Gösta Gillberg, 1921–2011

Foto: Privat

Gösta Gillberg föddes i Risinge socken, Östergötland, den 26 januari 1921, som enda barn till Axel Albin Julius Gillberg och Karin Elisabet Hallqvist. Han tog studenten i Göteborg, där han blev kvar fram till sin död den 13 februari 2011. År 1946 gifte han sig med Ulla Brita Jönsson med vilken han 1948 fick en dotter och 1950 en son. Efter skilsmässa gifte Gillberg 1958 om sig med Ulla Monika Gane, med vilken han 1961 fick en dotter och 1965 en son. Gillberg började tidigt som korrekturläsare på Göteborgs-Posten men fick därefter jobb som trafikassistent på Torslanda hos Aerotransport AB, senare SAS. Efter några uppdrag i Mellanöstern blev Gillberg chef för SAS resebyrå i Göteborg, där han blev kvar fram till sin pensionering 1985.

 Gösta Gillberg började tidigt skriva artiklar och noveller. Några av de senare trycktes på 1990-talet i Per Olaisens tidskrift CDM. Gillberg fick även en novellsamling utgiven av tidskriftens förlag 2003. Han var mycket väl inläst på Vilda Västerns historia och tävlade i ämnet i Tiotusenkronorsfrågan 1961, där han slogs ut av Bert R. Lexberg. En tid gav han ut ett eget västernfanzine. Han skrev gärna sina texter direkt på engelska och läste helst deckare och västernromaner på originalspråket. För DAST Magazine skrev Gillberg många artiklar med koppling till spänningslitteraturen.

 Åt Wennerbergs förlag, senare Winther, började Gillberg översätta västernböcker i slutet av 1950-talet, en syssla som han fortsatte med fram till 1991. Sammanlagt översatte han över tvåhundrafyrtio västernböcker, därtill nästan femtio deckare och thrillers åt samma utgivare. Långt över hundra av västernromanerna var skrivna av australiensaren Leonard F. Meares under pseudonymen Marshall Grover och ingick i pocketserierna om Bill och Ben eller Big Jim. För huvudkonkurrenten B. Wahlströms översatte Gillberg endast en titel, Thane Dockers roman Hetsjakten (1969), utgiven som Mustang-bok.

 Gösta Gillberg hade goda språkkunskaper och ett brett historiskt kunnande, en förutsättning för hans gedigna översättningar. Dessa publicerades ofta anonymt.

 En av Gillbergs utmaningar som översättare var förlagets krav på förkortning av originaltexterna. Flera av Wennerbergs pocketserier hade ett standardiserat format med ett sidantal som inte fick överskridas. Typografiskt kunde texten komprimeras genom tätare sättning och genom att man minskade antalet kapitel, som regel genom parvis sammanslagning, för att minska antalet tomma partier mellan två kapitel. Men det krävdes också att översättarna skar bort meningar, stycken eller längre passager som kunde undvaras utan att handlingen blev svårare att följa. Den här typen av ingrepp var mer påtagliga i de bokserier som blandade verk av olika författare, mindre vanlig i de serier där en författare skrev om återkommande hjältar, till exempel Bill och Ben-serien.

 Gillbergs översättningar kan innehålla beskärning av originaltexten på en rad olika nivåer. En enkel mening kan förkortas genom ordval och utelämnande av delar av innehållet. Ett exempel från Louis L’Amours roman Flykten genom öknen (1988) är You saved our bacon, you old Souwegian, you!, vilket i Gillbergs översättning blir ”Du räddade oss!” Förkortningen har här medfört en tydlig stilistisk neutralisering, och cowboysnacket har helt gått förlorat. Souwegian syftar för övrigt på en fiktiv europeisk folkgrupp, men används här i betydelsen ’slö’.

 Ett exempel på hur hela meningar plockas bort kan hämtas från samme författares roman Han hette Conagher (1971) i ett stycke som beskriver familjen Teales möjligheter att hålla sig med ved. Här har följande mening fått stryka på foten: Over the years a lot of trees had fallen and limbs had been blown down, and there had been few campers to use it. Det man ansett att läsaren kunde undvara är författarens förklaring till varför familjen hade så mycket torr ved.

 Frank Grubers roman The Dawn Riders finns förutom i Gillbergs översättning (med titeln Kedjefången) även i en fullständigare översättning av S. Rune Mantling (som Revolver är trumf). I ett samtal mellan huvudpersonen Sam Parker och Eve Prescott berättar den senare att sheriffernas metod att snabbt slå offren medvetslösa med revolvern kallas för att ”buffla” dem. Då denna mening kapats av Gillberg kan han inte heller använda sig av begreppet senare i texten, vilket Mantling gör i sin översättning.

 Även hela stycken, omfattande två eller fler meningar, kan ofta ha utgått i Gillbergs översättningar. Ett exempel kan hämtas från redan nämnda Flykten genom öknen där Ben Cowan i originalet funderar över hur det skulle vara att bo ihop med Cordelia Burton samtidigt som han ger sig ut bland stadens skuggor där väntande mördare kan stå på lur. Karaktärsteckningen blir klart plattare i den svenska texten, där läsaren inte får någon inblick i dessa personliga funderingar.

 Också viktig bakgrundshistorik kan undanhållas läsaren genom översättarens gallring i originaltexten. L’Amours roman Mannen från Sitka (1988) är i Gillbergs översättning kraftigt nedbantad, vilket framgår av att originalets 37 kapitel i översättningen reducerats till 12. I slutet av romanen har skildringen av det politiska spelet mellan Ryssland och USA som föregick försäljningen av Alaska reducerats till ett minimum, något som kan kännas lite olyckligt i en historisk roman. Läsaren blir också mycket överraskad när huvudpersonen under en plädering vid en rättegång i Sitka, där han ska få sin dödsdom av huvudantagonisten Zinnovij, plötsligt hävdar att de befinner sig på amerikanskt territorium i och med att ”försäljningen” trätt i kraft.

 En annan, och kanske allvarligare, stympning av nämnda roman är att de två sista sidorna utelämnats i Gillbergs översättning. L’Amour förbinder här i ett slags orubricerad epilog det historiska skeendet han skildrat i romanen med sin samtid. Förutom att läsaren delges några av karaktärernas vidare livsöden är epilogen ett effektivt sätt att visa att det ännu finns gamla människor som minns den tid som skildrats i romanen.

 Även om många västernromaner bygger främst på handlingen finns det sådana som till stora delar utspelar sig i huvudkaraktärens inre. Ett exempel är Wayne D. Overholsers roman En kula i ryggen (1964), i vilken handlingen är uppbyggd kring revolvermannen Bill Womacks moraliska dilemma. Han har skapat sig ett namn genom att skjuta folk på uppdrag men börjar känna att han inte är bättre än en simpel mördare, även om han alltid ger sina offer chansen att dra. Eftersom många vill mäta sig med honom är det svårt att sluta som revolverman, men han tar ändå chansen till ett bättre liv när han erbjuds ett jobb som går ut på att förhindra ett ranchkrig. Han faller för uppdragsgiverskan Rose Hovey och hennes tal om rättvisa och krav på ett rättfärdigt liv. Även om översättningen har samma kapitelindelning som originalet märker man snabbt att den är förkortad. Ett exempel är att stadsheriffen Jim Kelsey helt saknas i översättningen. Språket är överlag mer knapphändigt, här och var har det försvunnit meningar, på en del ställen har flera stycken i följd utelämnats och i nästan samtliga fall rör det sig om partier som återger Womacks egna funderingar. Även om de inte för själva handlingen framåt är de förstås centrala för romanens tema, möjligheten för en destruktiv mördare att ändra sin levnadsbana, ställa sig i rättvisans tjänst och bli värdig den kärlek Rose är beredd att skänka honom. I bokens sista stycke bekräftas hans framgångsrika omstöpning med den kyss han så länge längtat efter och som helt utelämnats i översättningen.

I L’Amours roman Fyra hårdföra män (1970) har Gillberg tryckt samman originalets kapitel 3−6 till kapitel 3−4 och 33 sidor har blivit 15. Sådana ingrepp fick givetvis följder för framställningen. Tell Sackett och hans vänners bråk med Arch Haddens gäng ges av Gillberg ett annorlunda händelseförlopp, och Sacketts och hans vänners färd till Sierra Madre är mycket komprimerad i Gillbergs version, och den okända kvinnan på häst är helt utelämnad men dyker plötsligt upp med namn och allt på sidan 48 när hon hjälper Tell att undkomma apacherna. Märkligast är ändå att Gillberg döpt om Quartz Rock Saloon i Tucson till ”Dirty Shame Saloon” och att han omnämner en Charles Norman som ägare. Till saken hör att den svenska sångaren och pianisten Charles ”Charlie” Norman 1950 hade spelat in en låt med titeln ”Dirty Shame Saloon”, ett namn som senare också användes i en saloonscen i den svenska filmen Drömsemester (1952). Namnet på saloonen har man hämtat från Bob Hopes filmsuccé Blekansiktet (1948). Gillbergs ingrepp kan tyckas respektlöst med tanke på författarens erkänt höga status inom westerngenren. Samtidigt slöt han på så vis ett ganska vackert populärkulturellt kretslopp, då han i en amerikansk roman lade in en populärkulturell referens som nog var begriplig endast i Sverige men som likafullt hade sitt ursprung i Hollywood. Den som vill bedöma hans översättargärning i stort måste också påminna sig om den närmast redaktionella uppgift han ofta var ålagd av utgivarna.