Ebbe Linde, 1897–1991
Per Johan Ebbe Fredrik Linde föddes i Krokek nära Kolmården den 27 september 1897 som andra barn till kyrkoherden Johan Peter Linde och dennes hustru Lovisa Fredrika Bernhardina, född Winberg. Fadern var gammallutheran och lärde sonen allt från matematik till latin och grekiska. Någon annan skolning fick han inte – Linde tog studenten som femtonårig privatist i Norrköping. Några år senare bröt han med faderns religiositet och fosterländskhet: ”kärleken till livet som sådant höll på att göra evigheten överflödig för mig”. Uppbrottet skedde samtidigt som fredsslutet 1918. Att Linde blev både naturvetare och humanist var följdriktigt. I ett kvarts sekel kom han att arbeta som lärare i elektrokemi vid Chalmers Tekniska Högskola men hann även med pionjärinsatser inom svensk psykoanalys, att vara amanuens i psykologi på Göteborgs Högskola och att förestå en experimentell friskola i Kolmården. Under mellankrigstiden var han frontfigur för det göteborgska Clarté och kom snart att framträda som radikal debattör, frihetlig internationalist, syndikalist och ateist. Som poet debuterade Linde 1924 med diktsamlingen Bräsch, vilken åtföljdes av flera andra. Han skrev dramatik, essäer och självbiografiskt inriktade verk och verkade som teaterkritiker i Bonniers Litterära Magasin, Dagens Nyheter och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.
Alla de här inriktningarna präglar Ebbe Lindes översättningar både vad avser textval och översättningsstrategi. Linde utvecklade tre övergripande och samspelande förhållningssätt i sin översättargärning. För det första ett motstånd mot det normativa och en fascination för det gränsöverskridande, om det så berör sexualitet eller litterär kanon. För det andra en syn på översättning som metafor för det ideala demokratiska samtalet. För det tredje en strävan att övertyga och att förmedla kunskap – sin specifika kunskap: ”det strikt tänkta och klart uttalade ordet är den enda verkligt betydelsefulla politiska handling för en person av min naturell”, skrev han i ”Att vara clartéist”, publicerad i Vintergatan (1959).
Lindes dramatiska bearbetningar ger de kanske tydligaste exemplen på hans översättarideologi. Hans syn på originalet kan beskrivas som blasfemisk, men också som antiauktoritär. I sin nyöversättning av Ludvig Holbergs Jeppe på berget, eller den förvandlade bonden (1950) för Helsingborgs stadsteater motiverar han sina radikala tillägg och förändringar med att han arbetat med tanke på ”totaliteten av en föreställning, inte några textställens ordalydelse”, och fortsätter, ”[jag] har aldrig kunnat hysa vidare respekt for den museala sorts kulturbevarelse, som ropar på vandalism, så snart ett klassiskt mästerverk bearbetas för att överhuvudtaget kunna praktiskt användas. […] En andlig produkt är död om den bara får ligga och samla damm i relikskrin”. Samma tankegångar ligger bakom hans mesta kända dramatiska översättning: Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan (1950), tidigare översatt av Curt Berg. I en senare utgåva (1957) försvarar han sin redaktionella navigering med hänvisningar till Brechts dynamiska syn på att ”skådespelet måtte gå genom så många goda händer som möjligt, med ändringar som kan synas befogade i varje läge, och aldrig stanna vid att bli en litteraturhistorisk relik”. En travesti av en parodi, som han benämner sitt arbete med Brecht.
Urval är som bekant en del av översättningshandlingen och kan mer eller mindre tydligt spegla de ideologiska utgångspunkterna hos översättaren. I Lindes fall desto tydligare. Hans val (och valet av honom som översättare) av exempelvis Eugène Ionescos Noshörningen (1961) och Den skalliga primadonnan. En antipjäs eller en protest mot teater (1982), eller av Niccolò Machiavellis Komedier (1970) motiverades förmodligen av pjäsernas dialektik kring makt och vanmakt, teman som Linde gärna förstärkte i sina bearbetningar. Ett annat exempel är hans version av Lope de Vegas Peribánez och kommendanten Oscana (1966) som framstår som ett slags antikolonial pastisch.
Som framgått tillskrev Linde översättandet en tydligt politisk funktion. Den ”lojalitet” eller ”trohet” som översättaren väljer att följa är inte given utan en följd av aktiva val – och hos Linde närmaste en möjlighet att provocera. I förordet till Peribánez förklarar Linde att han till ”nio tiondelar” bevarat verkets fyrfotade trokeiska vers och hängivit sig åt en ”formell trohet – den enda form av trohet som jag riktigt håller på när det gäller att tolka ett poetiskt verk”, för att i nästa andetag medge att det ”ibland kan vara si och så med den sakliga troheten” då han tvingas ”frambringa en version som är lämplig att spelas i vår tid och för publiken på vår teater just nu”. Detta kan tyckas motsägelsefullt. Men i sina översättningar av latinsk vers – och då i polemik med språkmän och latinprofessorer – hävdar Linde just det provisoriska och det anpassade som en nödvändig del av varje översättning. Översättningen är alltid en orimlighet. Filologen Alf Önnerfors kallade Lindes tolkning av Horatius för ”lättfärdig” och underströk att han saknade det som gjort Bertil Malmberg till en sådan suverän översättare, nämligen dennes stränga ”självtukt” och fina ”stilkänsla”. Men enligt Linde handlar det inte om att slaviskt räkna långa och korta stavelser. Lyckas översättaren ”gestalta det lätta lätt, det chockanta chockant, det kvicka kvickt […] och det lidelsefulla lidelsefullt” är översättningen trogen. Och då kan det låta så här när Catullus med Linde som ciceron svartsjukt harangerar ”min Flavius”:
Alls ej båtar, ej alls, ditt hor förtiga!
Vad? Man sträcker ej på sig så utknullat
om man inte på samvetet bär en hel del…
Alltså, upp och bekänn, båd gott och uselt!
– ur Catullus, Dikter (1958)
Den formella lojaliteten måste alltid underordnas den funktionella lojaliteten, menar Linde. ”Det första villkoret för att en översättning skall vara verkligt trogen, [är] att den på sina läsare gör samma intryck som originalet gjorde på sina”, skriver han i sin Catullusinledning. För funktionens skull får man ”skjuta på innehållet” och ibland mjuka upp formen. Det kan innebära att biassociationerna blir viktigare än huvudmeningen, satsrytmen mera ”bestämmande för valet av ett uttryck än den logiska innebörden” (Guillaume Apollinaire, 1952). Lindes positionering av sig själv som textens auktoritära förvaltare ser han som ett slags dubbelexponering där både jaget (översättaren) och ”originalet” framträder i en kamp som ingen kan vinna.
Ett mångtydigt exempel på de etiska problem som kan åtfölja en så personligt präglad översättningsstrategi ges av Lindes versioner av Chinua Achebes romaner Allt går sönder (1967) och En man av folket (1968). Linde hade på 1960-talet engagerat sig för självständighetskampen i Afrika och drogs sannolikt till dessa verk av en antikolonial solidaritet med författaren. Men när han följde sin starkt ”försvenskande” strategi försvann många av de kulturspecifika företeelser som romanerna är fulla av. Möjligen för att väga upp detta har en senare utgåva (2004) försetts med förord, illustrationer, en antropologiskt tillskrift och en lista med igbo-termer. Detta grepp får emellertid den effekten att författaren lyfts fram som en förment skildrare av sin kultur istället för som en självständig konstnär och att ”den afrikanska romanen” objektifieras som en antropologisk eller historisk kunskapskälla.
I stunder ger Linde uttryck för en osäkerhet angående översättandets otillräcklighet. Hans förhoppningar begränsar sig till att åstadkomma en text med ”viss måttlig likhet med originalet i funktion, innehåll, klangverkan och struktur”, som han skriver i Juan Ramón Jiménez Ögonblick av evighet (1961). Denna osäkerhet genomsyrar paradoxalt nog även de ställen där Lindes utanförskap och revolt mot vedertagna översättningsnormer och etablissemangets etik blir som tydligast, till exempel då han väljer att betona bisexualiteten hos Catullus, att imitera provensalskan i sin översättning av Frédéric Mistrals Sången om Rhône (1964) i sympati med författarens antifranska och antifeodala hållning, att använda medvetet provocerande östgötska talformer eller anakronismen ”fan, du ljuger ju!” i stället för ”Vid Hercules, du ljuger!” i sin Horatiusöversättning Satirer och epoder (1959). Osäkerheten understryks också av den uppsjö antihjältar som befolkar Lindes översättningar, från Jeppe och Peribánez till Nicholas i Geoffrey Chaucers Mjölnarens berättelse om den vackra Alison och den klipske scholaris (1967) och Okonkwo i Achebes Allt går sönder. Men det är denna osäkerhet som tillsammans med vetgirighet och oppositionell anda har gjort Linde till en av de mest spännande och egensinniga svenska översättarna under efterkrigstiden.
Ebbe Linde förblev den gränslöst vetgirige kulturarbetaren ända upp i hög ålder. Sedan han återvänt till Östergötland och Norrköping började han svårt synskadad bland annat studera finska, ett språk han ännu inte ”hunnit med”. Han avled den 13 november 1991, 94 år gammal.