Erik Thyselius, 1854–1924
Johan Erik August Thyselius föddes den 7 mars 1854 på Karlberg i Solna som son till lektorn på Krigsakademien, senare historikern, prästen och riksdagsmannen Per Erik Thyselius och dennes hustru Erika Sofia Widegren. I släkten fanns flera högt uppsatta kyrkomän och politiker, bland annat C.J. Thyselius, som var statsminister 1883–1884. Efter studier i språk, filosofi och matematik i Uppsala 1872–1878 och avlagd fil.kand. flyttade Erik Thyselius tillbaka till Stockholm och verkade som e.o. amanuens vid Kungliga Biblioteket. År 1882 började han som kanslist vid riksdagens läroverkskommitté.
Två år senare, vid trettio års ålder, väckte denne tjänsteman stor uppmärksamhet genom att översätta och skriva ett brinnande entusiastiskt förord till Max Nordaus Konventionella nutidslögner (1884). Översättningen gjorde i ett slag Thyselius till en omtalad företrädare för ”det unga Sverige”. Under de följande åren etablerade han sig som skribent och blev en känd förespråkare för moderna, ofta provokativa idéer inom såväl konst som politik; inte minst gjorde han sig ett namn som litteratur- och teaterkritiker i såväl Aftonbladet som Svenska Dagbladet.
Denna ideologiska kamp bedrev Thyselius också som översättare. Efter ännu ett verk av Nordau följde i rask takt översättningar av den antimilitaristiske ryssen Sergej Stepnjak (pseud. för Sergej Kravtjinskij, här översatt från engelska) och en rad verk av den kontroversielle italienaren Paolo Mantegazza, med talande titlar som Kärlekens fysiologi, Vårt nervösa århundrade (båda 1888), Nervernas hygien och Hyckleriets århundrade (båda 1889). Mantegazza var känd som övertygad darwinist, hade arbetat som läkare och blev professor i antropologi; i sina skrifter uttryckte han tidstypiska åsikter om den vita rasens överhöghet och hävdade mannens överlägsenhet gentemot kvinnan. Han nämndes inte sällan i sammanhang med August Strindberg.
Samtidigt översatte Thyselius verk som ideologiskt kan tyckas ha en motsatt riktning: exempelvis den franske upptäcktsresanden Pierre Loti, vars Ungdom och kärlek (1888, orig. Le Mariage de Loti) hyllades i både Frankrike och Sverige som ett sedesamt och förtjusande svar på Zolas naturalism. Senare tider har väl snarare uppmärksammat verkets rasistiska och exotiserande inslag. Talande är i vart fall att Thyselius redan tidigt visade en dragning åt det mer lättsamma och populära, vid sidan av det kontroversiella och moderna.
Åren 1887–1895 var Thyselius notarie i riksdagens andra kammare. Han gifte sig 1890 med skådespelerskan Beata Alexandra Lundqvist, som då avslutade sin karriär vid scenen och tog tjänst vid sin systers fastighetsbyrå. Senare skulle hustrun starta en egen verksamhet av samma slag. Paret fick två döttrar.
Början av 1890-talet blev särskilt aktiv för översättaren Thyselius. Nu utkom en rad genremässigt mycket skiftande verk av tyska, franska, italienska och engelskspråkiga författare. På det politiska spåret fortsatte Thyselius med nya översättningar av Mantegazza, men vid sidan av det märktes lättsamma titlar som E. Junckers (pseud. för E. Schmieden) storsäljare Vid grafvens rand (1890) och den brittiske komikern Israel Zangwills Ungkarlsklubben (1892), därtill nya översättningar av Loti och barnböcker. Av den italienska författaren Cordelia (pseud. för Virgina Treves) översatte han romanen Kärlekens hypnotism, vilken också gick som tidningsföljetong. Det var inte alltid hans namn var utsatt vid dessa mer underhållningsbetonade titlar – kanske ville han skydda sig under anonymiteten. Sannolikt översatte han fler romaner av den här typen än vad som är känt.
Med det allt lättsammare urvalet blir engelska allt vanligare som källspråk. För Seligmann översatte Thyselius tre mer eller mindre humoristiska titlar av Mark Twain (pseud. för S.L. Clemens), och bland hans andra brittiska och amerikanska författare kan nämnas Anthony Hopes storsäljande äventyrsroman Fången i Zenda (1894) och ett par samlingar av humoristen G.W. Pecks Tjufpojkstreck. Amerikansk humor (1886), vilka trycktes i flera upplagor ända in på 1920-talet.
Thyselius är grannlaga som översättare; han översätter korrekt och ibland fyndigt när så krävs. Men han kan också lägga till egna infall. Ett roligt exempel finns i hans version av Mark Twains Tom Sawyer på ströftåg (1894):
You see, when we three came back up the river in glory, as you may say from that long travel, and the village recieved us with a torchlight procession and speeches, and everybody hurrah’d and shouted, it made us heroes, and that was what Tom Sawyer had always been hankering to be.
När vi tre återvände uppför floden från vår långa resa, höljda af ära må man väl säga, och sta’n tog emot oss med fackeltåg och tal och alla människor hurrade och hojtade och några fick sig också en fylla, blef vi riktiga hjältar, och det var något Tom Sawyer alltid hade längtat efter att bli.
Man kan lägga märke till att ”blef” skrivs i singularis och inte i pluralis, eftersom det är muntlighet som karakteriserar Huckleberry Finns framställning. I övrigt försöker Thyselius på många sätt ge en känsla av Huckleberrys sydstatsdialekt med hjälp av diverse svenska slanguttryck. Däremot växlar han här inte mellan presens och imperfektum, som Huck gör i originalet utan håller sig strikt till förfluten tid.
Under andra halvan av 1890-talet tog andra sysslor över. Thyselius blev politisk medarbetare på det då liberala Svenska Dagbladet, och 1894–1900 var han även utgivare av och redaktör för kulturtidskriften Nordisk Revy. Det politiska intresset kom till uttryck i flera polemiska så kallade valbroschyrer. År 1907 var Thyselius redaktör för den kortlivade tidskriften Teaterrecensenten.
Efter sekelskiftet dämpades ytterligare den tidigare så radikala rösten hos Thyselius. Omsvängningen mot en tryggare tillvaro på etablissemangets insida tycks fullbordad då han går över till att ägna sig åt personhistorisk forskning. Således tog han initiativ till den biografiska uppslagsboken Vem är det? som från och med 1912 började ges ut av Norstedt. Han ingick själv i redaktionen för sex volymer. Under de följande åren skev han en rad biografier, framförallt om samtida svenska politiker. Hans personhistoriska intresse tog sig också uttryck i boken Karl XV och hans tid (1910).
Thyselius avled den 6 januari 1924 i Stockholm.