Svenskt översättarlexikon

Erik Lindegren föddes den 5 augusti 1910 i Luleå som son till civilingenjör Ernst Lindegren och Alma Elisabet Elfgren. Han avlade studentexamen i Östersund våren 1930. Lindegren var verksam som författare, översättare och litteraturkritiker och blev ledamot av Svenska Akademien 1962 (från 1964 i Nobelkommittén). Han var gift 1941–1949 med Laila Berger (född Bill) och från 1950 med Karin Bergqvist.

Sommaren 1937, då Lindegren vistades hos en grupp konstnärer i Kuokkala på Karelska näset, kom han på allvar i kontakt med den europeiska modernismen. Rabbe Enckell kan beskrivas som hans mentor under några år. Lindegrens intressen riktades mot T.S. Eliots diktning, engelsk 1930-talslyrik och fransk surrealism. Några av tidens yngre författare kom att stå Lindegren nära idémässigt och personligt. Tillsammans med Karl Vennberg, som blev make till hans syster Anna-Lisa, översatte han först T.S. Eliots Mord i katedralen (1939) och senare några romaner av Upton Sinclair. Tillsammans med Artur Lundkvist hyrde han från hösten 1939 och några år framåt en villa på Dalarö. De båda planerade vintern 1939–1940 en aldrig utgiven antologi med utländsk modern poesi, Sjustjärna: Eliot, Lorca och Rilke skulle presenteras av Lundkvist, W.H. Auden, Stephen Spender och eventuellt Dylan Thomas av Lindegren; tillsammans skulle de behandla Hart Crane.

Erik Lindegren är jämte Gunnar Ekelöf den svenska 1900-talsmodernismens främste lyriker. Den hösten 1939 tillkomna mannen utan väg (utgiven 1942), bestående av fyrtio ”söndersprängda” sonetter, har alltmer kommit att framstå som hans radikalaste och mest inflytelserika verk. Flera av dikterna i Sviter (1947), bland annat ”Hamlets himmelsfärd”, hade tillkommit under sent 1930- och tidigt 1940-tal, den viktiga ”Pastoralsvit” dock först 1946. Vinteroffer (1954), som blev Lindegrens sista diktsamling, är resultatet av en ny mycket kreativ period under 1950-talets första år.

Redan som gymnasist röjde Lindegren musikaliska intressen. Under 1950- och 1960-talen samarbetade han med kompositören Karl-Birger Blomdahl och koreografen Birgit Åkesson i en rad uppmärksammade balettföreställningar (Öga. Sömn i dröm, Kungliga Teatern 1953; Sisyfos 1957 och Minotauros 1958). Lindegrens sista stora verk är knutna till operaprojekt: Verdis Maskeradbalen (1958), Blomdahls Aniara (1959), Mozarts Don Juan (1961) samt slutligen Blomdahls Herr von Hancken byggd på Hjalmar Bergmans roman (1965). Vid översättningen av Antonio Sommas libretto till Maskeradbalen överfördes handlingen till Gustav III:s tid.

Lindegren var även en av sin tids viktigaste litteraturkritiker. Hans essäer och recensioner publicerades i bland annat Bonniers Litterära Magasin, 40-tal, Vi, Tiden och Kulturfront. Hösten 1942 började han som recensent på Aftontidningens kultursida och kom sedan att medarbeta i Expressen, Stockholms-Tidningen och från 1950 i Dagens Nyheter. Särskilt betydelsefull var hans verksamhet som redaktör för den av Norstedts utgivna tidskriften Prisma 1948–1950.

Översättningarna intar en central plats i Erik Lindegrens verk. Introduktion, essä och översättning går hand i hand. Redan hans första översättning, T.S. Eliots ”Askonsdag” (1938), präglas av lyrisk känslighet och strävan till språklig exakthet. Den unge Lindegren påverkades starkt av William Faulkners mörka romanvärld (det berättas att han vandrade diagonalt genom rummet och reciterade Faulkner). Först 1944 fann dock hans översättning av Ljus i augusti, vilken påbörjats omkring 1938, sitt förlag. Eliots dikter kom att få stor betydelse för Lindegrens egen poetiska metod, medan Eliots politiska hållning var en annan än Lindegrens. Om W.H. Auden kan det motsatta sägas, vilket framgår av en viktig essä från 1943. Under det tidiga 1950-talet utkom översättningar av Audens dikter och dramafragment. Audens och Isherwoods Bestigningen av F6, ett drama som gjort djupt intryck på Lindegren redan något år efter dess tillkomst 1936, utkom dock först postumt (1969). Omkring 1950 kom Lindegren även att intressera sig för Wallace Stevens – utkast till en lång essä om Stevens finns i kvarlåtenskapen.

Ett för svensk poesi mycket viktigt projekt var 19 moderna franska poeter (1948), där Lindegren tillsammans med Ilmar Laaban introducerade flera betydande avantgarde-lyriker. Till några av dessa diktare återvände Lindegren, exempelvis ägnade han sig 1955 och 1956 intensivt åt översättningar av Saint-John Perse, samlade i Jord, vindar hav (1960, Perse fick Nobelpriset).

Till 1940- och 1950-talens kraftprov hör även översättningar av ytterligare Eliotdramer, två dramer av Paul Claudel och pjäser av bland annat Jean Anouilh, Jean Giraudoux, Christopher Fry och Carl Zuckmayer. Ursprungligen var Lindegrens översättning av William Shakespeares Hamlet resultatet av ett anbud genom Annie Löfstedt på Natur och Kultur 1957, men den tryckta versionen, gjord i samarbete med Erik Mesterton, kom att utgå från Stockholms stadsteaters uppsättning 1967, varför beklagligt nog ett antal strykningar gjordes.

Axel Liffner beskriver i ett av sina översättarporträtt atmosfären i det Lindegrenska hemmet på Riddargatan i Stockholm:

Medan teaterchefer och förläggare med stigande oro väntar på manuskript, sitter den kedjerökande L. vid skrivmaskinen, eller går ett oräkneligt antal gånger över golvet. Överallt ligger uppslagna böcker av olika slag och travar av maskinskrivna anteckningar, utkast och mer eller mindre godkända manuskriptsidor. [...] Och allt som gäller det pågående arbetet talar han om med utomordentlig skärpa och nyanskänslighet.

Bland tyska skalder intar Rainer Maria Rilke en särställning i Lindegrens verk. Redan 1941 hade han tillsammans med Lundkvist översatt Duinoelegierna, men 1967 utkom hans egen, fulländade version av texten. I tidskrifter publicerades översättningar av dikter, noveller och fragment ur Malte Laurids Brigge. Under de sista åren av sitt liv översatte Lindegren även dikter av Nelly Sachs, med vilken han var personligen bekant.

Lindegren behärskade engelska, tyska och franska men översatte också (i samarbete med Erik Mesterton) polska dikter, i synnerhet av Zbigniew Herbert; i tidskriftsform publicerades även några dikter av Wisława Szymborska. Förutom med Karl Vennberg samarbetade Lindegren gärna med filologiska experter som Mesterton, Dag Hammarskjöld och sin tvåspråkiga hustru Karin Bergqvist-Lindegren. Flera av översättningarna vittnar om en för poeter ovanlig iver att finna den exakta filologiska motsvarigheten till ett ord; i Lindegrens korrespondens, i synnerhet i den delvis publicerade brevväxlingen med Hammarskjöld, finns åtskilliga bevis för detta. Det mest frapperande i Lindegrens översättningar är dock hans förmåga att återge rytmen och sonoriteten hos originalet och finna motsvarigheter till dess dubbeltydigheter. Såsom en av de få i sin samtid förmådde Lindegren återge den ”höga” stilen hos Rilke och den serena tonen hos Perse och Claudel, medan Hamlet-översättningen delvis kan te sig lika ordvitsande och drastisk som originalet. Den spirituella konversationen i Eliots säreget djupsinniga dramer, stöpta i West End-komedins form, bevarar sin kvickhet i den svenska versionen. Lindegrens talrika lyriköversättningar i tidskrifter och antologier har bibliograferats av Folke Sandgren men aldrig utgivits samlade. Bland romanöversättningarna bör, förutom Faulkners Ljus i augusti, särskilt framhållas Greenes Lagt kort ligger (1939; originaltitel Brighton Rock) och Makten och härligheten (1945).

I ett radioprogram den 15 december 1957 formulerade Erik Lindegren sin syn på översättandets konst på följande sätt:

Språket har ju sina lyckliga ögonblick. Det mest självfallet översatta, ja till och med det ordagranna, kan bli både likvärdigt och berikande. Det här har kanske varje diktare upplevt när han översatt andra utländska diktare: en märklig upplevelse av att det främmande språket upptäcker en ny möjlighet eller kombination i det egna språket. Då är det, kan man säga, inte längre diktarna utan språken som skapar i växelverkan. Språken, hur långt ifrån varandra de än kan vara, har plötsligt och – som det kan förefalla – oförklarligt fattat tycke för varann. Men det är exakt vad som sker. Just i skillnaderna mellan språken tycks det ibland ligga en attraktionskraft till att översättningen blir något eget, besläktat både med författaren och med diktaren-översättaren men ändå ett självständigt verk – ungefär som ett barn kan påminna om sina båda föräldrar men ändå är något eget och nytt. Föräldrarnas arvsanlag skulle då representera de båda olika språken.

”Den andre liknar det som du förstår”, säger en av de största uppfinnarna av begreppet världslitteratur, nämligen Goethe, och det skulle väl på översättningarnas plan betyda den så kallade kongeniala översättningen. Hos våra främsta lyriska översättare – jag menar Hallström, Österling, Malmberg, Blomberg, Gullberg, Edfelt, Ekelöf, Lundkvist – så finns naturligtvis detta kongeniala, detta igenkännande. Men det finns också för en utomstående ett ytterligare förverkligande och berikande av deras poetiska personligheter, av det svenska språket, som lockats fram av just detta främmande, som fanns i det främmande språket, i den främmande dikten.

I den stora samling brev och manuskript som finns bevarad på Kungliga bibliotekets handskriftsavdelning kan man inte bara följa Lindegren i arbetet med de tre viktiga diktsamlingarna utan även se vilken omsorg han ägnade sina översättningar med prövande av ett stort antal varianter.

Erik Linderen dog den 31 maj 1968.