Ingeborg Essén, 1890–1981
Den blivande översättaren Ingeborg Essén föddes i Strängnäs den 13 mars 1890 som dotter till lektorn Thor Nordström och hans maka Ida Halvorsen. Modern dog redan när Ingeborg var fem år. Hennes syster var den sedermera kända författaren, översättaren och journalisten Thora Nordström-Bonnier. Efter grundläggande skolgång i Strängnäs tog Ingeborg Nordström mogenhetsexamen vid Åhlinska skolan i Stockholm. Sedan följde språkstudier vid Uppsala universitet. År 1912 blev hon fil.mag. Troligen träffade Ingeborg Nordström sin tillkommande make Rütger Essén under studenttiden. De gifte sig i Stockholm 1918 och året därpå disputerade maken i Uppsala med en statsvetenskaplig avhandling. Rütger Essén hade senare flera diplomatiska uppdrag och ansågs vara en av vårt lands främsta Rysslandskännare – en tid var han också svensk generalkonsul i Omsk. Paret reste i Ryssland och Sibirien, och 1920−1922 bodde de i Japan. Maken var utrikesskribent och skriftställare i utrikespolitiska spörsmål, med tiden en av landets mest välkända pronazistiska debattörer. Paret fick två barn. Äktenskapet upplöstes 1946.
Under första världskriget hade Ingeborg Essén börjat arbeta med redaktionella sysslor, först som anställd vid Pedagogiska biblioteket och Läroverksöverstyrelsen, från 1916 till 1918 vid Albert Bonniers förlag och under 1920-talet som medarbetare vid Bonniers Veckotidning. Efter hemkomsten från Japan verkade hon som lektör på Bonniers och blev kvar där till pensioneringen 1952. I den positionen var hon med om att upptäcka betydande svenska författare som Sivar Arnér, Jan Fridegård och Artur Lundkvist.
Ingeborg Esséns egentliga översättarbana inleddes 1926 och pågick i närmare fyrtio år fram till 1965. Antalet dokumenterade översättningar i bokform är drygt fyrtio och de allra flesta gjordes från engelska, några från franska. Det var huvudsakligen fråga om samtida, gärna lättsammare samtidslitteratur för vuxna, ibland för ungdom. Uppdragsgivare var genomgående Bonniers, som hon genom systerns äktenskap 1928 också hade släktband till.
Den första större översättningen var Panait Istratis Kyra Kyralina (1926), vilken ingick i förlagets Gula serie och var försedd med en inledning av Anders Österling. För samma serie översatte Essén Cora Sandels Alberte och Jakob (1927), som skulle komma att få ett stort antal nyutgåvor. Essén kom dock inte att fortsätta med Sandel. När uppföljaren Alberte og friheten hade utkommit på norska 1931 gick istället uppgiften till Einar och Inga Rosenborg, som var personligt bekanta med författaren. Den tredje delen, Bare Alberte (1939), översattes senare av Ann-Mari Lindberger, även hon personligt bekant med Cora Sandel och den som därefter kom att ta över översättningen av hennes verk i Sverige. Samtliga tre böcker utkom 1997 med Gun-Britt Sundström som översättare. Anmärkningsvärt är att dessa tre nyöversättningar ligger så nära de äldre översättningarna att texterna sällan skiljs åt av mer än småord eller en moderniserad form på något ord eller uttryck, en iögonenfallande närhet som torde beror på källspråkets närhet till målspråket och som samtidigt väcker frågor om nödvändigheten av nyöversättningar från just norska till svenska. Nedan följer ett utdrag ur Esséns och Sundströms översättningar:
Marskvällens gråa, kalla halvdager ligger in i stora salen på Grand. Krane sparar på belysningen så här långt fram på året.
Alberte sitter i raden av damer längs fönsterväggen. Ett av de stora, höga fönstren har hon i ryggen. Det drar litet från det. När hon vänder sig om, ser hon tvärsöver västra allmänningen rakt ut i Oset, där Byfjällen stå på huvudet i vindstillan. Speglingen av snö och stenrös bottnar i oändliga djup i ett fantastiskt mönster av grått i grått, och på ytan går strömmen i små lätta ringar, hål och virvlar, som aldrig ändras.
– Essén
Marskvällens kalla grå halvdager ligger in i stora salen på Grand. Krane spar på belysningen så långt fram på året.
Alberte sitter i raden av damer längs fönsterväggen. Ett av de stora, höga fönstren har hon bakom ryggen. Det drar lite från det. När hon vänder sig om ser hon tvärs över västra allmänningen och rakt ut i älvmynningen, där Byfjellen står på huvudet i stiltjen. Speglingen av snö och stenras bottnar i oändliga djup i ett fantastiskt grått-i-grått mönster, och på ytan går strömmen i små lätta ringar, gropar och virvlar, som aldrig förändras.
– Sundström
För Gula serien översatte Ingeborg Essén också, tillsammans med Sven Stolpe, Georges Duhamels omfattande Salavins historia (1939). Hon tycks delvis ha fungerat som en pålitlig uppdragsöversättare av sin tids mest omskrivna författarskap – bland annat översatte hon verk av Arnold Bennett och Pulitzerprisvinnaren Marjorie Kinnan Rawlings Hjortkalven (1940). Från danska och norska översatte Essén bland annat Svend Leopolds Diktaren och näktergalen (1930), som skildrade relationen mellan H.C. Andersen och Jenny Lind, Johannes Buchholtz prisbelönta Susanne (1931), Bjørn Bjørnsons (den norske nationalskaldens son) memoarer och 1944 års Nobelpristagare i litteratur, Johannes V. Jensens omfattande Den långa resan (1944; tillsammans med Britt-Marie Wendbladh, senare Bergström).
Men urvalet hade också en slagsida åt ämnen som låg makens intressen nära. Genom paret Essén tycks Bonniers ha satts i kontakt med litteraturen i södra, östra och centrala Europa. Hit kan föras titlar som den rysk-amerikanske Rysslandskännaren Maruice Gerschon Hindus kolchosreportage Rött bröd, vilket makarna Essén översatte 1933, den rumänska drottningen Maries memoarer i två band, en roman av den populära ungerska författaren Jolán Földes (översatt från franska) samt Andrea Majocchis Liv och död. En kirurgs självbiografi (1939).
Vid sidan av detta − och ett flertal mer underhållningsbetonade titlar för vuxna − översatte Essén också en mängd verk för barn och ungdom, framförallt flickböcker. Ett tidigt exempel var Dorothea Moores En flicka med ruter i (1928), som ingick i Bonniers serie Önskeböckerna, liksom översättningen av Edith Nesbits klassiker Skattsökarna (1933). En av gottköpstitlarna i Bonniers serie Ungdomsromaner 1947 var Ulla Meyers Ut i det blå, som Ingeborg Essén översatte från norskan. Den forne översättarkollegan Sven Stolpe var inte nådig mot denna bok i flygmiljö i sin bokkrönika i Aftonbladet (11/12 1947): ”Den är lättare än en novell i Levande livet. Och sådant sitter en högkvalificerad översättare som Ingeborg Essén och plågar sig med att försvenska”. Stolpe hade således höga tankar om Esséns förmågor.
År 1965 fick Ingeborg Essén Sveriges Författarfonds premium på 7 000 kronor. Samma år avslutade hon vid 75 års ålder sin långa översättarbana med ett verk om Richard Wagners hustru Cosima.
Ingeborg Essén avled den 20 december 1981.