Eva Marstrander, 1913–2002
Eva Marstrander var född Hallman, den 29 april 1913. Hon växte upp i Stockholm. Föräldrarna skildes tidigt. Modern som var lärarinna ville att Eva och hennes bror skulle lära sig språk och de tillbringade som barn somrar i Tyskland och Frankrike samt besökte England och Italien. Resorna finansierades genom sparsam hushållning och genom att modern och hennes kollegor organiserade koloniverksamhet för barn. Som tonåring lärde sig Eva danska vid sommarvistelser på Askov Højskole där hon bland annat deltog i dansk rättskrivning. Efter studentexamen som privatist 1938 på Enskilda Gymnasiet i Stockholm studerade hon franska vid Sorbonne och var en kort tid förlovad med en fransk flygare. Sedan följde studier i romanska språk vid Stockholms högskola.
År 1940 kom Eva Hallman som sekreterare till Sigtunastiftelsen och Nordiska ekumeniska institutet under Manfred Björkquist. Arbetsuppgifterna var varierande och omfattade korrespondens på svenska, tyska och engelska, översättningar till svenska från tyska, engelska och franska samt deltagande i organisation och förberedelser inför konferenser. Tiden vid Sigtunastiftelsen (1940–1942) visade sig bli betydelsefull på flera sätt. År 1941 träffade hon Artur Lundkvist, som vistades på stiftelsen som stipendiat och som var den förste att uppmuntra henne att bli översättare, samt norrmannen och blivande maken Rolf Marstrander. Sommaren 1942 blev hon kallad att arbeta på telefoncensuren, där hon avlyssnade bland annat den tyska ambassaden. Tjänsten upphörde med anledning av giftermål och paret Marstranders flyttning till Sandviken 1943. Dottern Åse föddes 1944. När äktenskapet efter några år gick mot sin upplösning började Eva Marstrander att tänka på översättarbanan. Artur Lundkvist hade redan tidigare trott att Eva Marstrander skulle passa som översättare och föreslog de första översättningarna: Marguerite Adoux Marie-Claire och André Bretons Nadja, vilka båda kom ut 1949. Eva hade då tillsammans med sin dotter flyttat tillbaka till Stockholm och en mångårig vänskap med Artur Lundkvist och Maria Wine inleddes. Under åren som följde översatte Eva Marstrander ett trettiotal böcker, huvudsakligen skönlitteratur men även facklitteratur, från tyska, engelska, franska (favoritspråket), norska och danska samt ett hundratal noveller åt förlag som Natur och Kultur, Forum, Wahlström & Widstrand, Gebers förlag, Folket i Bilds förlag och åt tidskrifter som Prisma och Folket i Bild.
Som översättare fick Eva Marstrander uppskattning för ”fin inlevelseförmåga i bl.a. moderna, psykologiskt speciella och komplicerade romaner” (Svensk litteratur under 100 år, 1974). Anaïs Nins Hjärtat har fyra kammare och Albatrossens barn låg henne varmt om hjärtat. Det brev hon fick från Anaïs Nin, som skrev att svenska vänner uttryckt stor uppskattning över hennes översättningar, var kanske det beröm som gladde henne mest. Bland komplicerade översättningar hon utförde fanns Albert Einstein. Geniet och människan av Antonina Valentin, som fordrade att översättaren satte sig in i relativitetsteorin, och Ungt folk av Hans E. Kinck som var skriven på norskt landsmål (nynorsk). Övriga böcker som hon själv gärna nämnde var ett flertal av Colette, Ernst Lothar, Mulk Raj Anand, Agnes Henningsen och Petter Moens dagbok från det tyska fängelset på Møllergata 19 i Oslo.
Vid slutet av 1950-talet medförde ett trassligt äktenskap dålig arbetsro och Eva Marstrander övergick under ett antal år till att arbeta som redaktör på Europa-Press, där hon sysslade med skandinavisk veckopress. Omkring 1970 återupptog hon översättandet (nu som Eva Marstrander-Modin). Till de senare översättningarna hör Röd höst av Olav Nordrå (dokumentärroman om sameupproret i Kautokeino), Att mista en människa av Bjørg Vik, Det ofullgångna: bidrag till politisk aktionsteori av Thomas Mathiesen samt en del så kallad kiosklitteratur för B. Wahlström att få ekonomin att gå ihop. Andra förlag hon nu arbetade för var Rabén & Sjögren och René Coeckelberghs förlag.
Eva Marstrander var medlem av Översättarförbundet, som 1970 uppgick i Sveriges Författarförbund, och hade författarpension från 1978 och till sin död den 26 oktober 2002.