Herman Anders Kullberg, 1772–1834
Herman Anders Kullberg föddes 1772 i Karlskrona och dog 1834 i Stockholm i den stora koleraepidemin. Relativt lite är känt om hans liv och bildningsbakgrund. I Svenskt Konversations-Lexikon (andra delen, 1847) omnämns att han 1819 blev ”syssloman vid Wadstena hospital” men att han senare avskedades ”i anseende till en yppad balans”, det vill säga på grund av brister i bokföringen. Men framför allt omtalas han som litteratör. Han ”var i flera år en flitig och skicklig öfversättare af en mängd romaner och theaterstycken, hvaraf åtskilliga på vers”. Även Carl Christopher Gjörwell, som han tydligen umgicks med i Stockholm, bedömde honom som en lovande skribent. Gjörwell skriver 1795 till sin dotter Gustafva Lindahl i Norrköping om den då tjugotreårige Kullberg: ”Han är ung, vitter och älskvärd; figuren ganska vacker, sammanlefnaden ganska höflig. Han är Karlskronabo och engagerad i kammarrevisionen.” I övrigt finns några knapphändiga uppgifter om att Kullberg var sjukhusdirektör i Stockholm under 1808 års krig och att han i flera år satt häktad på Linköpings slott med anledning av ovan nämnda ”balans”. Kullberg bodde från början av 1800-talet i Stockholm med fru och barn.
Det finns nästan 70 kända översättningar av Herman Anders Kullberg, varav cirka 30 utgörs av romaner utgivna av Nils Magnus Lindh i Örebro. För dennes bror, Johan Per Lindh i Stockholm, översatte han tre romaner och åt övriga tryckare sammanlagt minst ett femtontal böcker. Därutöver åtminstone lika många pjäser. Det är möjligt att Kullberg översatte betydligt mer: den författning från 1802 som hade gjort det obligatoriskt att översättarens namn skulle sättas ut på titelbladet ersattes 1809 av en ny, som försvagade översättarnas ställning och på nytt gjorde dem anonyma, något som gör det svårare att uppskatta omfattningen av Kullbergs aktivitet efter detta år. En hel del kunskap om hans arbete går dock att hämta i de 98 brev som han skrev till förläggaren Lindh i Örebro och som finns i Lindhska brevsamlingen på Kungliga biblioteket i Stockholm. Där kan man till exempel följa resonemangen kring en viss boks utgivning och ekonomiska förhandlingar. Ur dessa brev träder fram en person med ett livligt temperament och ständiga ekonomiska svårigheter. Stilen i hans skrivelser skiftar från insmickrande komplimanger över hjärtknipande vädjanden till rena verbala otidigheter.
Kullberg översatte som nämnts de flesta av sina böcker för Nils Magnus Lindh. Han var mycket angelägen om att översätta just för Nils Magnus, som var en barndomsvän, även om han uppfattade betalningen som mycket knaper och det dessutom var omständligt att skeppa manuskript mellan Stockholm och Örebro. Brodern Johan Per Lindh i Stockholm tyckte Kullberg av någon anledning inte om att ha som arbetsgivare. I ett brev (nr 100, 1802) heter det att han ser fram emot en penningleverans från Nils Magnus – ”För annars måste jag arbeta åt mon Amis bror, och det har också sina stora svårigheter”. I brevet därefter skriver han dock att han ”åt herr Direktörns bror, som icke heller slarfvar bort sina penningar, öfversatt en hop böcker”.
Lindhska förlaget i Örebro var på den tiden specialiserat på rövarromaner och annan dåtida populärlitteratur i översättning. Kullberg översatte titlar som Elise eller Qvinnan i sin Fullkomlighet. Moralisk roman (1800), Rosa eller tiggarflickan och hennes välgörare (1801), Röfwar-Anföraren Glorioso (1803), Koronato Den Förskräcklige, Hufvudman för Banditerna i Venedig. En Röfwar-Historia (1806), och andra ”historiska” samt sedelärande populärromaner.
Kullberg behärskade uppenbarligen både tyska och franska och möjligen även engelska. Han tillstår bara en enda gång att han har svårt för att klara en översättning, nämligen Prinsessans af Gonzago Bref om Italien, Frankrike, Tyskland och de vackra konsterne (1804). Han översätter denna bok från franskan och klagar bland annat över att en sonett är på italienska, vilket han inte behärskar:
Önskeligt vore att man talte vid någon klok man som läste korrekturet, ty detta original öfvergår ofta mitt förstånd, som icke är stor kännare af hvarken gamla historien, Arkitekturen, skulpturen, och alla de vackra konsterna fördenskuld. Torde hända att man kunde införa Italienskan utan öfversättning som jag sett i flere Romaner änskönt det icke är att förmoda det de som icke kunna läsa Fransyska skola förstå Italienska, och det är ledsamt att läsa en bok som man icke helt och hållit förstår. (162, 14/10 1804)
Annars ger breven ett intryck av stort språkligt självförtroende. Kullbergs känsla för nyanser i de olika språken var uppenbarligen väl utvecklat. I samband med översättningen av Franska konungars mätresser ifrån Agnes Sorel till närvarande tid (1837) skriver han: ”Det värsta är att Svenska har så ont om anständiga ord för att uttrycka oanständiga saker och att våra svenska öron äro mycket mera grannlaga än Fransmännens.” (18/4 1833, understrykningar i originalet.)
Med den tidens respektlöshet gentemot originaltexten drog Kullberg sig inte alls för att förkorta eller ”komplettera” texterna i sina egna manus när det var angeläget av censurskäl eller verkade ekonomiskt gynnsamt. Han fick för det mesta betalt efter ark i originalet och nedskärningarna av texten var givetvis i hans intresse, om än inte i Lindhs.
Konkurrensen om de utländska originalen var hård när förströelseromanen började bli populär i Sverige. Kullberg sökte ständigt hålla sig ajour med vilka leveranser som var på gång från utlandet. Han köpte vanligen inte böckerna utan verkar oftast ha anlitat lånebibliotek, vilket dock också var ett så kostsamt sätt att få tillgång till böcker att han måste förhandla med förläggarna om utgifterna. Ett annat problem var att han inte fick ha originalen så länge han behövde: ”Delfine är 6 delar lika djefvulskt långa alla 6 – Och jag får ej ha dem mera än högst 3 veckor till låns” (124, 1803).
Med tanke på hans förtrogenhet med genren, hans lättsamma skrivstil och känsla för nöjsamt berättande är det märkligt att Kullberg inte skrev egna romaner. En förklaring till att han inte satsade helhjärtat på en egen skönlitterär produktion var säkert att översättningarna trots allt framstod som tryggare än ett fritt men osäkert eget författarskap.