Einar Ekstrand, 1888–1932
Karl Emil Einar Carlsson Ekstrand föddes den 29 oktober 1888 i Stockholm som yngsta barn i en syskonskara om tre hos bokföraren Carl Edvin Carlsson Ekstrand och dennes hustru Ebba Lovisa, född Ölander. Familjen var bosatt på Norrmalm i Stockholm. Ekstrand debuterade som författare med en diktsamling på Bonnier 1916. Under 1920-talet utkom han med några sagosamlingar och en äventyrsberättelse.
Som översättare ägnade sig Ekstrand framförallt åt litteratur för barn och unga, företrädesvis indianböcker och äventyrsböcker med pojkar som tilltänkta läsare. Samtliga översättningar – ett åttiotal – gjordes för Birger Wahlströms förlag 1918−1931. Ekstrand översatte huvudsakligen från engelska, men också från danska, franska och tyska.
Detaljerna kring Ekstrands första arbeten är något förvirrande. Hans äldre bror Bertil utkom under de första åren efter första världskriget med en egen indianbok och ett par översättningar, bland annat en version av Skattkammarön på B. Wahlström. Förlaget gav senare ut samma text med Einar Ekstrand som angiven översättare. I stort sett samma översättning hade dessutom givits ut av Beijer 1912, utan angiven översättare, och möjligen hade en av eller båda bröderna Ekstrand endast bearbetat denna för B. Wahlström utan att uppge varifrån översättningen var hämtad. Som framgår nedan var ett sådant förfarande inte främmande för Einar Ekstrand.
Första gången Einar Ekstrands namn sattes ut i en översättning var annars 1918, och då i inte mindre än fyra böcker, bland annat en ur E.S. Ellis serie om Hjortfot. Under 1920-talet översatte Ekstrand ytterligare ett tjog äventyrsberättelser om försvunna inkaskatter, månresor och ädla vildar. Förlaget tryckte om många av dessa texter under ungefär ett halvsekel innan de upphörde att användas eller ersattes av nyöversättningar.
En annan stor post i verkförteckningen var flickböckerna. Också några av dessa trycktes om under lång tid i B. Wahlströms serier, exempelvis Francis Hodgson Burnetts Lilla Prinsessan (1919) och Bertha Cléments Trollsländan som backfisch (1924). Ekstrand låg även bakom flera klassiska verk som gavs ut för en yngre läsekrets. Hit hörde nämnda Skattkammarön, Emma Orczys Den gäckande nejlikan (1919), Victor Hugos omfattande Skrattmänniskan (1928), Dickens Oliver Twist (1929), samt översättningar av tyska bearbetningar av Tusen och en natt (1929) och Jonathan Swifts Gullivers resor.
Ur vuxenlitteraturen översatte han en stor mängd samtida underhållningsverk – spänningsromaner, romantik och humoristiska berättelser. Bland de återkommande författarna fanns Marie Corelli, Wilhelmine Heimburg och W.J. Locke. En äldre författare inom samma område var Paul de Kock, av vilken Ekstrand översatte ett tiotal verk. Han låg också bakom John Galsworthys Villa Rubein (1931) ett år innan författaren tilldelades Nobelpriset.
Einar Ekstrands verkförteckning var dock mindre imponerande än den först kan verka. I själva verket hörde han till den grupp översättare som vid denna tid ”drygade ut” sin egentliga översättarverksamhet med plagiatöversättningar: omarbetade eller lätt moderniserade versioner av äldre översättningar vars egentliga upphovsmän aldrig namngavs i de nya utgåvorna. Förfarandet, som idag skulle vara ett intrång i upphovsrätten, var under Ekstrands tid utbrett i Sverige – några kollegor med liknande ”meriter” var Adil Bergström och Göte Bjurman.
Plagiatöversättningarna kunde vara av olika karaktär. Ekstrands version av Den gäckande nejlikan var en knappt ens omredigerad, endast lätt nerkortad version av Elisabeth Lilliebjörns översättning från 1910. Från den produktiva Hanny Flygare tog Ekstrand flera texter, bland annat Ethel Turners Tre små flickor, och omarbetade dem ganska lätt. Den version av Paul de Kocks En vildhjärnas äventyr som 1920 utkom under Ekstrands namn var däremot en genomgripande modernisering av en anonym översättning från 1876. I vissa fall kan nog Ekstrand ha suttit med både original och ”originalöversättning” framför sig i sitt arbete – den som jämför exempelvis Ekstrands version av Abbé Prévosts klassiker Manon Lescaut (1926) med Klara Johansons översättning från 1903 finner en hel del klara likheter, samtidigt som Ekstrand har en betydligt enklare meningsbyggnad och presenterar en förenklad, populariserad, förkortad men också tydligt modernare text.
Uppdraget var nog ibland att åstadkomma en text som var anpassad till B. Wahlströms yngre läsekrets, ibland att överbrygga den språkbarriär som uppstått inom det svenska litteraturspråket som följd av dess stora förändringar under årtiondena kring sekelskiftet. I vissa fall − som vid användandet av Lilliebjörns och Flygares översättningar − kan det likafullt inte gärna ha rört sig om annat än en fullt medveten kapning av någon annans arbete. Det skulle emellertid dröja innan översättarna fick del av den litterära upphovsrätten och blev skyddade från den här sortens plagiat. Ekstrands och B. Wahlströms förfarande var med andra ord sanktionerat av lagstiftning och förlagspraxis och sågs kanske inte ens som moraliskt tvivelaktigt. Vad Hanny Flygare och Elisabeth Lilliebjörn ansåg om saken vet vi inte.
Einar Ekstrand avled vid 44 års ålder den 23 februari 1932 i Stockholm.