Greta Åkerhielm, 1891–1963
Agnes Margareta (Greta) Åkerhielm föddes den 8 oktober 1891 i Adolf Fredriks församling i Stockholm som dotter till postexpeditör Axel Gottlieb von Oelreich och Charlotta Elisabet Leijonström. Hon växte upp och gick i skola i Paris, men efter studentexamen flyttade hon tillbaka till Sverige. År 1911 gifte hon sig med kaptenen i flottan friherren Christer Åkerhielm. Paret fick två barn. Den högborgerliga tillvaron reflekterades i det faktum att Greta Åkerhielm, som blev änka 1926, på 1936 års taxeringslista placerade sig som en av de högst beskattade privatpersonerna i Stockholm. Hon framträdde samtidigt i offentligheten som översättare och uppskattad kåsör i flera huvudstadstidningar. Hon skrev också ”en berättelse för ungdom”, Barnen på Ekenäs (1932), utgiven i B. Wahlströms serie med flickböcker, en romantiserande skildring av det högre borgerskapets ferieliv, vilken möttes av förödande kritik åtminstone i den liberala pressen.
Från översättardebuten 1927 skulle Greta Åkerhielm lägga sin hand vid långt över hundra verk. Under det första kvartsseklet var Skoglunds bokförlag hennes huvudsakliga uppdragsgivare. Urvalet dominerades av välkända författare från den engelskspråkiga världen, huvudsakligen romantik och spänningsromaner. Tidigt översatte hon också från franska, bland annat två romaner av Roland Dorgelès, samt ett tiotal populärt hållna historiska biografier av Octave Aubry. För Skoglunds översatte Åkerhielm ofta flera verk av samma författare: mer än ett tjog spänningsromaner av Dennis Wheatley, lika många i Leslie Charteris Helgonetserie och ett dussin sjöfartsäventyr av Humfrey Jordan, därtill flera titlar av populära författare som Michael Gilbert och Dashiell Hammet. Texterna var ofta väl hopkomna, men Åkerhielms stilistiska spännvidd tycks ha varit något begränsad, eller om man vill beskriva det som att friherrinnan hade för stark integritet för de angloamerikanska, hårdkokta berättare som ofta hamnade på hennes bord. Ofta fick dessa översättningar en något ålderdomlig och formell anstrykning som de saknade i originalen. Nedan ett utdrag ur Helgonet hejdar världskrig [sic!] (1936):
Helgonet drog fram sitt cigarrettetui. Det var ett ganska speciellt cigarrettetui, och Helgonet var också mycket stolt över det. Han skulle lika litet ha kunnat tänka sig möjligheten att gå utan det, som att vandra nedför Piccadilly endast iklädd pyjamas. Detta speciella cigarrettfodral var exponent för den säregna och högt utvecklade uppfinningsrikedom, detta beundransvärda sinne för viktiga smådetaljer, som redan hade tillåtit Helgonet att förbli vid liv cirka tjugonio år längre än en hel del människor ansågo att han bort få lov att existera.
Att översättaren stilistiskt graviterade åt ett annat håll än originalet märktes också i Åkerhielms översättning av Dashiell Hammetts Gäckande skuggan (1954). Den fick förvisso beröm i pressen då den publicerades, men Hemming Sten konstaterade i Expressen (31/1 1955) att Åkerhielm ”behärskar i varje fall inte det slagets amerikanska normalprosa som Hammett nyttjar”. Då Jörgen Elgström i en senare text i Expressen (24/8 1964) blickade tillbaka på författarens framgångar i Sverige konstaterade han också att Åkerhielms Hammettöversättningar var gjorda ”med en grannlagenhet som kanske bidrog till att Hammett här hemma inte gick genom märg och ben”. Samtidigt var Åkerhielm en kompetent stilist, vilket gjorde att hon trots den sortens stilistiska förskjutningar inte bara fick nya uppdrag från förlagen utan också sannolikt hittade en stil som passade de svenska läsarna. Exemplet understryker dock betydelsen av att verk och översättare paras ihop rätt.
Bland de konstnärligt mer intressanta författarna i Åkerhielms verklista återfanns franska klassiker som France, Maupassant och Prévost, men också ett par framstående engelskspråkiga författare som Joseph Conrad, av vilken hon översatte Almayers dårskap (1955). Åkerhielms översättning av Flauberts Madame Bovary (1960) har länge varit den mest spridda av de många svenska översättningarna, med ett tiotal nyutgåvor ända in på 2000-talet.
Åsikterna om Åkerhielms Bovary har dock skiftat. Redan i en tidig recension (Dagens Nyheter 6/4 1960) uttryckte Ingrid Arvidsson viss skepsis och menade att den saknade ”den höga förening av exakthet och elegans som skulle motivera ännu en svensk upplaga”. Mari Mossberg, som har undersökt de svenska översättningarna av verket, beskriver Åkerhielms text som tämligen konsekvent genomförd, om än utifrån en strategi som skiljer sig markant från senare nyöversättningar, mest noterbart Anders Bodegård från 2013. Den senare ligger betydligt närmare källtexten på såväl det syntaktiska som det semantiska planet. Åkerhielms översättning är full av lexikala tillägg utan motsvarighet i källtexten, ofta tillkomna i ett försök att göra texten mer lättillgänglig för en svensk läsare. Detta har gjort hennes text påtagligt längre än andra svenska översättningar. Jämfört med Bodegård tycks hon inte heller ha varit lika uppmärksam på den skiftande berättarrösten och sådant som rör berättandets perspektiv och läsarens tolkningsutrymme. Mossberg skriver bland annat:
Det är inte svårt att hitta passager där Åkerhielm genom expliciteringar eller rena tillägg av korta satser, prepositionsfraser, substantiv, adverb eller konnektiv uttolkar den ibland svårbegriplige Flaubert för den svenska läsaren. Tilläggen gör ofta översättningen mer lättillgänglig än originalet, men samtidigt styr de läsarens tolkning i en riktning som författaren inte nödvändigtvis avsett.
Nedan följer ett kort utdrag ur originalet, följt av Åkerhielms och Bodegårds versioner samt av Ernst Lundquists översättning från 1883:
Elle s’occupa, les premiers jours, à méditer des changements dans sa maison. Elle retira les globes des flambeaux, fit coller des papiers neufs, repeindre l’escalier et faire des bancs dans le jardin, tout autour du cadran solaire; elle demanda même comment s’y prendre pour avoir un bassin à jet d’eau avec des poissons.
De första dagarna sysselsatte hon sig med att vidtaga åtskilliga förändringar i huset. Hon tog bort glaskuporna från ljusstakarna, lät sätta upp nya tapeter, ommåla trappan och anbringa bänkar i trädgården runt omkring solvisaren; hon undrade till och med huru hon skulle bära sig åt för att få en vattenkonst med fiskar i bassängen.
– Lundquist
De första dagarna tillbragte hon med att planera och utföra åtskilliga förändringar i huset. Hon tog bort glaskuporna från pläterstakarna, lät måla trappan och sätta upp nya tapeter samt beställde bänkar till trädgården vilka placerades runt soluret. Hon funderade till och med på att försöka få till stånd en vattenkonst med fiskar i bassängen.
– Åkerhielm
Hon ägnade de första dagarna åt att tänka ut förändringar i sitt hem. Hon skulle ta bort kloten på ljushållarna, tapetsera om, måla om trappan och ställa ut sittbänkar i trädgården runt soluret; hon hörde sig rentav för om hur man skulle bära sig åt för att ha en damm med fontän och fiskar.
– Bodegård
Utifrån en senare tids ofta mer källtextnära översättningsnormer kan man lätt vara kritisk mot en översättning av Åkerhielms slag. Det bör dock understrykas att den översättningsstrategi hon tillämpade ändå tycks ha haft sina fördelar på så vis att hennes Bovary uppenbarligen har engagerat svenska läsare under lång tid, med ett tiotal nyutgåvor under nästan ett halvt sekel. Åkerhielm hade kunskap och stilistisk kompetens och verkade i en tid då synen på översättning befrämjade just den sortens översättningar hon kom att utföra; det är inte säkert att en mer källtextnära översättning hade mottagits så väl i hennes tid. Till det negativa mottagandet i pressen bidrog möjligen hennes sociala ställning och kön. Man jämförde gärna hennes Bovary med Bengt Söderberghs ungefär samtida version, och åtminstone initialt utföll jämförelserna på ofta oklara grunder till Söderberghs fördel. Det kan understrykas att Greta Åkerhielms översättningar − i den mån översättningarna alls omnämndes i den tidens tidningsrecensioner – annars ofta beskrevs som flyhänta och stilsäkra.
Greta Åkerhielm dog den 19 mars 1963.