Erik Wilhelm Djurström, 1787–1841
Erik Wilhelm Djurström föddes den 22 februari 1787 i Stockholm som utomäktenskaplig son till regeringsrådet, sedermera lagmannen Erik Wilhelm Strandberg. Trots knapphändig formell utbildning började han tidigt att översätta populära prosaberättelser från franska och tyska. Hans sannolikt första tryckta översättning, första delen av August Lafontaines Barneck och Sahldorf, utgavs 1805 hos Stockholmsbokhandlaren Peter Sohm. Djurström försvenskade ytterligare ett antal kommersiellt framgångsrika prosaverk, däribland Madame de Staëls (von Holsteins) Pauline och August von Kotzebues Skyddsängeln, båda 1806. Hans översättning av Grafven uppges på titelbladet vara författad av Anna Radcliffe, sannolikt ett medvetet missbruk av ett namn med högt marknadsvärde.
År 1806 tog Djurström kontakt med landets främste förläggare av populärlitteratur, Nils Magnus Lindh i Örebro, och erbjöd honom en översättning av Gottlieb Bertrands Banditanföraren Golisano eller Den vandrade anden, ett inslag i den våg av rövarromaner som sköljde över landet omkring sekelskiftet. Lindh nappade på erbjudandet och kontakterna mellan honom och Djurström upprätthölls under många år. För Lindh översatte Djurström ytterligare en rad äventyrs- och rövarromaner samt flera reseskildringar.
Samma år återfanns Djurström i Djurgårdsteaterns ensemble, sedermera Ståhlbergska sällskapet, och därmed inledde han en lång och lyckosam karriär som skådespelare och teaterdirektör. Sannolikt började han tidigt att göra översättningar för det egna sällskapet och därmed styra dess repertoar i riktning mot den högre dramatiken. Det är i alla händelser en uppfattning som förfäktas av Lorenzo Hammarsköld i dennes Anteckningar till Svenska Theaterns historia (1820), där truppen beröms för att ha spelat en rad litterärt högtstående dramatiska verk innan de dykt upp på Kungliga teatern. Äran tillkommer enligt Hammarsköld den unge aktören Djurström, som nyligen också visat sig som en av ”våra utmärktare metriske öfversättare”. Hammarsköld syftar säkerligen på Djurströms tolkning av Frans Grillparzers sorgespel Stamfrun (Die Ahnfrau), som torde ha spelats för första gången i Malmö 1819. Det utgavs av trycket 1820 och tillägnades en annan namnkunnig romantiker, nämligen Esaias Tegnér. Stycket sattes upp på Kungliga teatern i Stockholm först 1835.
Vid 1820-talets mitt övertog Djurström ledningen av truppen som fortsatte att skörda bifall för sin repertoar, i vilken de nya översättningarna var ett centralt inslag. Många kritiker menade att dess spellista var överlägsen alla andra turnerande truppers och även väl tålde en jämförelse med den kungliga scenens. Sålunda spelade Djurströms sällskap redan vid 1820-talets början Calderóns Lifvet är en dröm i hans översättning efter C.A. Wests tyska bearbetning, medan den gavs på Kungliga teatern först 1858. Två andra uppmärksammade exempel på att Djurström förekom Stockholmsteatrarna är Adam Oehlenschlägers vers- och vikingadrama Axel och Valborg och H.C. Andersens melodram Mulatten. Många av hans tolkningar kom dock att utnyttjas av andra sällskap och teatrar, inte minst i huvudstaden.
Störst uppmärksamhet väckte Djurströms översättning och uppsättning av Friedrich von Schillers Jungfrun av Orleans som hade sin svenska premiär i Norrköping 1832. Tillfället var väl valt. Schiller lanserades på bred front under 1830-talet och var en viktig komponent i det senkomna romantiska genombrottet på Kungliga teatern. Djurström hade tidigare gjort egna översättningar av både Rövarbandet och Maria Stuart och spelat dem i egen regi. Jungfrun av Orleans blev för lång tid hans främsta attraktion och skapade uppmärksamhet varhelst han framträdde. Uppsättningen föranledde nya fördelaktiga jämförelser med Kungliga teatern, där stycket uppfördes först fyra år senare men då i Karl August Nicanders tolkning.
Djurström översatte ingalunda enbart litterärt högtstående verk. Som teaterdirektör med ansvar för egen trupp måste han också kunna erbjuda publikdragande kassapjäser, lätta komedier som exempelvis Scribes och Mélesvilles Dockan eller Den lilla systern (1828), äventyrsmelodramer som J.F. von Weisenthurns Skogen vid Herrmanstadt (1831) eller ett romantiskt musikdrama som C.F. Henslers Donaunymfen eller Sjödrottningen (1827). På hans verk- och spellista upptar två av samtidens mest produktiva och spelade dramatiker, August von Kotzebue och Eugène Scribe, ett betydande utrymme.
Dryga dussinet av Djurströms översättningar för scenen föreligger i separattryck och ytterligare tolv ingår i den samlingsutgåva, Dramatisk blomsterkrans. En samling öfversättningar från utländske Författares dramatiska arbeten, som han åren 1828–1831 gav ut i fyra delar på N.M. Thomsons förlag i Malmö. Djurström planerade uppenbarligen ytterligare samlingsverk av denna art men realiserade dem aldrig. J.L. Deinhardsteins Hans Sachs, eller fursten och skalden (1836) utkom dock som nummer 1 i en tilltänkt serie kallad Repertoire för provinsteatern. Den övervägande delen av hans översättningar är otryckta och deras antal svårt att uppskatta. En av N.E. Taube upprättad förteckning omfattar cirka etthundrafemtio titlar, vilket tills vidare får gälla som närmevärde.
Även om Djurström fortsatte att skörda beröm för sin litterärt avancerade repertoar och sina många översättningar blev han från 1830-talets mitt alltmer ifrågasatt som skådespelare och teaterledare. Hans ställning som landsortsteaterns ledande kraft utmanades dels av tyska och danska trupper, dels av inhemska storheter som Olof Ulrik Torsslow och bröderna Deland. Ett försök att vinna den stockholmska publiken våren 1841 blev ett svidande nederlag och Djurström avled den 17 september 1841 i Jönköping.