Hjalmar Gullberg, 1898–1961

Foto: Karl Sandels/IBL

Hjalmar Gullberg föddes den 30 maj 1898 i Malmö och studerade vid Lunds universitet där han blev fil.lic. 1927. Han var chef för Radioteatern 1936–1950, blev ledamot av Svenska Akademien 1940 (stol nr 7) och filosofie hedersdoktor vid Lunds universitet 1944. Gullberg medarbetade under studieåren i tidningen Lundagård med dikter och översättningar. Han debuterade 1927 med diktsamlingen I en främmande stad. I denna liksom i Sonat (1929), Andliga övningar (1932) och Att övervinna världen (1937) ingår ett flertal översättningar från olika tider och språk. Därefter varvades de egna samlingarna med översättningsvolymer som Sången om en son (1944), Gabriela Mistrals Dikter (1945), Den heliga vägen (1949), Perraults Gåsmors sagor (1955) och Själens dunkla natt (1956), omfattande engelsk, fransk, spanskspråkig, antik grekisk, bysantinsk samt nygrekisk lyrik, dramatik och i viss mån prosa från drygt två årtusenden. Postumt har översättningar av fransk 1600-talslitteratur och den nygrekiske diktaren Kavafis utkommit.

Gullberg översatte också i slutet av 1920-talet och början av 1930-talet antika dramer av Euripides och Sofokles, dramer som då sällan hade spelats på svenska scener. När Euripides Medea i Gullbergs översättning sattes upp på Dramaten 1934 i regi av Olof Molander var det exempelvis första gången dramat uppfördes i Sverige. Flera av dessa översättningar blev stora framgångar, och några bearbetades senare för radio. Vad gäller Aristofanes komedier Fåglarna och Lysistrate, som Gullberg översatte tillsammans med Ivar Harrie, har Börje Knös frågat sig om de inte bäst borde betecknas som ”sceniska bearbetningar”, dock mästerligt gjorda.

Som chef för Radioteatern och som ledamot av Svenska Akademien hade Gullberg rika möjligheter att förmedla och lansera dramatik och lyrik av såväl äldre som moderna författare från olika språkområden. Mistral och Seferis, som båda översattes och introducerades för den svenska publiken av Gullberg, fick Nobelpriset 1945 respektive 1963.

Gullberg har karaktäriserats som en av det svenska 1900-talets främsta poeter men också som en av dess mest betydande översättare, även om denna sida av hans verk inte uppmärksammats i samma utsträckning som hans egen diktning. Hans lågmälda, vardags- och människonära stil med fingertoppskänsla för versformens och rimmets betydelse kännetecknar också hans översättningar. Hans sinne för allusioner, humor, ironi och poänger samt hans lyhördhet för tonfallen i en dramatisk replikväxling, reflekterande dikt eller saga är påfallande.

De texter som Gullberg själv valde att översätta står genomgående i nära dialog med hans författarskap som helhet. Det gäller både idé- och formmässigt, och ofta även kulturellt och geografiskt. Ingemar Algulin talar i Frändskaper (2001) om en symbios mellan översättningarna och Gullbergs egna dikter. Ett uttryck för detta är att de alla ingår i Samlade dikter. Gullberg är ingen osynlig översättare, och översättningarnas undertitlar visar ofta tydligt att det rör sig om just en ”svensk tolkning”. Genom att våga vara personlig, såväl i valet av texter som i översättningen av dem, lyckades Gullberg som bäst i sin förmedling.

Ofta skrev Gullberg kortfattade men innehållsrika inledningar till de dramer och dikter han översatt. I tidskrifter som Bonniers Litterära Magasin, Prisma och Ord och Bild, där översättningarna ofta publicerats innan de getts ut i bokform, finns ett rikt material kring dem. Likaså finns mer svåråtkomliga presentationer tryckta inför radiosändningar i Röster i radio, och i teatrarnas programblad. Översättningsarbetet utfördes gärna i mer eller mindre nära samarbete med andra – en vän, en regissör, en akademiker eller en språkkunnig, som Ivar Harrie, Olof Molander, Carsten Høeg, Börje Knös eller Karin Alin. Flera av Gullbergs översättningar har liksom hans dikter tonsatts av svenska kompositörer, särskilt av Hilding Rosenberg.

Gullberg avled den 19 juli 1961 genom självdränkning.