Svenskt översättarlexikon

Bibliotekarien och översättaren Erik Sandin föddes i Gagnef i Dalarna den 18 november 1933. Han växte upp i Mockfjärd som enda barnet till Albin Sandin och hans hustru Herta. Båda föräldrarna var folkskollärare och sonen hade dem som lärare sina första sex år i skolan.

Han tog realexamen i Borlänge och flyttade sedan för vidare studier till Linköping, där han bodde inneboende hos en moster. Han tog studentexamen 1954 och arbetade därefter en tid som busskonduktör i Linköping och träffade då sin blivande hustru, Barbro Ohlsson, som studerade till lärare. De gifte sig 1956 och fick två barn, en dotter 1959 och en son 1964. Hela sitt liv förblev Sandin sin hembygd trogen och vistades varje sommar i sommarstugan, byggd av fadern, i fäbodarna ovanför Mockfjärd.

År 1955 flyttade Erik Sandin till Uppsala och började studera engelska och litteraturhistoria med poetik, som ämnet då hette, och blev fil.mag. 1961. Han blev god vän med författaren Lars Gustafsson, satt tillsammans med denne i styrelsen för studenternas litteraturklubb och var dess ordförande 1961. På Östgöta nation i Uppsala var han en uppskattad trubadur, som spelade luta och sjöng Bellman och Taube. År 1962 flyttade Sandin med familj till Gävle, där han började arbeta på stadsbiblioteket. Samtidigt genomgick han Skolöverstyrelsens särskilda bibliotekariekurs i Stockholm och blev 1965 stadsbibliotekarie i Ronneby i Blekinge. Staden upptäckte snart att ”kulturskägget” från norr var en entusiastisk och nytänkande person som ville få bort den onödiga respekten för biblioteket och som ordnade författarbesök, sagostunder, jazzaftnar och konserter.

Sin första översättning gjorde Erik Sandin 1962. Genom kontakten med Lars Gustafsson, nu redaktör för Bonniers Litterära Magasin, fick han snart prestigefyllda uppdrag för Bonniers förlag. Samuel Becketts lilla bok om Proust (1964) följdes av framför allt samtida amerikanska prosaister som Philip Roth, Norman Mailer och Susan Sontag, dock utan att översättaren någonsin besökte USA. Efter ett par år som stadsbibliotekarie valde han att bli frilansande översättare på heltid.

Erik Sandins översättningar fick alltid mycket positiva recensioner, inte minst av kollegan Caj Lundgren som ofta kom att översätta andra böcker av samma författare som Sandin åtagit sig. Mailers Varför är vi i Vietnam? (1969) kom ut i ett ovanligt skick. För att visa översättarens nästan omöjligt svåra uppgift och ge läsaren en uppfattning om ”originalets specifika klang och arom” trycktes första kapitlet såväl på engelska som på svenska.

Om den svenska versionen av Philip Roths våldsamma Richard Nixon-satir Vårat gäng skrev Caj Lundgren på sitt karakteristiska understatement-sätt i Svenska Dagbladet 25/5 1972:

Ingen översättning kan helt göra rättvisa åt en sådan text. Stickprov tyder på att Erik Sandin löst uppgiften så bra man kan begära och med ett minimum av felaktigheter. Naturligtvis kan han inte få Nixons röst och tonfall att gå fram så som i originalet, och lustmorden på kända TV-stämmors plattityder blir förstås också mindre verkningsfulla i svensk version. Men som helhet måste boken ändå sägas vara en förträfflig exportartikel.

Erik Sandins svåraste utmaning som översättare var otvivelaktigt Malcolm Lowrys legendariska roman Under the Volcano från 1947. Birgitta Trotzig hade presenterat boken i en stor essä i Bonniers Litterära Magasin (1962:4) med titeln ”Dödens triumf” och jämfört den med Joyces Odysseus. De kalejdoskopiska romanerna, som båda utspelar sig under ett enda dygn, tillhörde enligt Trotzig 1900-talets viktigaste. Trots den stora presentationen dröjde det till 1970 innan Bonniers förlag gav ut Lowrys roman om en alkoholiserad engelsmans, ”Konsulns”, deliriska vandring mot döden i en by i Mexiko. Textens oavbrutna ordflöde med växlingar mellan olika perspektiv – berättarröst, dialog, indirekt anföring, citat, inskjutna dokument, inre monolog – är labyrintiskt, allting inneslutet i huvudpersonens deliriska medvetande. Översättaren lyckades bevara helheten nästan utan förenklingar:

Någon annan kom in och, fastän Konsuln i nästa ögonblick visste att det inte var så, gick rakt igenom baren och in i det inre rummet medan han förstulet kastade nyfikna blickar omkring sig. En utsvulten byracka som såg ut att ha blivit flådd för inte så länge sedan hade smitit in i hälarna på den andre mannen; den såg upp på Konsuln med små klara milda ögon. Bröstkorgen, från vilken förtorkade skinnflådda spenar hängde ner, liknade en söndertrasad gummiflotte och den pressade hunden nu ner mot golvet samtidigt som den böjde huvudet och krafsade med tassen framför honom. Åh, denna djurvärldens påflugenhet! Förut var det insekterna, nu var det de här som trängde sig på, djuren, människorna utan idéer: ”Dispense usted, por Dios”, viskade han åt hunden och eftersom han sedan vill säga något vänligt böjde han sig framåt och lade till något som han hade hört i sin ungdom eller barndom: ”Ty Gud ser hur försynt och vacker du verkligen är och de hoppets tankar som följer dig som vita små fåglar –”

 

Konsuln reste sig plötsligt och vänd till hunden sa han med hög predikostämma:

 

”Sannerligen säger jag dig, idag, pichicho, skall du vara med mig i –” Men hunden hoppade förskräckt undan på tre ben och slank ut under dörren.

 

Konsuln tömde sin tequila i ett enda drag; han gick fram till disken. ”Señora Gregorio”, ropade han, väntande, lät blicken glida runt cantinan vilken tycktes ha blivit mycket ljusare. Och ekot svarade: ”Orio”.

 

 

Somebody else entered and, though the next instant the Consul felt this was not the case, went right through into the back room, peering round furtively. A starving pariah dog with the appearance of having lately been skinned had squeezed itself in after the last man; it looked up at the Consul with beady, gentle eyes. Then, thrusting down its poor wrecked dinghy of a chest, from which raw withered breasts drooped, it began to bow and scrape before him. Ah, the ingress of the animal kingdom! Earlier it had been the insects; now these were closing in upon him again, these animals, these people without ideas: “Dispense usted, por Dios”, he whispered to the dog, then wanting to say something kind, added, stooping, a phrase read or heard in youth or childhood: “For Good sees how timid and beautiful you really are, and the thoughts of hope that go with you like little white birds–”

 

The Consul stood up and suddenly declaimed to the dog:

 

“Yet this day, pichicho, shalt thou be with me in–” But the dog hopped away in terror on three legs and slunk under the door.

 

The Consul finished his tequila in one gulp; he went to the counter. “Señora Gregorio,” he called; he waited, casting his eyes about the cantina, which seemed to have grown very much lighter. And the echo came back: “Orio.”

Erik Sandin medarbetade i BLM som recensent åren 1967–1971 och kom flera gånger med insiktsfull och för sin tid ovanligt detaljerad översättningskritik. Om Roland Adlerberths översättning av den norske författaren Jens Bjørneboe skrev Sandin till exempel att den präglades av ”en tendens att omskriva, att plocka in några extra småord här och där, göra språket lite lösare i köttet”.

Våren 1971 erhöll Erik Sandin från Sveriges författarfond ett femårigt arbetsstipendium, som senare skulle omvandlas till så kallad garanterad författarpenning, och var därmed den förste översättaren att få det. Han kunde dock aldrig utnyttja hela stipendiet då hans liv förkortades av en cancersjukdom. Han dog endast fyrtio år gammal i Ronneby den 12 december 1973.