Göran Printz-Påhlson, 1931–2006
Göran Printz-Påhlson föddes den 31 mars 1931 i Hässleholm, växte upp i Malmö och bedrev på 1950-talet studier i Lund, där han ingick i den vänkrets av poeter som blev känd som Lundaskolan. Efter att först ha publicerat sig i studentkalendern Vox och tryckt sju sonetter i det exklusiva häftet Resan mellan poesi och poesi (1955) begick han året därpå sin egentliga debut som poet med Dikter för ett barn i vår tid. Två år senare kom den stora essäsamlingen Solen i spegeln, som innehåller en rad banbrytande studier av svensk lyrisk modernism men också demonstrerar Printz-Påhlsons förtrogenhet med den europeiska litterära traditionen. Han skrev vid samma tid även några längre artiklar om Strindberg i Bonniers Litterära Magasin.
Efter att 1961–1964 ha undervisat vid Harvard och Berkeley anställdes Printz-Påhlson vid Cambridge University. När han återkom som poet med Gradiva (1966) var hans förtrogenhet med den anglosaxiska världen påtaglig. Tre avslutande dikter – om Stålmannen, Gyllenbom och Knoll och Tott – var skrivna på engelska och flera andra dikter röjde hans intima kännedom om engelskspråkig kultur och litteratur. Vad som inte framgick var att ett antal av samlingens svenska dikter också fanns i engelska versioner som inte alltid var att betrakta som översättningar av svenska original utan som likvärdiga varianter; vissa förefaller ha tillkommit samtidigt på svenska och engelska. Flera dikter i den senare, omsorgsfullt komponerade samlingsvolymen Säg minns du skeppet Refanut? (1984) har en liknande dubbel existensform. Men Printz-Påhlson skrev även dikter som bara finns – och troligen bara kan finnas – på antingen svenska eller engelska. Hans engelskspråkiga poesi är numera tillgänglig i Letters of Blood (2011).
Under åren i USA och England författade Printz-Påhlson en mängd artiklar som demonstrerar hans engagemang i tidens internationella kultur- och samhällsdebatt. Ett antal av dessa samlades i Slutna världar öppen rymd och Förtroendekrisen (båda 1971). En fjärde och sista essäsamling, När jag var prins utav Arkadien, utkom 1995: här framträdde Printz-Påhlson bland annat som skarpsynt kännare av platsens poesi.
Med tanke på Printz-Påhlsons internationella inriktning och långa erfarenhet som tvåspråkig poet är det inte överraskande att han också var verksam som översättare. Vid tiden för debuten utgav han och Petter Bergman Åtta engelska poeter (1957) och tillsammans med Göran Bengtson Räkna ditt hjärtas slag. Modern engelsk lyrik (1959). Båda volymerna markerar frändskap med poeter som vid den här tiden stod Printz-Påhlson nära i konstnärligt avseende. En särskild rangplats intar William Empson – det är lätt att se affiniteten mellan Empson-översättningarna i Åtta engelska dikter och de villanellor Printz-Påhlson publicerade i sin debutsamling året därpå. Han var också befryndad med volymens övriga poeter som nästan undantagslöst hörde hemma i ”The Movement”, vars antiromantiska och ironiska diktning var den stora nyheten i brittisk poesi vid 1950-talets mitt.
Åren i USA hade en omvälvande betydelse för Printz-Påhlson, vilket märktes i hans fortsatta verksamhet som översättare. Viktigt var också mötet med den amerikanske poeten John Matthias i Cambridge 1973. Tillsammans med Matthias översatte Printz-Påhlson 1980 en volym Contemporary Swedish Poetry; samma år utkom även Matthias två långa dikter Bathory & Lermontov på svenska i översättning av Printz-Påhlson och Jan Östergren. Printz-Påhlson lämnade bidrag till antologierna Poesi från USA (1972), Försångare (1981) och USA-poesi (1984). Dessa översättningar kan betraktas som förövningar till två viktiga översättningsvolymer som markerar en ny fas i hans utveckling och som står i samklang med de idéer som genomsyrar hans senare produktion.
Den första av dessa var Självporträtt i en konvex spegel (1983) som innehöll ett fylligt urval av John Ashbery. I sin inledning betonar Printz-Påhlson att den konstanta devalvering av det poetiska språket som Ashbery ägnar sig åt kräver långtgående ”omskrivningar” av översättaren. Vi ska alltså inte vänta oss ”trogna översättningar” utan kulturellt betingade omgestaltningar, där exempelvis Ashberys dikttitel ”As one put drunk into a packet-boat” (f.ö. ett citat från 1600-talspoeten Andrew Marvell) på svenska blir ”Som drucken man i skärgårdsfärjan stuvas”. Återigen slås man av likheterna mellan diktionen i Printz-Påhlsons översättningar och vissa dikter i hans egen produktion.
Liknande friheter tar sig Printz-Påhlson ibland i de dikter han översatte med Jan Östergren i Färdväg (1990). Volymens undertitel – 30 engelskspråkiga poeter – kan föra tankarna till Erik Lindegrens och Ilmar Laabans klassiska 19 franska poeter. Den är försedd med en lång och egensinnig efterskrift (”Platsens poesi, satsens poesi”), i vilken Printz-Påhlson sammanfattar sina reflektioner kring antologins tema. En viktig utgångspunkt är att platsens poesi inte främst består i diktarens uttolkning av ett grandiost landskap utan den specifika innebörd som ett – i sig alldagligt – landskap kan förlänas genom diktarens blick. En viktig roll spelar också förflyttningen från en plats till en annan, från en kultur till en annan. Samma riktlinjer tycks gälla för översättaren, som förefaller vara fri – ibland kanske tvungen – att läsa in sina egna erfarenheter i den text som översätts. Därför kan det förekomma ”märgelgravar” i Printz-Påhlsons översättningar av Seamus Heaneys dikter om irländska mossar. Den som i dessa dikter av kaliforniska, nordirländska och skotska poeter hör tonfall som påminner om diktionen i Printz-Påhlsons egen platspoesi får inte förvånas.
I samlingsvolymen Säg minns du skeppet Refanut? ingår ett sparsmakat antal översättningar under titeln ”Anor: översättningar och adapteringar 1958-82”. W.H. Audens villanella ”Mirandas sång” kan ses som en pendang till Printz-Påhlsons egna tidiga villanellor medan utdraget ur Ovidius Tristia (som bevarar originalets versmått) främst tjänar som personlig identifikation. I Persius ”Satura 1” tillämpas mer konsekvent än i någon samtida svensk diktöversättning den domesticeringsprincip som redan Dr Johnson använde i sina Juvenalis-imitationer, så att exempelvis en av originalets romerska politiker blir till ”Thorbjörn Fälldin, slitande i torvan som en annan Cincinnatus”.
En diktare som Printz-Påhlson avsåg att presentera i en stor översättningsvolym var Robert Lowell. Arbetet avslutades men fann ingen förläggare. Att döma av några få publicerade utdrag förefaller det som om han här eftersträvade en avskalad och formsträng ton som passar Lowells självutlämnande men språkligt och formellt disciplinerade original. ”Den självkritik och resignation som Lowell […] odlar […] har blivit en organisk del av Göran Printz-Påhlsons egen diktning”, konstaterade Lars Gustaf Andersson i en understreckare i Svenska Dagbladet (1/8 2006) efter Printz-Påhlsons död den 27 juli samma år. Det är en riktig iakttagelse, men det tycks som om Printz-Påhlson införlivade den lowellska tonen i sin diktning långt tidigare, i de kulturkritiska dikterna i Gradiva, där gränsen mellan privat och allmänt tycks märkvärdigt upphävd. I en dikt som ”Remember the Rosenbergs” talar Printz-Påhlson om gemensamma erfarenheter men med ett tonfall som antyder en djupt känd personlig inlevelse. Inte underligt att översättning och original just i den dikten inte går att säkert skilja åt.