Claes Lindskog, 1870–1954

Oljemålning av Henning Malmström.

Claes Lindskog föddes den 15 juni 1870 som son till kontraktsprosten Claes Svante Lindskog och dennes hustru Albertina Augusta, född Dann. Han inledde sina akademiska studier i Lund 1888 och läste klassiska språk. Lindskogs första vetenskapliga arbeten ägnades latinsk filologi och syntax och han blev docent i latin 1895, men snart blev grekiska hans huvudämne. År 1897 utgav Lindskog verket Studien zum antiken Drama i två band där det första ägnas Euripides, det andra Seneca; hans största insats inom grekisk filologi är den stora edition av Plutarchos som han ansvarade för tillsammans med Konrad Ziegler (1914–1939). Lindskog blev professor i grekiska 1908 och innehade formellt tjänsten fram till pensioneringen 1935, men under långa perioder ersattes han av vikarier. En av hans elever, Ivar Harrie, skriver:

Hans exteriör var motsägelsefull: frånvarande blick bak starka glasögon, rufsigt hår och slokande mustasch, hög stärkkrage och otroliga pjäxor […]. Sin vetenskap fuskade han aldrig med – men den hade redan år 1916 blivit en bisak för honom.

Lindskog ägnade sig nämligen åt många andra saker. Han var studentkårsordförande 1898, var ordförande för Lunds Studentsångarförening 1903–1907 och deltog i föreningens USA-turné 1904, var riksdagsledamot för högern 1921–1940, ordförande för folkbildningskommittén 1921–1923 och ecklesiastikminister 1928–1930. Efter pensioneringen inledde han en ny verksamhet som tidningsman: han var chefredaktör för Sydsvenska Dagbladet 1935–1946 och skrev också tidningens historia (SDS 100 år, 1948).

Lindskog var en hängiven folkbildare och popularisator och skrev en rad böcker om antika ämnen: Athena. Bilder ur den hellenska kulturvärlden (samman med Hans Larsson och Martin P:n Nilsson, 1917), Grekiska kvinnogestalter (1922), Grekiska hjältar och ideal (1925), Grekiska myter och sagor (1926), Euripides. Moderna idéer i antik dräkt (1928), Antiken (del 1 i Bonniers illustrerade litteraturhistoria, 1928), Känn dig själv. Antik livssyn och levnadskonst (1934), Människan är sig evigt lik (urvalsvolym, 1942). Flera av dessa välinformerade och lättlästa böcker har tryckts om i nya upplagor in i våra dagar.

Lindskog har inte själv kommenterat sina vetenskapliga och utåtriktade insatser för de antika ämnena; i sina egna memoarer, Bokslut. Hågkomster och människor (1949), berättar han enbart om sitt liv som politiker. Men det är påfallande hur andra betonar hans extroverta läggning. Efterträdaren på grekprofessuren Albert Wifstrand talar om Lindskogs ”starka utåtriktning” och hans ”talegåva och eleganta framträdande”, Harrie om hans ”lätta charm” och hans ”flotta och tunna rutinsvada”. Sten Carlssons artikel om honom i Svenskt biografiskt lexikon handlar uteslutande om hans politiska gärning och nämner bara i förbigående det som kanske ändå var hans största insats: den som översättare.

Som sådan debuterade Lindskog 1904 med Tukydides. Forntidens störste häfdatecknare, utgiven i Johan Bergmans bokserie Klassiska biblioteket som hade till syfte att på ett lättfattligt sätt introducera antika författare. En utförlig presentation av Thukydides följs här av tre försvenskade avsnitt ur hans verk på ett sextiotal boksidor: överfallet på Plataiai (från bok 2–3), striderna vid Pylos och Sfakteria (bok 4) och athenarnas olycksaliga expedition till Sicilien (bok 7). Översättningen är redig och lättflytande, och man kan se det som karakteristiskt för Lindskogs kynne att han har valt några av de mest konkreta och dramatiska avsnitten. Han skriver själv att han i urvalet ”ej vågat medtaga hvarken den mästerliga inledningen […] eller Perikles’ härliga liktal, då de genom sitt mera abstrakta innehåll kanske ej äro för en större allmänhet fullt så njutbara som de berättande delarna af hans historia”.

Nästa stora översättarinsats är tolkningen av Herodotos historia, som utgavs 1920. Översättningen är säker och påfallande modern för sin tid. Lindskog har uppenbart känt sig befryndad med denna nyfikna och fördomsfria resenär som med starkt sinne för konkreta och målande detaljer berättar om märkliga folk och dramatiska skeenden. Samma år utkom också första delen av hans stora Platonöversättning som fullbordades med femte bandet 1924, kompletterat 1926 med en sjätte volym som förutom register till hela verket innehåller en utförlig framställning av Platons liv och lära.

Platonöversättningen är med rätta berömd och rent arbetsmässigt en prestation: att på fem år översätta praktiskt taget hela Platons verk är bara det aktningsvärt. Det som saknas i utgåvan är de pseudoplatonska mindre skrifterna, bland annat Den större Hippias, och därtill den språkfilosofiska dialogen Kratylos, men breven är med, likaså Platons mest omfångsrika verk, Lagarna, som aldrig kom med i föregångaren Magnus Dalsjös utgåva i sju band.

Jämfört med Dalsjö innebär Lindskogs Platon också ett påtagligt framsteg. Målgruppen är uttalat den allmänintresserade läsaren, inte Platonspecialisten. och utan att göra avkall på precision och utan att förenkla skriver Lindskog en medryckande, lättläst och påfallande ledig prosa. Mycket hade hänt i svensk sakprosa under de få decennier som skiljer Dalsjö och Lindskog, vilket möjligen framgår av ett rätt slumpvis valt exempel (Staten 495 d–e):

Ty äfven om filosofien befinner sig i ett sådant tillstånd, så återstår dock för henne i jemförelse med andra konster och yrken ett högre anseende, hvilket lockar många, som hafva klena och bristande naturgåfvor och som, likasom de till kroppen äro försvagade och lemlästade af sina yrken och handtverk, äfven hafva fått sina själskrafter genom uteslutande kroppsligt arbete förslappade och nedtryckta. Måste det icke gå på detta sätt?

─ Dalsjö (2 uppl. 1902)

 

Ty trots allt har dock filosofien i jämförelse med andra konster en högre värdighet. Det är detta, som lockar många, som av naturen ej passa för den, och som av de rent kroppsliga ansträngningarna i sina yrken eller hantverk ha blivit förslöade till själen, liksom de ha blivit missbildade till kroppen.

─ Lindskog

Dalsjö är ordrikare (68 ord) än Lindskog (51). Lindskog ger ett ledigare, raskare och mer talat intryck; han har plockat ner originalet och byggt upp det igen i en annan syntaktisk organisation medan Dalsjö går mycket nära den grekiska arkitekturen. Å andra sidan har Lindskog haft för bråttom och hoppat över den avslutande frågan. Men den typen av slarv är inte vanlig; det mest flagranta exemplet, femte boken i Staten där över fyra avslutande sidor saknas, är ett undantag.

Ska något kritiskt sägas om Lindskogs Platon är det väl dels att stilen är alltför jämn och inte tar hänsyn till originalets växlingar i stilnivå, ett drag som den dock delar med de flesta Platontolkningar; mer påfallande är då att Lindskog visar en viss förströddhet inför de mer teoretiska avsnitten och där använder en något utjämnande terminologi. Det är de mer berättande och samtalande inslagen hos Platon som är styrkan i hans översättning, i mer filosofiska avsnitt präglas texten ibland av vaghet – och i dem har han även på ett påtagligt sätt dragit nytta av sin föregångare, vilket han också såg sig föranlåten att redovisa i ett förord till tredje bandet (se artikeln om Dalsjö, där den texten citeras). Ett annat drag som numera faller i ögonen är att Lindskogs Sokrates framträder som en påfallande mild gestalt, så till exempel i dialogen Gorgias, där vi numera ser honom som en frän och tämligen aggressiv debattör. Sokrates framtonar som en ganska mild humanist med något av Hans Larssons anda  över sig hos Lindskog; det är att betrakta som ett tidsbundet drag – och det finns inte den översättning som inte avspeglar sin tillkomsttid.

Lindskogs två stora översättningsverk har tryckts om flera gånger, i fallet Herodotos tyvärr med ändringar (texten har reviderats av Gerhard Bendz och Axel Lindskog), i fallet Platon på det mer föredömliga sättet att en modern Platonforskare, Holger Thesleff, fortlöpande har kommenterat texten i en separat avdelning och markerat alternativa eller korrektare läsningar men inte gjort ingrepp i texten.