Fredrik Wulff, 1845–1930

Foto: KB

Fredrik Wulff föddes den 11 februari 1845 i Göteborg som son till stadsmäklaren och skeppsklareraren Claës Fredrik Wulff och hans hustru Carin, född Gyzander. Av deras sju barn överlevde fem söner småbarnsåren. I denna brödraskara stack mellanbrodern Fredrik ut redan som liten. Han var, enligt de egna memoarerna, en ”flicke-pojke”, som till skillnad från familjens andra söner alltid var ren och prydlig, tyckte om att sy och virka spetsar, dyrkade sin ”älvolika” moder och sörjde att han aldrig fått en syster. Dessutom hade han, förutom det mozartklingande mellannamnet Amadeus, begåvats med en ”underbar sångröst”. De två äldre bröderna gjorde karriär inom det militära och de två yngre blev handelsmän.

Barndomens Göteborg har Wulff beskrivit som en ”skräckens tid”: staden hemsöktes upprepade gånger av kolera och eldsvådor. Den ”glädjefattiga” uppväxten kulminerade när den dyrkade modern avled i difteri på julaftonsmorgonen 1857. En annan avgörande händelse var bekantskapen med Nils Wilhelm Ljungberg, latinlektorn vid Göteborgs latinläroverk. Ljungberg var sjuklig och tog hjälp av Wulff för att kunna sköta sin undervisning, och eleven kom snart att flytta hem till honom. Lektor Ljungberg var djupt religiös och ”befriade” sin elev ”från agnosticism, materialism, ateism och allt slags irreligiositet”, enligt Wulffs memoarer. Inte minst var Ljungberg besluten att göra den unge gymnasisten till sin vetenskapliga medarbetare och arvtagare.

År 1866 började Wulff studera i Lund. Som medellös tvingades han göra snabba framsteg i studierna för att kunna påräkna stipendier, premier och lånekredit. Hans fallenhet visade sig ligga inom områden som modern lingvistik, fonetik och romansk litteratur. Den stora italienska litteraturen lockade, och Wulff började tidigt drömma om att översätta den till svenska. Den akademiska karriären tog också fart, trots att Wulff drabbades av nya tragedier − hans första hustru, ungdomskärleken och prästdottern Mina Levan avled 1877 efter att ha fött en flicka som också dog kort efter födseln. Två år senare utnämndes Wulff till lektor i franska och engelska vid Katedralskolan i Lund. År 1888 blev han den förste innehavaren av lärosätets första extra ordinarie professur i romanska språk och 1901 installerades han som den förste ordinarie professorn. Hans insatser för den romanska och i synnerhet italienska litteraturens spridning i Sverige var betydande. Vid sidan av studier och översättningar av Dante, Petrarca och Leopardi var han expert på fonetik, metrik, fransk syntax, svensk ljudlära och rättstavning samt engagerad i den svenska kyrkosången och psalmboken. År 1881 gifte han om sig med Justina Edbergh Dreyer, med vilken han fick en son och en dotter. År 1889 flyttade paret in i Bruniushuset i centrala Lund.

Wulffs inträdesföreläsning handlade om Petrarcas relation till Italien och det italienska språket. Det avslutades med en översättning av diktarens kända fosterlandsdikt ”Italia mia”. Detta var dock inte Wulffs första översättning. Fyra år tidigare hade han publicerat den första svenska översättningen av Dantes I livets vår (1897), för vilken han belönats med Letterstedtska priset. Denna tvåspråkiga utgåva innehåller en inledning i vilken Wulff berättar om Dante och Vita nuova samt presenterar en mängd översatta sonetter och utdrag ur Den gudomliga komedin. Dessutom ger han en utförlig redogörelse för den egna översättningen. Han räknar upp vad han anser vara de allmänna fordringarna på översättningar av ”stråfiska diktverk”: de ska vara trogna, fullständiga, någorlunda likmätiga med originalet samt stilenliga. Utöver dessa allmänna fordringar uppställer han en rad formmässiga krav som gäller rytm och rim. Rytmen bör i första hand beaktas i översättningen av antika metrar där ”rytmisk förstklassighet äftersträvas”, medan ”lindriga inkongruenser” kan tillåtas vid nyare metrar. Om man översätter rimmad dikt med rim ”måste rytmiciteten likaledes vara svensk”. Wulff vurmade dock inte för översättningar på rim utan underströk att ”rimmet bör i alla händelser offras av översättaren hällre än den rytmiska gången och det stilriktiga språkbruket”.

Wulff beklagar dock hur svårt det är att följa dessa regler han just uppställt och undanber sig ”sakförståndigas granskning äfter mina egna grundsatser”. Han menar att det på varje sida finns ”något ställe som ännu är osäkert till läsarten, eller åtminstone omtvistadt till tolkningen”. I sin översättning har han ”med vett och vilja offrat rimmandet” till förmån för språkriktigheten. Han medger också att han ”lossat något litet på de arkaistiska fjättrar som Dante lagt på själva sitt språk” så att nutidsmänniskan lättare ska kunna ta verserna till sig och inte tro att Dante var ”en förkonstlad pedant”.

Efter den framgångsrika Danteöversättningen tog Wulff sig an Petrarca, den poet som han beundrade framför andra. Med anledning av 600-årsdagen av Petrarcas födelse gav han 1905−1906 ut tvåbandsverket En svensk Petrarca-bok till jubelfästen 1304−1904. Avsikten var att ge ett svenskt bidrag till det internationella jubiléet, men också att presentera mer högtstående svenska översättningar än de som gjorts av föregångarna Theodor Hagberg, Carl Anders Kullberg och Henrik Westin. Enligt Wulff hade dessa svenska tolkare inte bara ”en mycket ofullständig och färglös föreställning om den värklige Petrarca” utan också ett alltför ålderdomligt språk. I inledningen reflekterar Wulff vidare över det faktum att översättning inte värdesätts trots att ”den sakförståndige” vet ”att det är en av de svåraste uppgifter som kan föreläggas äfven den bäste språkkännare och språkbehandlare”. Även här ägnar Wulff åtskilliga sidor åt att beskriva sina ”grundprinciper när det gäller öfversättning av stråfiska diktvärk”. Han anser det omöjligt att återge Petrarcas invecklade rimflätning och samtidigt behålla ”modärn svensk ordföljd, stilriktighet, villiga rytmer, god klangvärkan, motsvariga föreställningar och bilder”. Han är inte imponerad av sina tyska och franska kolleger, som visserligen lyckats bevara rimmen, men det på bekostnad av rytmen och naturligheten i målspråket. ”Sällan har väl en mästares värk blifvit så illa åtgånget av en dilettant, som här Petrarcas af själfve Voltaire”.

För egen del tillåter sig Wulff inga inversioner utom sådana som faktiskt används i ”vårdad prosa”, och han är ”inte alls rädd för småord”, varför han till exempel aldrig utesluter hjälpverben. Wulff förespråkade en mer ledig stil, bland annat för att undvika att översättningarna snabbt blev föråldrade. En som beundrade honom för detta och gärna skickade sina manuskript till honom för språkliga kommentarer var Selma Lagerlöf. På ett ställe skriver Lagerlöf att hon fann det märkligt ”att Professorn inte har blivit poet riktigt på allvar. Men jag kan ju förstå, att språkmannen inom Er tog övertaget över lyrikern i Er ungdom, till dess de båda ingingo ett vackert kompaniskap som översättare”.

Wulff blev 1912 invald i Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg. Året därpå utkom Ur Giacomo Leopardis liv och diktning, innehållande flera dikter i översättning.

Wulff tycks utan tvekan ha varit en medkännande person med stort känslomässigt register, men stundtals framskymtar en mer missunnsam sida, och nästan alltid rör det då andra översättare som försökt sig på samma texter som han själv. Tidigare samma år som Wulffs Leopardibok kommit ut hade den betydligt yngre poeten Vilhelm Ekelund publicerat Valda skrifter av Leopardi. Konkurrensen var inte välkommen. I en sent tillkommen efterskrift till Wulffs Leopardi-utgåva sägs det att Ekelund innehåller ”en hel del skeva omdömen och synpunkter, ett underligt urval och en stundom klen ’svenska’”. För säkerhets skull lade Wulff också till  ”några utdrag ur mina gamla föreläsningar, såsom ett slags förstärkning av de belysningar som redan här och där ha fått plats i min framställning”. I sin studie över den svenska Leopardireceptionen kommer Tobias Dahlkvist fram till att Ekelunds översättningar av dåtidens kritiker ansågs vara bättre än Wulffs.

I boken om Leopardi, som är en kronologiskt berättad historia om Leopardis liv och tankar, infogar Wulff sina översättningar och kommenterar dem, inte sällan med utgångspunkt i de språkliga aspekter som var hans specialkompetens, till exempel det rytmiska grundschemat och möjligheten att uppnå ”ljudlikheten mellan lika akcentuerade radslut”. Det är tydligt att hans kritiska förhållningssätt till rimmade översättningar gick i klinch med dåtidens översättningsideal. Överhuvudtaget kan man notera att Wulffs långa och rikliga kommentarer till de egna översättningarna vittnar om det spända förhållandet mellan ”språkmannen” och ”lyrikern”, som Lagerlöf hade sett i honom. Språkmannens stränga regler och krav kontrasterar mot lyrikerns vånda över resultatet. Det är också en ovanligt skarp och talande bild av de svårigheter som kan vara förknippade med att förena översättningens teori och praktik.

Vid åttiofem år var titeln på den andra och sista delen i Fredrik Wulffs memoarer. Åttiofem var också den ålder han hade uppnått när han på nyårsafton 1930 lämnade jordelivet.