Hildegard Wieselgren, 1876–1944
Hildegard Gertrud Wieselgren föddes den 18 mars 1876 i en talrik syskonskara som barn till Gertrud Wieselgren (född Odencrantz) och dennas make, vice häradshövding Sigfrid Wieselgren, välkänd politiker och författare. Familjen bodde i Göteborg men flyttade 1885 till Stockholm och fem år senare till Jönköping. Hon tillhörde, enligt en senare artikel i Idun, ”genom börd och giftermål en släkt med utpräglade litterära intressen”, en namnkunnig släkt av vittra och kyrkligt framstående personer, bland annat den berömde domprosten och nykterhetsivraren Peter Wieselgren och skriftställaren Harald Wieselgren. I familjens vidgade bekantskapskrets återfanns vitt skilda storheter som Viktor Rydberg, August Strindberg och Sven Hedin. Hildegard Wieselgren gifte sig 1899 med sin kusin Ragnar Wieselgren och fick året därpå sonen Per, med tiden välkänd professor i nordiska språk. Tolv år senare föddes sonen Harald. På grund av makens arbete som ingenjör och fabriksföreståndare flyttade familjen ofta och bodde i Stockholm, Karlstad, Nykvarn och Wierbka i det av Ryssland besatta Polen.
Den höglitterära arena som släkten förknippades med skulle inte bli Hildegard Wieselgrens, även om hon hon gjorde några försök att ta sig in på den. Debuten som översättare skedde under åren i Nykvarn med en översättning till engelska av tolv dikter av Erik Axel Karlfeldt, Some Swedish Poems (1909). Översättningen tyder på en god språkförståelse men kan inte sägas vara en lyckad översättning av Karlfeldt. Vid samma tid översatte Wieselgren dikter av Kipling till svenska utan att få dem publicerade.
Det var först när den äldste sonen blivit vuxen som Wieselgren på allvar gav sig i kast med översättandet. I likhet med de samtida översättarna Augusta Hagberg och Ebba Atterbom kom hon att ägna sig åt en litteratur som statusmässigt låg väsentligt under den litteratur som respektive släkt förknippades med. Under cirka tjugo år från slutet av 1910-talet översatte hon ett sextiotal romaner från engelska till svenska, nästan alla ur den samtida amerikanska och brittiska populärlitteraturen. Det första uppdraget var äventyrsförfattaren John Buchanans Afrikas siste konung (1918). En tidig framgång blev Willa Cathers nybyggarroman Hell, banbrytare! (1919, orig. O, Pioneers!).
I början av 1920-talet knöts Wieselgren till Skoglunds förlag, vid denna tid landets främsta utgivare av spänningslitteratur och romantisk litteratur. För Skoglund översatte Wieselgren tre, fyra romaner per år ända fram till 1930-talets slut. Av allt att döma hängde den intensiva översättarverksamheten samman med att en relativ ekonomisk knapphet hade satt in efter att maken fått problem med affärerna och hälsan. Han avled 1927.
Bland de återkommande författarna i Wieselgrens verkförteckning finns William Locke, Marjorie Bowen, och John Paris (pseudonym för F.T.A. Ashton-Gwatkin). Av den senare översatte hon fem exotiserande, lättsamma romaner i japansk miljö med titlar som Kimono (1923) och Banzai (1926). Allra flest verk – 22 titlar – översatte hon av den irländske detektivförfattaren F.W. Croft. Det var här fråga om en trivsam spänningslitteratur med betoning på pusselgåtor och mysterier i böcker som Parkmordet (1927) och Juvelkuppen (1936). Böckerna skördade internationella framgångar, men den påtagliga svenska framgången får till del också tillskrivas översättarens insatser. Wieselgren gav Croft ett propert och försiktigt ironiskt tonfall som stämde väl överens med originalen och som samtidigt utnyttjade det rakare, mindre omständliga språkbruk som blivit möjligt i svensk litteratur efter det första världskriget. Här ett smakprov ur Dokumentstölden (1929):
Maxwell Cheyne hade som sagt fått en ingivelse. Hans avsikt hade visserligen från början varit att begiva sig raka vägen till polisvaktkontoret och anmäla förbrytarna men nu hade den tanken plötsligt fallit honom in, att han, han själv, skulle söka utspionera deras tillhåll. Att söka överlista dessa bovar skulle bli mycket mera spännande än den svåraste jakt på storvilt, mera prövande än krigstjänst – ja, lyckades det honom att utan hjälp oskadliggöra dem, skulle han icke endast återfå sin självaktning, vilken lidit en svår knäck, utan också åt Arnold Price återerövra de dokument, som voro nödvändiga, om hans arvsanspråk på baroniet Hull skulle kunna bevisas.
Flera av Croft-böckerna trycktes om in på 1940-talet. Längre än så överlevde sällan Wieselgrens översättningar. Originalen var av ett sådant slag att de snabbt blev inaktuella.
Wieselgren var en språkligt korrekt men sällan stilistiskt utsvävande översättare. Särdrag i originalen har inte sällan slätats ut i hennes texter, säkert främst som en följd av den höga arbetstakten men nog också som en följd av en dragning åt det regeltrogna språkbruket. Stilistisk känslighet var inte heller det centrala i de genrer hon arbetade med. Ett korrekt språkbruk kunde på ett effektivt sätt leda läsarens uppmärksamhet till handlingen.
I Cathers Hell, banbrytare! har Wieselgren löst originalets många dialektala uttryck på så vis att personer som talar med geografisk eller social särprägel får tala med verb i singularform medan pluralformerna förekommer i berättande text och i repliker från personer utan markerad dialekt. Ett exempel ges då en gammal kvinna tar till orda: I ta-ank dat stop my jaw from ache no more. I Wieselgrens översättning blir det: ”Nu behöver det inte värka längre i mina käkar”. Resultatet var inte övertygande, men texten trycktes likafullt om under ett trettiotal år.
På andra ställen, särskilt senare i karriären, var Wieselgren stilistiskt känsligare. Hennes översättning av Henry Johnstons Gay-Dombeys (1924) är idiomatisk korrektare och mer i takt med källtexten. Här kan texten förvisso vara stolpig på sina håll, men då är originalets dragning åt det hållet snarast nedtonad. Att översätta det stilistiskt klumpiga är också en utmaning.
Hildegard Wieselgren kan sägas ha varit representativ för en översättartyp som främst förekom under 1900-talets första hälft: hemmafrun som översätter på uppdrag vid sidan av arbetet i hemmet. Och för Wieselgrens del kan tilläggas att hon arbetade med en växande försörjningsbörda. Som sådan var hon en pålitlig textmakare för såväl uppdragsgivare som läsare.
Hildegard Wieselgren gick bort den 8 februari 1944.