Den gudomliga komedin i svensk översättning
Dante Alighieris La Divina Commedia – på svenska Den gudomliga komedin – utgör ett av den västerländska litteraturens mest betydande diktverk och har givit upphov till inte mindre än sju i princip kompletta översättningar till svenska. Av ofullständiga översättningar finns det mångfalt fler. Verket handlar som bekant om en vandring som Dante kring påsken 1300 säger sig ha företagit genom de tre riken som tänkes vänta människan efter döden: helvetet, skärselden och paradiset. Verket var ett av de första i Italien som skrevs på folkspråket – alltså italienska – och inte på latin. Komedin framstår idag som extremt genomkomponerad. Att Dante lagt en oerhört stor vikt vid verkets form är ett faktum som varje översättare måste ta i beaktande eftersom detta är en viktig aspekt av dess klassikerstatus, vid sidan av dess uppenbara intresse som temperamentsfullt tidsdokument och som uttryck för ett politiskt och religiöst förhållningssätt.
Dantes komedi omfattar över 14 000 versrader som fördelar sig på tre sångcykler: Inferno (Helvetet), Purgatorio (Skärselden) och Paradiso (Paradiset). De tre cyklerna omfattar sammanlagt 100 sånger, vilket motsvarar 33 sånger per cykel om man undantar Inferno, som har 34 genom att dess första sång fungerar som inledning till verket i dess helhet. Denna typ av symmetrier, som bland annat inbegriper talen 3, 10 och 100, är vanligen knutna till kristna eller pythagoreiska föreställningar om heliga eller fullkomliga tal och kommer igen på olika nivåer i verket. Dante använder sig genomgående av en elvastavig vers, endecasillabi. Rytmen är övervägande jambisk, vilket innebär att versraderna består av fem så kallade takter, som var och en innehåller två stavelser med betoning på nummer två, som i ”hör úpp”. En obetonad elfte stavelse avslutar raden. Hos Dante finns det dock ett betydande inslag av rytmisk variation som omfattar cirka hälften av alla versrader. När rytmen i en vers avviker i förhållande till en regelbundet jambisk sådan är avvikelsen genomgående motiverad av estetiska och berättartekniska hänsyn. Versmåttet, terziner, består av treradiga rimmade strofer, där rimmen – som genomgående är kvinnliga och alltså består av ord med näst sista stavelsen betonad och den sista obetonad – uppträder tre och tre enligt mönstret ABA-BCB-CDC-DED et cetera.
Dante i Sverige före romantiken
Även om Dantes verk fick stor spridning i övriga Europa efter boktryckarkonstens införande dröjde det länge innan det lämnade några avtryck i Sverige. Detta tycks ha hängt samman med ett generellt motstånd i vårt land mot kulturella intryck från Italien, som sedan reformationen hade kommit att associeras med katolska kyrkan. En rad entusiastiska svenska Italienresenärer under 1700-talet förmådde inte ändra på detta förhållande. Dante upptäcktes därför inte på allvar här förrän under förromantiken, i samband med viktiga översättningar till franska och tyska.
Dantes status som en av världslitteraturens främsta diktare etablerades definitivt i samband med det romantiska genombrottet och dess vurm för det italienska. Bland svenska romantiker som tog starka intryck av Komedin återfanns Atterbom, Tegnér och V.F. Palmblad. Den förste att översätta en del av verket till svenska var Lorenzo Hammarsköld, som dock uppfattade Komedin som tämligen överlastad, ”ömsom platt och svulstig, trivial och öfverspänd”. Tegnérs blivande svärson C.W. Böttiger publicerade efter en bildningsresa till Italien smärre delar i översättning mellan 1842 och 1853 – en livskraftig översättning som fick uppskattande omdömen långt fram i tiden bland annat av översättarna Sven Casper Bring och Edvard Lidforss.
Nils Lovéns översättning
Den första fullständiga översättningen till svenska gavs ut i Lund 1856–1857. Ansvarig för den var docenten i estetik och litteraturhistoria, sedermera prästmannen Nils Lovén. Texten är på rim, vilket fått betänkliga konsekvenser för slutresultatet. Lovéns rimord är omväxlande kvinnliga och manliga (inte som i originalet enbart kvinnliga) enligt en spridd tradition inom det germanska språkområdet. Men Lovéns rim är väsentligt fattigare än Dantes, inte minst genom att ett begränsat antal rimord upprepas mycket ofta – hos Dante är det mycket ovanligt att rimord upprepas flera gånger. Därutöver är de ord som förekommer i rimställning ofta så kallade grammatiska ord med föga lyskraft i berättelsen, i stil med ”är” eller ”på”. Hos Dante däremot är rimorden oftast starkt betydelsemättade. Översättningen innehåller också ett relativt stort antal innehållsmässiga avsteg, vilket nog till stor del hänger samman med just rimformen. Vad gäller versrytmen finns vissa inslag av variation, men medan Dantes versrader i mer än hälften av fallen innehåller avvikelser från en fullkomligt taktfast vers har Lovén omkring 80 % rent jambiska verser, vilket resulterar i en viss monotoni. Av naturliga skäl har Lovéns översättning åtskilliga inslag av vad som idag utgör ålderdomligheter i ordförråd, böjningsformer och satsbyggnad, såsom konjunktivformer av typen ”härflöte” och ”gläde” och tyngande genitivkonstruktioner som ”Med denna ed, som trons mottagning fick”.
Trots en viss bristfällighet i utförandet stod Lovén ändå för en imponerande pionjärgärning. Under årtionden hörde hans översättning till självklarheterna för en bildad allmänhet med vitterhetsambitioner. Magnus Röhl påpekar dock att, även om det blev ”en modesak att ha Lovéns Dantetolkning i bokhyllan”, var det nog få som verkligen läste den. Inte heller vann den kritikernas uppskattning. I ett senare omdöme menade romanisten Johan Vising att ”man kan hvarken lofvorda den för smak i uttrycket, behaglighet i versifikationen eller trohet mot originalet”, samt att detta ”torde till en del förklara, hvarför komedien och öfver huvud Dante varit så ytterst litet kända och lästa i vårt land”. En annan omständighet var att Böttiger ända in på 1870-talet avsåg att avsluta en fullständig översättning. Denna kom aldrig till stånd men anses ha stått i vägen för andra nyöversättningar.
Samtidigt som Komedins kvaliteter nu fick ett erkännande etablerades en uppfattning om verket som synnerligen svårläst och delvis just därför andligt eller existentiellt särskilt värdefullt. Lovén menade att läsningen av Komedin sällan gav någon omedelbar upplevelse men att den som ägnade verket ett ingående studium skulle bli rikligt belönad. Föreställningen om Komedin som ett verk som tarvar särskilda studier, allrahelst i ensamhet, återkom också hos Böttiger och längre fram hos den för Dantebilden så inflytelserike kritikern Olof Lagercrantz. När Komedin under romantiken blev en klassiker på svensk mark var det på så vis en klassiker i särställning.
Edvard Lidforss översättning
Även om intresset för Dante klingade av något efter romantiken levde det i viss mån kvar i universitetsstäderna, där till exempel en senromantiker som Carl Rupert Nyblom under föreläsningar i Uppsala kunde lovorda Komedin inför en oförstående August Strindberg. Intresset återuppväcktes med de nyromantiska strömningarna under 1890-talet och satte avtryck i så skilda författarskap som Oscar Levertins och Verner von Heidenstams. Fredrik Wulff skrev en avhandling om att översätta Dante och gav sig själv på uppgiften med en svensk version av I lifvets vår. Dantes Vita Nuova i svensk Dräkt (1897). Strax därefter, 1902, kom den efterlängtade nyöversättningen av Den gudomliga komedin. Upphovsman var Edvard Lidforss, professor i nyeuropeisk lingvistik vid Lunds universitet och dessförinnan elev till Böttiger i Uppsala. Målgruppen för hans översättning var ”Sveriges litterärt intresserade allmänhet”. Lidforss hoppades på att nå ut till fler läsare än Lovén gjort, vilket påverkade hans översättningsstrategi:
Som mig synes, fordras därtill såsom ett oeftergifligt villkor, att den språkliga formen icke må vålla någon svårighet utöfver den, som innehållet ofta nog bereder, och jag har därför låtit mig angeläget vara att använda ett så enkelt språk, att hvarje bildad svensk bör med lätthet kunna förstå det. Men för detta ändamåls vinnande blef det nödvändigt att uppoffra rimmet.
Ett annat skäl att välja bort rimmen rörde innehållet. Lidforss utgick här från att ”rimmets prydnad knappast kan bevaras utan någon jämkning här och där af texten”. Hans översättning är kompetent utförd i den meningen att dess innehåll relativt väl överensstämmer med originalets, men trots att rimmen offrats har den likafullt innehållsliga brister, ibland rena informationsluckor. Rytmiskt sett är Lidforss betydligt mera regelbunden än Lovén och ligger i det avseendet ännu längre från originalet. En stor förtjänst hos Lidforss är att översättningen åtföljs av en kommentardel på hela 300 sidor. Lidforss skrev också ett av de första större biografiska arbetena om Dante på svenska, med titeln Dante (1907). Stilistiskt kan översättningen idag upplevas som syntaktiskt knagglig och rentav arkaiserande, inte minst som Lidforss ofta tillgriper så kallade poetisk ordföljd:
Så steg jag från den första kretsen ned till
Den andra, vilken mindre rymd omsluter
Men större smärta, som till verop aggar.
Där Minos gräslig står och gnisslar tänder.
Översättningen mottogs mestadels med stort beröm och kom att fungera som standardöversättning under större delen av 1900-talet. Så sent som 1966 menade Olof Lagercrantz att detta var den främsta svenska Danteöversättningen och ett verkligt storverk, och en liknande uppfattning har uttryckts av den senare översättaren Ingvar Björkeson.
Sven Casper Brings översättning
Nästa översättning följde redan 1905 och var gjord av den uppsaliensiske rådmannen Sven Casper Bring, som ägnade sig åt översättning på lediga stunder. Brings översättning är fullständig i den meningen att han översatt i princip hela Divina Commedia, men somliga sånger återges bara i resuméform och på prosa, med insprängda partier på översatt vers. Mer fullständiga versioner gavs ut 1913 och 1928. Bring var betydligt mer radikal än Lidforss i sin vilja att popularisera Komedin. Hans uttryckliga syfte uppges ha varit att ”försöka återgifva originalets innehåll mera populärt än föregående svenska öfversättningar, det vill säga med enklare uttryckssätt, otvungnare satsbyggnad, taktfastare rytm och utan stympade eller eljest nödfallsmässiga ordformer”.
I verserna har Bring offrat rimmen, medan versmåttets stavelseantal och taktschema behållits. Han har genomgående respekterat Dantes elvastaviga vers och även sitt eget krav på en mera taktfast jambisk vers (som dock strider mot Dantes eget exempel). Innehållsmässigt uppvisar översättningen åtskilliga fall av utelämnad eller modifierad information, trots att Bring inte ålagt sig något rimkrav. Och trots en uttalad ambition att åstadkomma en mer populär text innehåller Brings översättning en ganska stor mängd ålderdomliga ord och fraser i stil med ”I töven”. Den senare översättaren Arnold Norlind tyckte likafullt, enligt Röhl, att Brings text var ”samvetsgrann och lättflytande”. Jämfört med den Lidforsska översättningen fick Brings en begränsad spridning och trycktes inte om efter den sista, kompletterade utgåvan 1928. Bring utgav också en liten skrift med titeln Om olika slags öfversättning af Dantes Divina Commedia (1914).
Aline Pippings översättning
Ett tiotal år senare utkom en tredje svensk nyöversättning av Komedin, den här gången i Finland. Den hade utförts av Aline Pipping, med visst bistånd av den redan nämnde romanisten Johan Vising, som översättningens första del tillägnades. Pippings översättning utkom i Helsingfors i två etapper: Helvetet 1915, samt hela verket 1924. Hennes version har en ganska god innehållstrohet, trots det faktum att hon använt sig av rimmad vers och att rimorden dessutom är helt regelbundet fördelade mellan manliga och kvinnliga rim. Samtidigt har rimkravet lett till att texten ibland tyngs av konstruktioner som antingen upplevs som tillkrånglade eller som plötsligt sänker den stilistiska nivån:
Hon drack så djupt ur lastbar njutnings skål,
själv annars värsta tadlets föremål.
Trots vissa poetiska brister kom Pippings att tryckas om, dock i reviderad version, i Stockholm i samband med Dantejubileet 1965. Översättarkollegan Arnold Norlind tyckte att Pipping behärskade Lovéns metriska principer bättre än Lovén själv hade gjort. Av Dantekännaren Vising fick Pipping beröm, men som framgått var han nog partisk. De flesta kritiker förhöll sig tämligen reserverade till översättningen.
Arnold Norlinds översättning
Docenten i geografi Arnold Norlind gav ut sin översättning av Inferno i Bonniers klassikerbibliotek 1921, 600 år efter Dantes död. Den troende Norlind hade varit fascinerad av Dante alltsedan studieåren i Lund och närmade sig honom utifrån sin kristna ståndpunkt. I likhet med Lovén studerade han Dante för att bearbeta religiösa och existentiella frågeställningar. Att döma av Norlinds egna skrifter Från min veranda (1928) och Det osynliga bygget (1930) tycks översättningsarbetet ha varit till hjälp i hans försök att formulera en egen kristen grundsyn. Han skrev också en essä om ”Dante som geograf” (1924) och biografin Dante (1929). Översättandet ägnade han sig åt vid sidan av sitt vetenskapliga författarskap, vilket förklarar varför arbetet drog ut på tiden och förblev oavslutat. Enligt hustrun Emilia Fogelklous förord till Purgatorio (1930) somnade Norlind in för alltid mitt i Sång XXVII, rad 90.
Norlind var en översättare av klart modernare snitt än de föregående och för en nutida läsare flyter språket lättare och mer naturligt, om än med ganska många fall av poetisk ordföljd. Liksom Pipping har Norlind åstadkommit en rimmad översättning, men till skillnad från hennes version är växlingen mellan manliga och kvinnliga rim (och följaktligen mellan elvastaviga verser och tiostaviga) här totalt oregelbunden och kopplad till tillfälligheter, till exempel vilka rimord som inställt sig. I ett förord 1921 säger sig Norlind ha anpassat rimmen ”efter innehållets krav”, men någon ”strängt genomförd” princip för detta håller han sig inte med. Han medger att han tagit viss hjälp från föregångarna Bring och Pipping. Översättningen har inte tryckts om.
Åke Ohlmarks översättning
Raka motsatsen till Norlind var den produktive översättaren Åke Ohlmarks, som på ett fåtal år åstadkom en nyöversättning av hela Dantes Gudomliga komedi, publicerad i Forumbiblioteket 1966–1969. I Ohlmarks text hopar sig dock problemen. Ett påfallande drag är hans ofta självsvåldigt fria översättningslösningar som inte sällan är rent fabulerande. En i modern svenska omöjlig konstruktion som ofta används – uppenbarligen för att inte överskrida det av versmåttet tillåtna stavelseantalet – är att utelämna ett ”som” fungerande som satsens subjekt: ”Igenom kretsarna av dem [SOM] här lider”. Fastän översättningen kom ut ett par decennier efter att användningen av pluralböjda verbformer upphört förekommer sådana ofta, sannolikt i ett försök att åstadkomma en ålderdomlig klang. Mer apart är det frekventa bruket av obsoleta konjunktivformer: ”Ej min ivrighet du klandre”. Ibland får Ohlmarks strävan efter en ålderdomlig ton rent parodiska resultat: ”det var väl därför hit ditt fjät du vred”, där den avsedda betydelsen helt enkelt är ’det var väl därför du gick hit’. Ytterligare ett stildrag som Ohlmarks excellerar i är märkliga nybildningar såsom ”kobild”, ”vattustig”, ”skimmersus”, ”abortsprött” och ”helvetesbalkonger”. Hans specialitet är rimmandet – inte för inte var han också författare till svenska rimlexikon. Ingen av de andra översättarna kommer på långa vägar lika nära Dante vad gäller antalet olika ordformstyper i rimställning. Men vad hjälper det, när övriga problem är så många?
Ingvar Björkesons översättning
Sist i raden står Ingvar Björkeson, som åstadkommit vår senaste kompletta översättning av Divina Commedia. Med detta kraftprov, publicerat i Natur & Kulturs serie Levande litteratur 1983, inledde Björkeson sin långa och framgångsrika översättargärning. Björkesons version är utan tvivel den mest lyckade av våra svenska Danteöversättningar. Utan att göra nämnvärda utelämningar av innehållsmässigt slag har han samtidigt lyckats åstadkomma en korrekt, naturlig och lättflytande svenska. Satsbyggnaden är klar och tydlig och tillkrånglade konstruktioner och poetisk ordföljd har undvikits. Utan att för den skull vara konstlat modernt innehåller ordförrådet bara få och välmotiverade inslag av arkaiserande uttryckssätt. Inte heller finner man, som hos övriga översättare, exempel på för ändamålet tillkomna, mer eller mindre onaturliga sammansättningar. Björkesons översättning är orimmad och hans vers består genomgående av elvastaviga terziner. I Dagens Nyheter (30/12 1983) uttryckte Madeleine Gustafsson sin tacksamhet ”över att få möta Dante på svenska utan konstlade rim, utan träaktiga konstruktioner och omskrivningar, vårlikt frisk och klangrik som han aldrig tidigare har låtit hos oss”. Översättningen har helt ersatt Lidforss och de andra äldre översättningarna och utkommit i ett flertal utgåvor.
Några exempel
Nedan följer några smakprov ur de översättningar som behandlats ovan. Exemplen kommer från Komedins välkända inledning:
På halfva vägen af vår lefnads bana
Stod jag i natthöljd skog med irradt spår
Och kunde ej den rätta vägen spana.
O! hur den skogen är att skildra svår!
Så tät och vild; vid törne törnet sitter;
Mig griper, hvar gång den tanken står,
En ångst, att dödens vore knappt mer bitter;
– Lovén
På halfva banan af vår lefnads vandring
Jag fann i dyster skog mig vilsekommen,
Förty jag vikit af från rätta vägen.
Hur svårt det är den skogens art att säga!
Så ödslig, vild och snårbevuxen var han,
Att blotta minnet än min fasa väcker,
En fasa föga mindre hemsk än dödens!
– Lidforss
När halfvägs jag nått fram på lifvets bana,
omhvärfde mig en dyster skog med mörker,
ty jag var kommen bort från rätta vägen.
Beskrifva skogen, ack, det kan jag knappast!
De vilda, hindersamma, täta snåren
i blotta minnet ängsla än mitt hjärta,
ja, nästan som med ångest intill döden.
– BringNär jag nått halvvägs på vår levnads bana
jag fann mig i en dyster urskogs snår
där icke väg, ej spår jag kunde spana.
Hur hemsk den skogens bild inför mig står!
Så mörk och vild den för min blick sig bredde
att minnet mig på nytt med fasa slår
och knappt ens döden bittrare sig tedde.
–Pipping
På mitten av vår levnadsväg det hände,
att skrämd jag fann mig i en dunkel skog,
där jag ej mera rätta vägen kände.
Hur svårt att ge en skildring tydlig nog
att skogens ödslighet i ord förklara!
Jag känner än den skräck, som mig betog.
Ej mycket bittrare kan döden vara.
– Norlind
Jag stod vid mitten av min levnads bana
då i en nermörk skog jag mig befann,
där ej mer väg och stig jag kunde ana.
Ej vet jag längre hur jag skildra kan
en skog så full av grymheten och nöden;
vid minnet än mig skräcken slår i bann.
Den ödslig var som tomheten, som döden –
men skall jag säga er hur tröst jag fann,
så må jag måla färdens alla öden.
– Ohlmarks
Till mitten hunnen på vår levnads vandring
hade jag i en dunkel skog gått vilse
och irrat bort mig från den rätta vägen.
Hur svår den skogen tycks mig att beskriva,
så vild och full av snår och oframkomlig
att blotta tanken på den väcker fruktan!
Mycket mer bitter kan ej döden vara;
– Björkeson