Svenskt översättarlexikon

Maria Elisabeth Kuylenstierna föddes den 16 september 1869 i Sicklaö, Stockholm. Hon var yngsta barnet till lantbrukaren Claës Leopold Kuylenstierna och Sofia Maria Katarina Nyström. Sedan tidig barndom hade hon en synskada – i vuxen ålder skulle hon skriva om sig själv i Idun att hon ”föddes med ett ungt äfventyrslystet sinne […] och hon brann af längtan att se långt och vidt omkring, men var så närsynt, att hon kunde ha snubblat öfver sin egen skugga”. Skadan hindrade henne emellertid inte från en omfattande gärning som författare, skribent och översättare.

Under 1890-talet studerade Kuylenstierna i Frankrike, Tyskland och Danmark och lade då grunden för de språkkunskaper som skulle möjliggöra hennes många översättningar. Redan i de sena tonåren blev hon medarbetare i Illustreradt Året Om och Idun. För den senare tidskriften fortsatte hon att skriva livet ut. Från 1896 medverkade Kuylenstierna i både Svenska Dagbladet och Stockholms-Tidningen. För pressen skrev hon noveller och kåserier men översatte också ett stort antal utländska följetonger. Under en tid redigerade hon avdelningen ”Kvinnor och Hemmet” i Svenska Journalen, och för Vårt Land skrev hon bland annat om svenska författarinnor. Dessutom verkade hon som litteraturrecensent och föreläsare. År 1905 gifte sig Elisabeth Kuylenstierna med advokaten Holger Wenster, tjänstemannason från Göteborg. Året därpå föddes deras enda barn, dottern Inger.

Elisabeth Kuylenstierna-Wensters omfångsrika författarskap – som inleddes med debuten Beroende (1898) – kan grovt indelas i familjeromaner, historiska romaner och flickböcker. Familjeromanerna kretsar vanligen kring en ung kvinna som drömmer om att få utveckla sina konstnärstalanger och frigöra sig från den trångsynta, konservativa släktkretsen men som, ställd inför valet mellan äktenskap eller karriär, resignerar och väljer äktenskapet. På så vis var romanerna typiska för tidens så kallade kvinnolitteratur, där äktenskap och arbetsliv gärna beskrevs som oförenliga för en kvinna. Samtidigt tillhörde Kuylenstierna-Wenster de kvinnor som ändå tycks ha lyckats med just det.

De historiska romanerna byggdes ofta upp kring betydelsefulla och starka kvinnor. Kuylenstierna-Wenster tecknar miljöer, använder snabba repliker och ett måttfullt arkaiserande språk. I en intervju i Lunds Dagblad säger hon att hon var ”mest belåten med sina historiska romaner” eftersom dessa ”berett mig mest arbete och figurerna liksom blivit mig mer förtrogna”. Hon fortsätter: ”Allra helst har jag nog sysslat med 1600-talsmänniskorna […] jag kan icke rå för att jag beundrar storvulna människor”. Dessutom ”gjorde också kvinnorna sig starkt gällande” under den epoken. Flickböckerna skrev hon främst något senare i livet. De producerades i snabb takt. Troligen hade hon sin dotter och hennes kamrater som inspiration. I flickböckerna ställs ofta den gammaldags fostrade och något omogna familjeflickan i motsats till backfishgänget – de mer moderna och lössläppta flickorna.

Författaren med familj flyttade längre fram till Skåne. Vid sidan av översättande och skrivande var Kuylenstierna-Wenster lärare vid Franska skolan i Lund och tog uppdrag från Centralbyrån för populära vetenskapliga föreläsningar. Äktenskapet tycks ha varit lyckligt men avslutades abrupt och tragiskt 1922. Familjen bodde då i Malmö. En majdag försvann maken på vägen till sitt arbete. Sydsvenska Dagbladet skrev om det gåtfulla försvinnandet och om polisens efterspaningar. Wenster hade setts i närheten av Helsingborg, makan trodde att hennes man blivit utarbetad och drabbats av ett psykiskt sammanbrott, att ”kraft och förnuft plötsligt brustit” och att han nu var död. Genast blottades familjens ekonomiska sårbarhet och Kuylenstierna-Wenster sökte desperat efter hjälp – bland annat hos Selma Lagerlöf, som tydligen också skickade pengar. Efter flera veckor hittades Holger Wenster död i Danmark.

Under de närmaste tio åren fortsatte Kuylenstierna-Wenster att arbeta vidare, troligen ekonomiskt hårt pressad. ”Alla hennes intressen och förhoppningar kretsade omkring dottern och den lysande karriär som allmänt spåddes henne”, enligt en senare nekrolog. Men snart kom nästa förkrossande slag. Dottern, som precis utbildat sig till läkare, avled 1932. Kuylenstierna-Wenster tappade därmed livsviljan och avled en kort tid senare.

Kuylenstierna-Wenster debut som översättare skedde ungefär samtidigt som författardebuten. Först ut bland översättningarna var två titlar av de danska författarna Jenny Blicher-Clausen och H.S. Lynge 1899. Fram till 1920-talets mitt översatte hon sedan ett par, tre romaner från danska årligen, sammanlagt ett sjuttiotal verk, ibland utgivna av större förlag som Albert Bonnier eller Åhlen & Åkerlund, men framförallt i följetongsform i tidningar. Hon översatte också enstaka verk från norska, tyska, franska och engelska.

Den danska författare som Kuylenstierna-Wenster översatte flest titlar av – ett tjugotal – var Anna Baadsgaard. Andra återkommande namn var Jenny Blicher-Clausen, Charlotte Eilersgaard och Karin Michaëlis. Liksom Kuylenstierna-Wenster själv var flertalet av dessa kvinnor mycket produktiva. Innehållsmässigt fanns tydliga likheter mellan det översatta urvalet och hennes eget författarskap, och det är nog rimligt att betrakta översättandet som en integrerad del i detta. Genom översättandet kunde Kuylenstierna-Wenster bli delaktig i en större författargrupp, låta sig inspireras av den och dessutom få goda tillfällen till stilistisk övning. Man kan tänka sig att hon kände flera av dessa författare och sympatiserade med deras berättelser. Att banden med de danska kollegorna var nära understryks av att Baadsgaard översatte en av Kuylenstierna-Wensters historiska romaner: Sophie Ottosdotter. Berättelsen om ett kvinnoöde (1907), på danska två år senare som Sophie Brahe. En Fortælling om en Kvindeskæbne. Några av Kuylenstierna-Wensters verk kom också ut på tjeckiska och tyska.

De romaner som Kuylenstierna-Wenster översatte handlade vanligen om kvinnor, unga flickor, familjen och emancipationen. Baadsgaard var den mest traditionella av hennes författare; hon höll fast vid de gamla idealen, hemmet betraktade hon som en av samhällets hörnstenar och målet för varje ung kvinna var att bli en god hustru och mor. I likhet med Kuylenstierna-Wenster skrev Baadsgaard både vuxenböcker och flickböcker. Flickböckernas huvudperson är ofta behäftad med dåliga karaktärsdrag: hon är egoistisk, fåfäng eller besvärlig mot sin familj. I slutet av boken har hon kommit till insikt om vad som är värdefullt i livet och övervunnit sina dåliga sidor.

Blicher-Clausen stod ideologiskt närmare det moderna genombrottets idéer. I en av hennes mest populära böcker, Inga Heine. En nutidsberättelse, översatt 1899, tar hon upp temat med arbetets roll i kvinnans liv, och berättelsen kretsar i övrigt kring den kvinnliga huvudpersonens kärlek till en gift man. En särskild försäljningsframgång var annars romanen Farbror Frans, översatt 1913. Också Charlotte Eilersgaard hörde till de politiskt mer ifrågasättande bland Kuylenstierna-Wensters författare; hon skrev romaner som mestadels utspelar sig i borgerliga miljöer och kan sägas utgöra debattinlägg i tidens kvinnopolitiska diskussioner, med emancipation och moderskap som återkommande teman. Här var dock Eilersgaard ambivalent. Å ena sidan såg hon det som positivt att kvinnor kunde försörja sig själva och kunde ha politiskt inflytande. Å andra sidan menade hon att alla parter tjänade på om kvinnan kunde vara hemma hos sina barn.

En kanske tydligare parallell till Kuylenstierna-Wensters eget författarskap fanns hos Karin Michaëlis. Hos henne var den uppoffrande modern ett återkommande tema. Hon menade att kvinnoförtryck var speciellt, eftersom kvinnor, menade hon, fann en lust i lidandet. Michaëlis författade även flick- och barnböcker där hon lyfte fram barndomens frigörande kraft. I sitt senare författarskap hyllar hon ofta kvinnlighetens barnsliga och frigörande sidor.

Kuylenstierna-Wenster är prov på en svensk författare som genom sina insatser som översättare finner inspiration för det egna skapandet och samtidigt bygger upp ett litterärt sammanhang åt sig själv. Den sortens populära ”kvinnoromaner” som Kuylenstierna-Wenster ägnade sig åt hörde kanske inte till det mest bestående i litteraturen men fyllde likafullt en viktig funktion i tidens idédiskussion. Som skicklig författare och översättare i sin genre förmådde Kuylenstierna-Wenster både underhålla och dryfta frågeställningar som hölls för relevanta.

Kuylenstierna-Wenster gick bort den 13 februari 1933.