar tydligt beroendet i sin notapparat. Där redogör han även för förhållandet till andra föregångare, till exempel Geijers Macbeth. År 1845 utkom och uppfördes F.A. Dahlgrens översättning av Romeo och Julia. Den blev en framgång också sceniskt men kritiserades av Hagberg, som inte kunde acceptera strykningar i texten av hänsyn till en bigott Stockholmspublik. Hans egen översättning av detta drama som han tidigt satt högt utkom först 1850, i det tionde bandet. Två år dessförinnan hade översättningsarbetet belönats av Svenska Akademien. Detta var dock till stora delar ett plagiat på Dahlgrens text, som Hagberg delvis bara hade skrivit av. Skillnaderna bestod främst i att Hagberg på vissa ställen var mer frispråkig och genomgående hade ändrat i Dahlgrens rakare text för att föra in en så kallad poetisk ordföljd.

Hagbergs kanske största insats som Shakespeareöversättare var hans skicklighet att ledigt behandla blankversen. Han hade en ovanlig språkbegåvning och rik verbal fantasi. Han förmådde dessutom förhålla sig så fritt till originalet att den svenska texten fick liv. Från sin tidiga barndom hade han upplevt faderns konstfärdiga predikospråk, vilket satte spår hos honom. Översättningarna av de stora monologerna har bäst stått emot tidens tand. Det är oftast där de många bevingade ord finns, som också moderna Shakespearetolkare kan ha svårt att helt gå förbi. Prosadialogerna och särskilt den omvända ordföljden ter sig däremot idag alltför präglade av sin tid.

I sitt arbete hade Hagberg tillgång till George Steevens och Samuel Johnsons utgåva, möjligen i Isaac Reeds reviderade form från 1813. Han använde också Edmund Malones och James Boswells utgåva med Steevens noter från 1821. Det förklarar varför han använder stavningen Shakspeare, i en senare utgåva förekommer även Shakspere.

Ett av översättarens många problem var att hitta uttryck för företeelser och ting som han hade föga kunskap om. För att hitta rätt i det kulturhistoriska stoffet använde han arbeten av Nathan Drake och Charles Knight. Förmodligen hade han också tillgång till Joseph Hunters kommentarer från 1845, även om han då hunnit så långt i sitt arbete att nyttan blev begränsad.

Första gången en Hagbergöversättning uppfördes på en scen var förmodligen vid invigningen av teatern på Akademiska föreningen i Lund, 1851. Studenterna spelade då ett avsnitt ur Henrik den fjärde. Hagberg angav i sin öppningsprolog att sir John Falstaff stod i centrum för det valda avsnittet. Samma år spelades Hamlet på Akademiska föreningens teater av Oscar Anderssons teatergrupp, dock inte i Hagbergs översättning. När Kungliga teatern 1853 satte upp Hamlet använde man Hagbergs nya översättning, men texten hade kraftigt bearbetats och nedbantats av Nils Arfwidsson och fått en form som knappast kan ha tilltalat Hagberg. Ett visst intresse visade Olof Ulrik Torsslow, som ville uppföra Kung Lear på Mindre teatern 1846. Hagbergs egen översättning var emellertid inte färdig. Den trycktes först 1851. Överhuvudtaget hade Shakespeare svårt att slå igenom på de svenska scenerna. I slutet av Hagbergs liv lossnade det något. Men först 1864, Hagbergs dödsår, tog intresset fart i Stockholm och teatrarna började på allvar ta tillvara Hagbergs grundläggande arbete. Sitt sceniska genombrott fick översättningarna först efter hans död.

Hagbergs översättning har utkommit i flera utgåvor, enskilda dramer i ett otal tryckningar och bearbetningar. En stor reviderad samlad utgåva gjordes av Nils Molin 1925–1928. Molin ändrade ordningsföljden mellan dramerna, använde den nu etablerade stavningen av Shakespeares namn och ändrade stavningen av Hagbergs förnamn Carl till Karl, vilket föranlett en del sammanblandningar med brorsonen Karl August Hagberg, också han översättare. Efter tryckningen donerade Hagberg sina manuskript till universitetsbiblioteket i Lund, där de fortfarande förvaras. År 1851 invaldes han i Svenska Akademien.

Hagberg utsågs 1855 till redaktör för Svenska Akademiens ordbok. År 1858 tillträdde han en nyinrättad professur i nordiska språk och började studera isländska. Åren som ordboksredaktör blev mödosamma. De bidrog förmodligen till att tära såväl på hans psykiska som fysiska hälsa och kunde knappast skänka samma stimulans som arbetet med Shakespeare en gång gjort.

Han dog den 8 januari 1864 i Lund, där han ligger begraven på Östra kyrkogården.