Svenskt översättarlexikon

Johan Bergman föddes i Tydje, Dalsland, den 6 februari 1864 som yngsta barnet av sju till hemmansägaren Nils Fredrik Andersson och hans hustru Ingegärd Sofia, född Engelbrektsdotter. Modern dog några veckor efter Johans födelse och hennes syster Maria Bergman tog över hans uppfostran. Mostern såg senare till att gossens läroverksutbildning från 1877 förlades till Uppsala. Under gymnasietiden drygade Bergman ut de små medel som han och mostern hade att leva på med privatundervisning och stipendier. Tranérska stipendiet, som han fick sista året, var särskilt betydelsefullt då det gav en grundplåt för fortsatta studier på universitetet i fyra år, från 1882. Villkoret som Johan Tranér uppsatt för stipendiet var 150 verser god latinsk poesi; för att studenten skulle fortsätta åtnjuta stipendiet skulle han varje år lämna in 200 nya verser. Detta gav den unge Bergman god övning för framtiden.

Ämnen för Bergmans kandidatexamen var litteratur- och konsthistoria samt de antika språken. Planen – och moster Marias förhoppning – hade länge varit att Bergman skulle övergå till den teologiska fakulteten, men en religiös kris, som innebar ett ifrågasättande av kyrkliga dogmer och den stränga schartauanska fromheten han vuxit upp med, gjorde att han gav upp den planen. Han hastade fram en doktorsavhandling för att kunna tillträda en fast anställning vid Norra latinläroverket i Stockholm till hösten 1889. Lockad av ett anbud från Aftonbladet lämnade han den anställningen efter en termin, men återvände till läraryrket efter mindre än ett år. Efter en rad vikariat fick han fast anställning som lektor i latin och modersmålet i Vänersborg 1892. Året dessförinnan hade han gift sig med Kristina Henriksson, en lärarinna som delade liberalen Bergmans syn i politik och nykterhetsfrågor.

Bergman ville emellertid leva närmare ett forskningsbibliotek. År 1908 fick han ett lektorat i grekiska och latin vid Högre allmänna läroverket å Södermalm (Södra Latin). Han avgick med pension 1928, men hade dessförinnan gjort åtskilliga avbrott från lärartjänsten för forskning, studieresor och en professur i klassisk filologi vid Tartus nyupprättade universitet (1919–1923). Parallellt verkade han som tillförordnad lärare och sedan professor vid Stockholms högskola. Bergmans viktigaste forskningsinsats gällde Prudentius, den främste kristne latinpoeten. Som vetenskapsman framstod han som något apart då han länge ville hävda den latinska språkfärdighetens värde som merit vid professorstillsättningar. Till det kom den politiska verksamheten: Bergman var liberal ledamot i riksdagens första kammare (1918–1919, 1923–1941) med särskilt engagemang i nykterhets- och utbildningsfrågor. Han hade en ledande ställning i Godtemplarorden (medlem sedan 1892).

Från sent 1880-tal till 1940-talet producerade Johan Bergman en strid ström av skrifter: poesi på svenska, latin och grekiska, populärvetenskap, historiska skrifter, filologiska undersökningar, skolböcker, nykterhetsskrifter och översättningar. Han var en flitig föreläsare om antik litteratur och historia samt i nykterhetssaken. Dessa intressen framträder tydligt i hans översättargärning. Till svenska översatte han några moderna nykterhetsskrifter och Rousseaus Emil eller Om uppfostran (1892), men allra mest från latin och grekiska. En intressant detalj är att han även översatte estnisk poesi; förmodligen väcktes hans intresse under tiden i Tartu.

Under sina försök att få fast anställning producerade Bergman, som alla sökande till läroverkslektorat vid den tiden, avhandlingar som ventilerades inför domkapitlets konsistorium. En av dessa bestod av en samling latinska originaldikter och översättningar till latin från grekiska (Theokritos), tyska (Schiller) och svenska (Stagnelius, Tegnér, Rydberg, Wallin): Carmina latina (1890). Bergman var en skicklig latinsk stilist på både prosa och poesi. Två andra konsistorieavhandlingar (båda 1891) bestod av översättningar av Prudentius. När Bergman var etablerad lärare i Vänersborg lät han publicera ett utökat urval i svensk översättning ‒ Fornkristna hymner (1894) ‒ ämnad för en bredare läsekrets och med en lång inledning. I sina poesiöversättningar använder Bergman alltid samma versmått som i källtexten, men just i Prudentiusöversättningarna lägger han till rim. De två första stroferna av hymnos omnis horae eller Kristoshymnen lyder: 

Gif mig lyrans plektron, yngling, i trokeisk, helgad takt
vill jag Kristos’ bragder sjunga, vill förhärliga hans makt,
ty allena honom vare lof af kristen tunga sagdt.

Kristos är det, som profeten, konungen i Israel,
förespått med helga sångers, pukors ljud och strängaspel,
när af fjärrsynt siargåfva himlen gaf hans ande del. 

Användandet av slutrim försvarar Bergman med att slutrim uppträder i Prudentius dikter, visserligen sporadiskt men förmodligen avsiktligt, samt med att rimmade dikter ”afgjordt blifva mer njutbara för en svensk allmänhet i våra dagar”. Översättningen blev väl mottagen – recensionerna var överlag positiva och enligt förlagsreklam i senare upplagor ska Viktor Rydberg ha sagt att Prudentius inte kunde ha tolkats bättre. Översättningen belönades med Letterstedska priset och vann också läsare: andra upplagan kom redan 1895 och en tredje upplaga trycktes 1916, reviderad i ljuset av det textkritiska arbete Bergman bedrivit. Här lyder samma verser:

Giv mig lyrans plektron, yngling! I trokéers helga takt
klinga strängaspel, om Kristus, sång, förhärliga hans makt!
Honom vare, honom ensam, lov av kristen sångmö sagt.

Kristus är det, som psalmisten, Israels profet och drott,
i de helga harpotoner har för världen förespått,
när en fjärrsynt siargåva föll på höge sångarns lott.

Att rim lades till i en översättning som ändå behöll förlagans metriska form är talande för ett genomgående drag i Bergmans gärning som översättare: strävan att få svenska läsare att uppskatta antikens texter även utan kunskaper i latin och grekiska och att öka förståelsen för antiken i stort. Av samma anda var Bergmans antologier med medeltida latinsk poesi (1899) och antik grekisk och latinsk poesi (1908 och 1945). Ett tredje försök var Bonniers serie Klassiska biblioteket, för vilken Bergman var redaktör. Här presenterades klassiska författare från antiken med utförliga essäer och kortfattade översättningar. Serien avslutades dock redan efter tre delar. För Björck & Börjessons mer livaktiga serie Berömda filosofer översatte Bergman ett band av Seneca och Två dialoger (1918) av Platon.

En betydande översättning var Bergmans version av Vergilius Eneiden, utgiven 1921–1923 i Norstedts serie Antika litteraturverk i svensk tolkning, den andra kompletta svenska översättningen efter Gudmund Jöran Adlerbeths epokgörande version från 1804. Om föregångarens översättning sa Bergman att den numera gav ett obestridligen arkaiskt intryck till följd av den ”genomgripande utvecklingsprocess, som hela vår kultur, icke minst den litterära och estetisk, undergått i den senaste mansåldern”. För att undanröja varje misstanke om beroende av sin föregångare förtydligade Bergman sin arbetsmetod i förordet till översättningens andra del. Han sade sig knappt ha läst Adlerbeths översättning tidigare och avsiktligt undvikit den under översättningsarbetets gång, men väl till sist jämfört Adlerbeth med sin egen, vers för vers. Varje gång han påträffade en vers ”som tillfälligtvis, och givetvis för mig omedvetet, fått någon nämnvärd likhet med föregångarens motsvarande vers” omarbetade han den för att undanröja ”varje även skenbart beroende”.

Bergmans översättning är fortfarande mycket läsbar; hexametern rör sig raskt och rinnande fram med en mycket hög andel daktyler och endast några enstaka trokéer och spondéer som saktar ner skanderingen och skapar omväxling i versen:

Vapen besjunger min sång, och den hjälte, som först ifrån Troja
kom till Italiens jord och laviniska stranden beträdde,
jagad kring länder och hav under mödor och skiftande öden
efter de himmelskas råd och förföljd av den vredgade Juno,
prövad i blodiga krig jämväl, tills han grundade staden,
åt sina gudar ett hem på Latiums slätter beredde,
dädan latinernas ätt och Alba och Rom ha sitt ursprung.
                                                                              (Eneiden 1.1–7)

Adlerbeths hexameter är svårare att skandera eftersom den daktyliska rytmen bryts av med mycket högre andel trokéer och spondéer:

Krig och den första man jag sjunger, som fördes af Ödet,
Flyktad ifrån Dardaniens bygd till Italiens stränder,
Kastad af Junos förföljande hämd och de himmelska Gudars
Stränghet, vidt kring länder och haf, och i blodiga fejder
Länge bepröfvad, innan han grundade staden och nya 
Gudar åt Latien gaf; från hvilken Latinernas slägte
Stammar och Albas fäder och Rom! de murar dig kröna.
                                                                                    (Adlerbeth)

Bergmans översättning står sig även ganska väl vid en jämförelse med Ingvar Björkesons moderna översättning (1988). I detta textutsnitt återger Bergman, liksom Adlerbeth, Vergilius sju verser långa period med just en enda period, medan Björkeson väljer att dela upp den i två meningar:

Vapnen sjunger jag om och hjälten som flyktig från Trojas
kuster av ödet drevs till Laviniums strand och Italien.
Länge, förföljd av Junos hat och långsinta grymhet
var han en lekboll till lands och sjöss för himmelska makter,
länge måste han utstå krig tills en stad kunde grundas
och han till Latien fört sina gudar, varifrån Albas
fäder stammar, latinernas ätt, det mäktiga Roma.
                                                                        (Björkeson)

Bergmans Eneid blev väl mottagen och belönades med Letterstedtska priset 1924 när andra delen utkommit. I recensioner välkomnades den som en efterlängtad nytolkning som gjort ett klassiskt verk tillgängligt för moderna läsare. Bergman berömdes för en mästerlig behandling av hexametern.

År 1931 tilldelade Svenska Akademien Bergman det kungliga priset för hans ”verksamhet att göra den antika bildningens tradition fruktbärande för vår tid och vårt folk”. Även efter pensioneringen och avslutade riksdagsuppdrag fortsatte Bergman att översätta, bland annat några nylatinska avhandlingar av Carl von Linné (1947, 1949) och Sofokles samtliga sju bevarade tragedier (1947–1948). Ungefär samtidigt med de senare publicerades några av Emil Zilliacus Sofoklesöversättningar, och de båda översättarnas alster jämfördes av Albert Wifstrand (Dagens Nyheter 29/8 1947) och Gudmund Björk (Svenska Dagbladet 7/11 1947). Överlag utföll jämförelserna till Zilliacus fördel. Den yngre översättaren kunde förvisso ibland slå an en väl vardaglig ton. Det gör inte Bergman, som dock lyckas sämre med att träffa ett naturligt tonfall. Med Wifstrands ord:

Idealet är upphöjdhet och naturlighet på en gång; det är det klassiskas kännemärke; men där Sofokles själv gör avsteg från naturligheten har också översättaren lov att använda styltor, dock icke vilka som helst och hur som helst. 

Johan Bergman avled den 18 augusti 1951.