Catharina Ahlgren, 1734–1810
Catharina Ahlgren föddes 1734 i Ljungs församling, Linköpings stift. Hennes föräldrar var häradshövdingen Anders Ahlgren och hans maka Laurentia Juliana, född Ljungfelt. Catharina var deras första barn. Som alla unga kvinnor vid denna tid fick hon aldrig någon formell utbildning men byggde på egen hand upp ett kulturellt kapital. Hon var vetgirig, läste mycket och lärde sig franska.
Hon gifte sig 1756 med kornetten Bengt Edvard Ekerman, även han förankrad i Östergötland. Ett första barn föddes två år senare. År 1764 uppvaktade hon rikets drottning, Lovisa Ulrika, med en tryckt födelsedagsdikt på franska, oklart med vilket mottagande. Enligt en källa ska hon ha tjänstgjort som kammarfru vid hovet men avskedats efter några veckor ”för sine intriguer”, en hovtjänstgöring som emellertid inte satt några andra spår i arkiven. År 1768 utfärdades skiljedomsbrev mellan makarna Ekerman, nu bosatta i Stockholm. Då fanns ytterligare två barn, men huruvida den son som föddes efter skilsmässan var en ”äkta” Ekerman är osäkert. Catharina Ahlgren bosatte sig på Södermalm som ensamstående mor och familjeförsörjare.
Hennes språkkunskaper kunde nu omsättas i reda pengar. Catharina Ahlgren översatte Christoph Martin Wielands bibelepos Abrahams bepröfwelse (1772), som trycktes av den kunglige boktryckaren Henric Fougt. Översättningen saknade uppgifter om författare och översättare och omfattade blott 59 sidor. Den var tryckt i fraktur och titeln angav att temat var bibliskt. Att döma av det yttre kunde den tas för en av de religiösa småskrifter som Fougt samtidigt gav ut åt samfundet Pro fide et christianismo. I den svenska översättningen har originalets hexameter försvunnit. Texten är indelad i ”sånger”, men det som presenteras är en ren prosaöversättning. Detta berodde på att Catharina Ahlgren hade utgått från en fransk översättning som var en tämligen ordagrann prosaversion av Wielands diktverk. Fru Ahlgrens översättning blev friare. Hon strök ner så mycket att den svenska översättningen mer liknar en synopsis av det ursprungliga eposet. Dessutom kännetecknas texten av en besvärande blandning av bibelinspirerat arkaiserande språk och vardagligt samtidsspråk. Det blev en märklig produkt: innehållslig höghet, språklig osäkerhet, allt presenterat i den mest anspråkslösa dräkt.
Fru Ahlgren gjorde sin främsta insats som journalist. Åren 1772 och 1773 gav hon ut tidskriften Brefwäxling mellan twänne fruntimmer, den ena i Stockholm och den andra på landet, i åtskillige blandade ämnen. Under signaturen Adelaide verkade hon både som redaktör och skribent i tidskriften.
År 1772 kom ännu en översättning av fru Ahlgren. I hennes tidskrift startade då följetongen Det olyckliga fruntimret, eller Elisabeth Windhams bedröfweliga öden. Den vindlade sig fram i inte mindre än 28 avsnitt och orsakade till sist att tidskriften, som hade lagts ner innan följetongen nått sitt slut, återuppstod under en ny titel – det var inte möjligt att lämna läsarna i ovisshet. Någon separatutgivning av romanen skedde aldrig. Förlagan bar titeln La Femme malheureuse, ou Histoire d’Élise Windham, racontée par elle-même dans un voyage de Salisbury à Londres och hade tryckts i Amsterdam i två delar 1771. Som framgår av titeln utspelar sig romanen i England, vilket, tillsammans med berättelsens föregivet självbiografiska karaktär, har fått flera källor att uppge huvudpersonen Elisabeth Windham som författare. I själva verket är romanens författare okänd. Identifierad är dock den franske översättare, Dumanoir, som låg bakom den text som Ahlgren utgick ifrån. Under en tid då kunskaper i engelska var något exklusivt, ägde allt engelskt en särskild lyskraft. En god utgångspunkt för lanseringen av en ny roman var därför om den kunde marknadsföras som engelsk. För fru Ahlgren själv var Elise Windham en hjältinna som hon både kunde identifiera sig med och se som ett ideal. Hon framhöll i en kommentar att det som lockat henne att vidarebefordra historien om det olyckliga fruntimret till sina läsare hade att göra med huvudpersonens ojämförliga förmåga att utstå olyckor:
Hwad Fru Windhams Historia angår har hon endast blifwit öfwersatt, såsom en målning af största korsdragerska, största Hjeltinna i tålamod, största bewis af trohet och kärlek emot sin man, samt änteligen winna den största dygdens belöning, heder, rikedom och höghet.
När Ahlgren som redaktör delade upp romanen i följetongsavsnitt strök hon hårt i texten. Ibland förorsakade det problem: en del personer presenteras aldrig, andra försvinner utan vidare. Ibland har fru Ahlgren tagit konsekvenserna av sina ingrepp och lagt till egna förklaringar. Men mot slutet har hon gett upp försöken att bringa reda i persongalleriet och texten blir där rätt obegriplig. Också i denna översättning märks emellanåt fru Ahlgrens stilistiska osäkerhet. Starka emotionella laddningar, som romanen överflödar av, får översättaren att överdriva tonläget. Romanpersonerna deklamerar istället för att tala från sitt hjärta.
År 1773 gifte fru Ahlgren om sig med boktryckargesällen Anders Bark. Det äktenskapliga samlivet varade emellertid inte länge: 1775 bodde hon åter ensam med sina barn. För 1780-talet saknas spår av Catharina Ahlgren. När den äldsta dottern dog redan 1790 gavs dock i samband med bouppteckningen en anvisning om att modern ”efter berättelse” skulle ”wara wistande i Åbo”. Där var hon mycket riktigt skriven som ”Encke-Fru Catharina Ahlgren”, en titel hon begagnade sig av redan innan Bark, som tagit värvning i flottan, stupade i slaget vid Reval samma år. Hennes bruk av titel bör ses mot bakgrund av att det var först som änka en kvinna blev myndig. Mer än detta vet vi inte om fru Ahlgrens verksamhet i Finland, även om det har spekulerats om hennes roll när det gäller några tidskrifter som gavs ut i Åbo.
År 1796 var Ahlgren bosatt i Linköping hos sin yngsta dotter som var gift med stadens borgmästare, Nils Björkegren. I mantalslängdens registrering av borgmästarparets hushåll noterades: ”Swärmodr. Fru Ahlgren utfattig”. Men hon slog sig inte overksamt till ro utan arbetade med ett stort översättningsprojekt: Den lyckliga bondflickan av Charles de Fieux, chevalier de Mouhy, en roman om en bondflicka som gör en spektakulär klassresa och slutar som markisinna. Utgivningen skedde i 12 delar 1796–1811 och ombesörjdes av Kongl. Tryckeriet, vid denna tid drivet av Henric Fougts änka Elsa, född Momma och själv boktryckardotter. Varför det tog sådan tid att ge ut hela verket är oklart.
Under dessa år befann sig bokmarknaden i snabb tillväxt. Produktionen av romaner var i tilltagande, liksom intresset för underhållningsläsning. Sett ur det perspektivet passade Den lyckliga bondflickan marknadsmässigt väl in. Samtidigt är det anmärkningsvärt att en så pass gammal roman – originalutgåvan var från 1730-talet – tilldrog sig Ahlgrens intresse. Samtiden vurmade snarare för den samtida tyska romanen, vars succé i hög grad vilade på August Lafontaines massproduktion. Kanske berodde valet i någon mån på att de två kvinnorna som arbetade fram den färdiga produkten båda var till åren komna och kände sig mer hemmastadda med den äldre franska romantraditionen. Catharina Ahlgren översatte enbart från franska, det språk som av tradition hade ingått i flickors utbildning då hon var ung.
Även denna översättning kännetecknas av fru Ahlgrens fria behandling. Precis som i tidigare arbeten har hon skurit hårt i texten. Textmassan har krympt rejält, även om det till sist blev tolv delar på svenska precis som i originalversionen. I den svenska versionen uttrycker sig jag-personen betydligt mer korthugget, dessutom försvinner ofta psykologiska resonemang. Romanpersonerna låter mera som om de läste ur ett mötesprotokoll än var inbegripna i känslomässigt engagerande situationer. Detta kan dock inte enbart skyllas på översättaren: det svenska skriftspråket var ännu inte prövat i emotionellt laddad prosa som samtidigt var vardaglig och ”lät naturlig”. Den journalistiska prosan, så mästerligt introducerad av Olof von Dalin, hade visserligen byggt på talspråklighet, men det språket bar en ironisk touche och skriftställaren betraktade sina personer lite från ovan. I romanen var det frågan om att finna en ton som med vardagliga ord övertygade om ett autentiskt emotionellt engagemang.
Likt romanens hjältinna fick Catharina Ahlgren ett liv som präglades av stor geografisk och social mobilitet: det gick upp och ner, men mest gick det nog ner. Äktenskapet mellan borgmästaren och dottern upplöstes 1798. Två år senare avled dottern och Ahlgren fick ärva ännu ett barn. Hon och sonen tog över den Linköpingsgård som tillfallit dottern vid skilsmässan, men hon verkar inte ha blivit kvar där. Sin verksamhet som översättare fortsatte hon, och 1811 tryckte Fougt den sista delen av den långdragna historien om bondflickans klassresa. När Ahlgren själv avled är oklart, men sannolikt skedde det någon gång omkring 1810.
Catharina Ahlgrens översättningar har det gemensamt att de är ”otrogna”. Hon stryker, men hon kan också dikta till. I sitt fria förhållningssätt följde hon sin samtids ideal. Ahlgren var en energisk språkbrukare, och med sina översättningar beredde hon marken för framtidens mer adekvata romanspråk.