Svenskt översättarlexikon

Anders Hilding Andersson föddes i Växjö den 22 mars 1853 som ende son av med tiden fyra barn till läraren och sedermera biskopen och Goetheöversättaren Johan Andersson och dennes hustru Elisabeth Maria, född Lindfors. Familjen var starkt förankrad i det akademiska och kyrkliga Sverige; morfadern Otto Lindfors var exempelvis professor i historia i Lund och prästvigd, och farbror Anders Anderson, läkare, var ledamot i Svenska Akademien.

Efter studentexamen i Jönköping 1875 skrev Andersson in sig vid Lunds universitet, där han inom klassiska språk skaffade sig specialkompetens på det grekiska dramat. År 1878 disputerade han; avhandlingen var skriven på latin. Anderssons lundensiska lärofäder i de klassiska språken − Christian Cavallin i grekiska och Albert Lysander i romersk vältalighet och latin − hade en inriktning på antikens litteratur och kultur. Anderssons under Lundatiden vaknande intresse för indisk litteratur pekar också mot kontakter med Esaias Tegnér d.y., som vid tiden ägnade sig åt sanskrit inom ramen för sin Lundaprofessur i österländska språk, liksom med den nära nog jämnårige Nils Flensburg, vilken senare kom att inneha den första professuren i Lund i ämnet sanskrit med jämförande indoeuropeisk språkforskning.

Hilding Andersson gick inte vidare på den akademiska banan och drogs inte heller till teologin utan valde pedagogiken och blev läroverkslärare i latin och grekiska, först i Kalmar och från 1883 i Växjö, där han 1892−1906, likt tidigare sin far, var rektor för Högre allmänna läroverket (Katedralskolan). Därefter återvände han till Lund och verkade fram till sin död 1918 som rektor för läroverket där med samma namn. Det var också i Lund de flesta av hans översättningar trycktes.

Början av Anderssons bana som skolman sammanfaller med att han bildade familj. Han gifte sig 1881 med Anna Bergenstråhle. Hon var pianist, utbildad vid Kungliga Musikaliska Akademien och i Paris, men hon blev inte yrkesutövande. Paret fick åtta barn, varav fyra dog i tidig ålder. En dotterdotter, Brita Tomenius, publicerade senare delar av Anna Bergenstråhles dagböcker i två band under titeln Mormors dagbok (1980−1981). Här framgår bland annat hur Hilding och Anna bröt med den äldre generationens konservatism och definierade sig som liberaler. Familjelivet tycks ha varit präglat av sparsamhet, men hustrun skriver apropå det om sin make:

Denna sparsamhet berodde dock ej på att Hilding var en tungus som bara levde för sig själv. Visst inte. Hilding var levnadsglad, tyckte om att debattera med vänner, men också att dansa och konversera med damer samt att vara med om sällskapsspektakel. Han var en eftersökt gäst och en avhållen kamrat.

Som översättare valde Hilding Andersson verk från två klassiska språk − sanskrit och latin. Verken har ofta en fabulerande och komisk karaktär, vilket tycks harmoniera med porträttet ovan. Talande för rektor Anderssons närmande till den klassiska litteraturen var en kommentar i företalet till Ratnāvalī eller Pärlbandet (1892), vars föregivne upphovsman var kung Harṣa (600-tal): Andersson beskriver här skådespelet som ”allenast en sorglöst lekande framställning af ett kärleksäfventyr”.

Från sanskrit översatte han tre dramer. Det mest omfattande var Den lilla lervagnen (1899) som traditionen tillskriver den historiskt inte belagde kung Śūdraka. Till det kom den kände sanskritpoeten och dramadiktaren Kālidāsas Urvaśī och hennes hjälte, i bilaga till Lunds högre allmänna läroverks årsredogörelse 1906-1907 och tidigare översatt av C.F. Bergstedt 1846. Anderssons översättning var dock självständig. Den lilla lervagnen sattes upp på teatrar i Stockholm, då under titeln Vasantasena, vilket egentligen är en senare bearbetning av samma berättelsestoff. För översättningen tilldelades Andersson Letterstedtska priset för år 1900.

Sanskritdramer ställer en översättare inför särskilda formella problem: endast den manlige hjälten talar ren sanskrit medan övriga personer talar olika medelindiska dialekter som i sammanhanget fungerar som sociolekter; hjältinnan talar exempelvis en dialekt som tillskrivs en högre rang, medan övriga figurer använder språkformer som hänför sig till respektive kast. Andersson har som översättare tydligt visat insikt i dessa olika språkformer och försöker använda ett enklare språk hos vissa personer i kontrast till hjältens mer höviskt formulerade tankar. Andersson behärskade sanskrit helt i nivå med de klassiska europeiska språken och ägde därtill förmågan att skapa levande svenska texter av bestående läsbarhet. Jarl Charpentier, en senare Uppsalaprofessor i sanskrit och själv översättare av indisk litteratur, menade 1924 att Andersson var den ”hittills bäste tolkaren på svenskt språk av arbeten ur sanskritlitteraturen” och att de olika verken ”utmärka sig, förutom genom trohet mot originalet, för en ovanligt ledig och vällyckad poetisk form”. Då en nyutgåva av översättningarna recenserades i Dagens Nyheter 5/6 1927 förklarade Olle Holmberg att Anderssons tolkningar av sanskritdramer ”låta sig läsas med lätthet och nöje”, medan däremot Hjalmar Edgrens översättning av Kālidāsas Schakuntala, som återutgavs ut samtidigt, ”skulle ha vunnit på att gås över med en verkligt svensk hyvel”. Ännu 1966 sattes Anderssons översättning av Den lilla lervagnen upp på Uppsala stadsteater, då reviderad av Per Ragnar.

Utöver sanskritdramerna översatte Andersson även Likspökets tjugufem berättelser (1902; originaltitel Vetālapañcaviṁśatikā), en samling skrönor med övernaturliga inslag som blivit särskilt populär bland sanskritöversättare runtom i världen. Anderssons översättning bör ses inom ramarna för det vidare europeiska intresset för verket sedan 1800-talets slut, men hans översättning var självständigt gjord från det större samlingsverket Kathāsaritsāgara, vilket tillskrivs Somadeva från Kashmir, troligen så sent som på 1100-talet.

Andersson översatte också från latin, även här teaterstycken och en berättande text. De tidiga romerska komedier han ägnade sig åt var av en helt annan karaktär än de grekiska dramer som han ägnat sin forskning åt; möjligen utförde han dessa översättningar för nöjes skull och för att som latinlärare stimulera sina elevers intresse. Av Terentius översatte Andersson två komedier, varav den ena – Phormio (1896) – även utgavs separat på latin för gymnasiebruk med mycket utförliga kommentarer och översättningsförslag. Den andra, Bröderna, utgavs första gången i Henrik Schücks Världslitteraturen i urval och öfversättning (1902). En jämförelse med latinlektorn A.F. Wimmercrantz samtida översättning av Bröderna i samlingen Terentii lustspel (1896) visar tydligt på Anderssons profil som översättare: hans text löper klart ledigare, med en flytande och humoristiskt levande hexameter som inte tyngs av den latinska förlagan eller lockas iväg till en alltför högtidlig stilnivå, som hos Wimmercrantz.

Av Plautus översatte Andersson Aulularia under titeln Penninggrytan. En latinsk komedi fritt omdiktad (1901), och Epidicus, tryckt första gången under titeln Den välbelönade slaven för antologiserien Världslitteraturen − De stora mästerverken (1927). I avsaknad av företal i den första av dessa översättningar framgår inte vilken originaltexten är − den romerska texten är inte bevarad i sin fullständighet. Under alla omständigheter är det här fråga om ett slags parafras: Andersson har förpassat handlingen till svenska förhållanden ”utanför lappskräddare Bloméns stuga, i utkanten af en landsortsstad”. Texten kan beskrivas som en förening av den tidens svenska folklustspel med den romerska komedins burlesk. De folkliga och satiriska inslagen är framträdande också i det avsnitt ur Petronius Satyricon som Andersson översatte under titeln Kalaset hos Trimalchio. Ytterligare en översättning från latin − på väl flytande svensk hexameter − var Anderssons tolkning av sjätte boken i Vergilius Aeneiden, det vill säga Aeneas äventyrliga besök i underjorden, förebilden för Dantes Divina Commedia.

Helt i linje med arten hos de texter Andersson översatte gav han också ut vissa egna skönlitterära skrifter: en nydiktning av den klassiska folksagan om Reineke Fuchs, Mickel Räf, den gamla folkdikten ånyo satt i svenska rim av farbror Hilding (1900), samt en egen text på väl rimmad knittelvers, Kuno Amérs skolår, en pedagogisk lärodikt (1918). Därtill skrev Andersson läroböcker i latin och litteraturhistoria.

Andersson ledde den lilla, privata men mycket aktiva Goetheklubben Fritt ur hjärtat i Lund åren 1907−1914 med deltagande av bland andra Fredrik Böök. En posthum skrift om Goethes Faust sammanställdes av hustrun. Citaten i boken är hämtade från Viktor Rydbergs tolkning, inte faderns.

Utmärkande för Hilding Anderssons översättningar är att han i hög grad har lyckats tillämpa ett enkelt och tydligt vardagsspråk utan något onödigt arkaiserande, och att innehållet på så sätt blir inte bara lättbegripligt utan också av bestående kvalitet.

Hilding Andersson avled i Lund den 13 februari 1918.