Svenskt översättarlexikon

Hilding Gunnar Konstantin Örnulf föddes Forssman den 12 oktober 1888 i Nottebäck, Småland. Han avlade studentexamen i Uppsala 1907 och läste en tid vid universitetet där men gick efterhand över till tidningsvärlden. Örnulf började som medarbetare vid Upsala Nya Tidning; längre fram var han redaktionellt verksam vid bland annat Dagen, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Tidningarnas Telegrambyrå. Under slutet av sitt liv lämnade Örnulf tidningarna för att verka inom reklambranschen. Han var mycket produktiv som författare av främst äventyrsberättelser för unga. Efternamnet Örnulf ska han ha tagit för att lättare bli ihågkommen som författare, men i så fall förtog han effekten genom att använda sig av ett stort antal pseudonymer och ibland också av sitt första namn Forssman.

Gunnar Örnulf vigde sig borgerligt i Uppsala 1911 med lärarinnan Gertrud Anna Elisabet Segerdahl. Samma år fick de en son. Paret skilde sig 1919.

Örnulf skrev framför allt för de billighetshetshäften och skriftserier för unga som utgavs av Holmquist och B. Wahlström. Örnulf kom att sätta en stark prägel på B. Wahlströms utgivning för barn och unga under förlagets tidiga år. Detta skedde dels inom ramarna för den långlivade mastodontserien B. Wahlströms ungdomsböcker, dels i en serie 35-öres häften i stort format som kallades Ungdomsbiblioteket och som utkom med ett femtiotal nummer 1916−1922, de flesta skrivna av Örnulf, inte sällan i form av så kallade pseudoöversättningar under amerikanskt klingande pseudonymer som Leo Debbs och Tom Harris. Som Fred Parker gav Örnulf ut ett dussin rafflande kriminalberättelser som uppgavs vara ”omarbetade efter tyska originalet”, men av allt att döma var de Örnulfs egna berättelser. Pseudonymen Fred Parker användes också för flera äventyrsberättelser för B. Wahlströms ungdomsböcker.

Gunnar Örnulf skrev typiska pojkböcker om flyghjältar och upptäckare, indianböcker, sjöromaner, scoutberättelser, men också – under pseudonymen Ebba Trahna − en svit flickböcker med hjältinnan Anna Jernhielm. Även om mycket var starkt genrebestämt hade Örnulf ett gott rykte och hans berättelser tycks i kritikernas ögon ändå ha höjt sig över den allra billigaste nivån. Om hans äventyrböcker Svarte Jim och Vilde Jägaren skrev exempelvis Svenska Dagbladet (24/12 1917) att det var ”böcker med de vanliga Nick-Carteraktiga omslagen” men likafullt ”habilt gjorda och ledigt skrifna”. I en genomgång av skolbarnens typiska läsning i Dagens Nyheter (26/3 1926) nämns Örnulf i en uppräkning av välkända pojkboksförfattare ─ efter Cooper, Verne och Twain. Tidstypiskt var det utan tvekan, och efter att tidsandan växlat och en ny generation svenska ungdomsboksförfattare kommit fram omkring 1930 försvann Örnulfs produktion snabbt ur utgivningen.

Ett femtiotal översättningar utkom under Gunnar Örnulfs namn, flertalet på 1910-talet. Det finns goda skäl att misstänka att flera av dessa helt eller delvis var gjorda av hustrun. För det första utkom knappt någon översättning under Gunnar Örnulfs namn efter parets skilsmässa. För det andra utkom tre översättningar under Gertrud Örnulfs namn 1913. Det var inte heller ovanligt att hustrun till en mer etablerad författare eller skribent verkade under dennes namn (se t.ex. Cilla Johnson och Erna Knutsson). Paret kan också ha översatt tillsammans i likhet med Lisbeth och Luis Renner. Ett sista indicium är att översättaren Örnulfs produktion till påfallande stor del består av typiska kvinnoromaner, medan författaren Örnulf var huvudsakligen inriktad mot äventyrsberättelser för pojkar.

De översättningar som tillskrivs Gunnar Örnulf var ursprungligen skrivna på franska, tyska, engelska och danska. Främsta uppdragsgivare var B. Wahlström. De för eftervärlden intressantaste verken hämtades från den franska litteraturen: hit hörde Joseph Bédiers Tristan och Isolde (1913), Henri Bernardin de Saint-Pierres Paul och Virginie (1912) och ett par verk av Alexandre Dumas d.ä. och Zola, men också Voltaires Carl XII:s historia som utkom i en praktugåva till jubileumsåret 1918 med förord av professor Carl Hallendorff. Det franska intresset märks även i en titel som Rococo. Franskt samhällsliv och fransk kultur 1700─1789 (1920), som dock var översatt från tyska. Från detta språk översatte Gunnar eller Gertrud Örnulf närmare tio romaner av den populära Nataly von Eschstruth. Till de mer välkända författarna i verkförteckningen återfanns också Margaret Wolfe Hungerford.

Översättningarna var ibland kraftigt förkortade. Örnulfs version av von Eschstruths Vårstormar (1914) är exempelvis cirka en tredjedel kortare än den översättning som Hanna Kamke åstadkom 1898. Flera av översättningarna gjordes för B. Wahlströms häftesserier, vilket kan ge en ledtråd till varför strykningarna genomfördes: det var inte ovanligt att de översatta verken i förlagets serier kortades ner för att passa det förhandsgivna formatet om cirka 140 sidor. Den högt uppdrivna konkurrensen i utgivningen av billighetsserier under 1910-talet torde ha verkat pådrivande för en mer redaktionellt präglad översättningsstrategi och för en generell kvalitetssänkning av den översatta underhållningslitteraturen, som ofta fick skyndas fram. Exempelvis Örnulfs översättning av E. Werners (pseudonym för Elisabeth Bürstenbinder) roman Trollguld (1914) har en obearbetad karaktär, inte minst i replikerna, som ibland ligger så nära originalet att de blir smått obegripliga.

En jämförelse av Örnulfs Tristan och Isolde med den samtida översättningen av Mauritz Boheman (1902) och den senare av Lorenz von Numers (1947) visar att Örnulfs text är mindre arkaiserande än de andras. Den visar också att den Örnulf som låg bakom den översättningen kunde åstadkomma texter präglade av större lugn och omsorg än i flertalet av de nämnda verken.

Gunnar Örnulf avled den 23 juni 1935.