Svenskt översättarlexikon

Gula serien lanserades hos Bonniers 1924 och lades ned 30 år och 187 titlar senare 1953. Redaktör var hela tiden Anders Österling, som enligt förlaget skulle ”utvaska de verkliga guldkornen” ur floden av översatt utländsk skönlitteratur. Österling var förutom författare och översättare dagskritiker samt ledamot av Svenska Akademien från 1919, dess ständige sekreterare från 1941, ledamot av Nobelkommittén från 1921 och dess ordförande 1947–1970. Österlings kombinerade roll som Nobelprisutdelare och kritiker och utgivare och översättare framstår idag som minst sagt anmärkningsvärd.

Gula serien dominerades av fiktionsprosan, med några undantag, i synnerhet under de första åren, som Mahatma Gandhis Tal och skrifter (1925), Tre dramer av Eugene O’Neill (1925) och Sarojini Naidus Dikter i svensk tolkning (1928) Annars var det mest romaner, men också novellsamlingar, bland annat en framsynt antologi med 14 sovjetryska berättare (1929). Utgivningen var huvudsakligen inriktad på samtida litteratur, även om enstaka äldre texter förekom som i fallet med ett lyriskt urval för att hylla den just bortgångne engelske romanförfattaren och diktaren Thomas Hardy 1928.

Bland de 13 översatta språken var engelskan det största med 65 titlar (en tredjedel av utgivningen). Därefter följde franska (40), tyska (38), norska (16), ryska (10), italienska (nio), danska (nio), finska (fyra), spanska och modern grekiska (tre vardera), isländska och polska (två vardera), samt nederländska (en översättning). Snedfördelningen mellan översatta män och kvinnor var stor – 102 män mot 16 kvinnor.

Sammanlagt anlitades åtminstone 88 identifierade översättare; några dolde sig bakom signatur eller initialer; andra nämndes överhuvudtaget inte. Ett exempel på det senare är dansken Nis Petersens Sandalmakargatan (1933), som emellertid, enligt översättaren Jan Stolpe, var ett arbete av hans far Birger Stolpe tillsammans med hans farbror Sven Stolpe. Bland översättarna var ungefär lika många kvinnor som män.

De fem första åren försågs Gula serien med ljusgula omslag med svart ram runt titel och författarnamn i versaler. Från och med 1929 fick böckerna de snabbt igenkännbara knallgula omslagen med röd ram kring titel och författarnamn. Inget annat på bokhandelsdiskarna liknade dem, med undantag för vissa enstaka titlar i den modernistiska tidskriften Spektrums bokutgivning. Efter att utgivningen helt legat nere på grund av kriget 1942 och endast två böcker kommit ut 1943, försvann 1944 det affischliknande gula omslaget. Serietillhörighet signalerades därefter av en betydligt oansenligare men tidsenligare ”logotyp”: GULA SERIEN i svarta kursiva versaler på en gul ruta. Efter ett uppehåll 1949 och en enda titel 1950 relanserades Gula serien 1951: ”Ny följd”, med GULA SERIEN på ett diskret gult, vimpelformat fält. Två år senare var den nedlagd.

I Virgina Woolfs Mot fyren (från 1927, i Gula serien först 1953) återspeglas läsvanor vid tiden före och direkt efter första världskriget. Bland annat nämns ”franska böcker med gula pärmar” vilket syftar på vad engelska kulturkonservativa vid sekelskiftet benämnde som yellow literature: estetiserande litteratur med drag av skandalös modernism. I serien blandades (franskt) avant-garde med engelska och amerikanska mass marketing-böcker, det senare ytterligare en aspekt av förra sekelskiftets gula sidor, den framväxande ”vulgära” pressen, yellow press.

En betydande del av Gula seriens översättare var, åtminstone inledningsvis, mångsysslare, beresta journalister, militärer, diplomater och diplomatfruar. Om några gömde sig bakom initialer (E af D=överstelöjtnant Edvard af Donner) kunde andra, påfallande många kvinnor, spegla sig i adelsvapen. Vissa livnärde sig dessutom på andra serieöversättningar, till exempel av detektivromansviter (Hildegard Wieselgren). Andra inledde karriärer i generationer framåt (Dagny Henschen); en hade utmärkt sig som språkbegåvad stjärnstudent (Ruth Wedin Rothstein); en annan som polyglott autodidakt (Ellen Wester). Modeskribenten, filmmanusförfattaren och mångsysslaren Elsa af Trolle framstår närmast 20-talsikonisk, som stigen direkt ur någon Gula serien-roman av W. Somerset Maugham. Och om de inte redan hade Bonnieranknytning som förläggaren Tor Bonniers hustru Tora Nordström-Bonnier eller hennes syster Ingeborg Essén kunde de snart nog få det som de blivande redaktörerna Curt Berg, Sonja Bergvall eller Sven Barthel. Hur som helst, åtskilliga av våra mest betydande översättare skulle hämtas från kretsen kring Gula serien: Karin Alin, Nils Holmberg, Eva Alexanderson, Cilla Johnson. Vartefter anlitades även unga författare som översättare till serien, inte sällan från det egna förlaget som Karin Boye, Johannes Edfeldt, Gunnar Ekelöf, Thorsten Jonsson – och Österling själv (Hardy, Hesse, Mann).

Varje gång en ny författare presenterades i serien bidrog Anders Österling med en introduktion, författarbiografiskt orienterande och litteraturhistoriskt klassificerande. Sammanlagt skrev han 120 stycken. Omfånget kunde variera från någon enstaka sida upp till ett tiotal. De ger en fingervisning om Österlings litteratursyn, hans preferenser och idiosynkrasier. I sin första introduktion – till Giovanni Papinis En färdig man (1924) – talade Österling om ungdomlig ambition ”att åstadkomma en encyklopedi, som skall omfatta summan av allt mänskligt vetande”. Säkert kunde även den nytillträdande serieredaktörens ambitioner beskrivas så, som om han hade en kommande klassikerkanon i tankarna. I en sen dikt skriver den åldrade Österling om sina stora läsupplevelser:

De äro alltid bakom och under oss,
de avgrundsdjupa böckerna, Shakespeare och Tolstoj,
Bibeln, Proust och Cervantes,
glödande i minnet som otäta ugnsluckor.

Prousts På spaning efter det svunna, som den heter i Sonja Vougts översättning åt Gula serien 1930, blev alltså Österlings svenska bidrag till kanon ifråga – om än bara med de två inledande delarna, Combray och Swann och kärleken.

Så pass tryggt vilade Österling i sitt eget ideala urval att han också kunde bjuda på såväl raffinerad fransk förförelse- och begärskonst (Radiguets Greve D’Orgels bal) som samtida krigs- och revolutionsskildringar från Ryssland (Isaak Babels Budjonnys röda ryttararmé i översättning Josef Riwkin och Daniel Brick från Spektrumkretsen) och populära bestsellers (Hans Falladas samhällsskildringar av Weimar-Tyskland eller den Pulitzerprisvinnande amerikanen Louis Bromfields romaner). Om en viss beröringsångest och osäkerhet visavi samtiden vittnar ändå Österlings reservationer mot ”betänkliga sidor” med ”erotiska lustdrömmar” och andra ”farliga ingredienser” i till exempel Hesses Stäppvargen (1932). Den sedan länge som idylliker avfärdade lyrikern Österling ger sig dessutom då och då tillkänna i förorden med prov på sin förkärlek för det ”ursprungliga”, det lantliga icke-urbana eller känslomässigt förfreudianska.

Som avslutning på inledningen till Remarques På västfronten intet nytt (1929) anför Österling en dikt, utan angiven upphovsman dock, från 1917 ”när krigstrycket låg som tyngst över sinnena”, ”några famlande versrader, som sökte uttrycka tron på en högre innebörd i vad som då pågick:

Förgäves är våldet, men icke förgäves
den dödliga sucken ur avgrunden häves –
vart offer står fast som ett värde likväl
i världens förvandlade själ.

Raderna som kan spåras till Österlings egen samling, Sånger i krig från 1917, är hämtade ur dikten ”Soldaterna” och ger uttryck för hans obändiga tilltro till det ”estetiska uppsåtet, som är liktydigt med hopp”, som det heter i hans inledning till Thomas Hardys dikter 1928.

Österlings litteratursyn, omsatt i Gula serien, är klassiskt idealistisk och konservativt estetiserande, färdig från början och konsekvent utlagd i 30 år – och helt i samklang med Nobels testamente. Österling föredrog klassicisten Pasternak framför språkbytaren och experimentatorn Nabokov; epikern Thomas Mann framför modernisten James Joyce.

Österlings inledning till Edith Whartons Lyckligt ogift (1929) är en av få som överhuvudtaget nämner översättandet. (Det handlar då om den svåröversatta originaltiteln Twilight Sleep, ett begrepp som har med förlossningsnarkos att göra, vet Österling att meddela.) Däremot saknas här uppgift om översättare, men en blyertsanteckning på smutstitelsidan i Bonniers arkivexemplar, ”D. Sprengel”, skulle kunna syfta på David Sprengel, Agnes von Krusenstjernas man och hjälpreda, därtill uppburen översättare från framför allt franska men även engelska och danska. Månne Fröknarna von Pahlens spökskrivare tänkt förkovra sig i gynekologisk terminologi? Annars vore den nobelprisnominerade Edith Whartons roman i Gula serien från 1930, Den brutna linjen, även den utan namngiven översättare, ett perfekt objekt för det ekonomiskt hårt ansatta paret Sprengel-Krusenstjerna med dess bistra insikter i författar- och översättarlivets knapertorra sidor. Även i Den brutna linjen är översättarens namn utelämnat. Men att David Sprengel skulle ha bidragit till Gula serien får förbli en gissning.

Gula seriens paradnummer blev Roger Martin du Gards romancykel om Släkten Thibault i åtta delar (tio volymer, 1922–1940). Första och andra delarna i Louise Åkermans översättning hade kommit ut på Bonniers redan 1923. Två år senare inlemmades de tillsammans med del tre i den nystartade serien. År 1929 publicerades ytterligare tre delar i översättning av S.J.S. (=Sven Johan Stolpe) sedan Louise Åkerman gått bort. I samband med författarens Nobelpris 1937 återutgavs hela serien i en ny, andra utgåva i Gula seriens utstyrsel kompletterad med en ny del sju i tre band. För den sakens skull hade även Sven Stolpes fru Karin, som ofta dolts under makens signatur, inkallats som översättare i eget namn. Men frågan är om hon inte i det här fallet redan dessförinnan innefattats i S.J.S. Så småningom kom det avslutande epilogbandet, översatt av enbart Sven Stolpe 1940. Släkten Thibault omfattade då drygt 3000 sidor i svensk översättning.

Till de första böckerna i Gula serien hörde Georges Duhamels Två män (1924). Bland de kollektivistiskt inriktade ”goda viljans män”, unanimisterna (ung. ’de enhälliga’), till vilka Duhamel hörde, återfanns flera av Gula seriens författare, till exempel Jules Romains. Samlingen av fyra Duhamelromaner i Salavins historia (1939) är bara ett exempel på tidens – och Gula seriens – förkärlek för ”la roman-fleuve”, den alltomfamnande, syntetiskt syftande, ofta självreflexiva, urbana, gärna i sviter presenterade romanen.

Sedan Thomas Mann väl introducerats i Gula serien 1935 med upptakten till romanserien om Josef och hans bröder, Jaakobs upplevelser, gavs under det pågående decenniet med fortsättningen Den unge Josef (samma år) och Josef i Egypten 1939 (alla tre i översättning av Bertil Malmberg) en indirekt bild av nazismens framväxt via Bibelns berättelser. Österling skriver i förordet till första volymen 1935: ”En ironisk slump har därtill fogat det så, att den tyske diktarens visionära rekonstruktion av Första Moseboks scener och figurer utkom just vid den tidpunkt, då den nya regimen i Tyskland officiellt underkände Gamla Testamentet som kristendomsurkund. I politiskt hänseende får Manns roman alltså kallas högeligen inopportun.” Desto opportunare får man väl betrakta den extra, fjärde roman om Josef försörjaren (1944, nu med Nils Holmberg som översättare istället för Bertil Malmberg), som Mann, sedan han inlett sin långa exil från Nazityskland i sitt nya hemland USA 1943, fogade till sin egyptiska trilogi, med titeln anspelande på hans och de allierades välgörare, den amerikanske presidenten Roosevelt. Det pågående andra världskriget inkorporerade sedan Mann i sin stora roman om den tyska kulturens undergång, Doktor Faustus (i Gula serien 1948).

Medan kriget fortfarande pågick hade Hermann Hesse i sin schweiziska exil givit ut sin stora civilisations- och övervintringsroman Glaspärlespelet (1943). År 1952 presenterades den i Gula serien med nästan tio års fördröjning, vilket är en påminnelse om hur världskriget lade en hämsko över litteraturspridning och översättning.

Exilförfattare som Hesse och Mann ägde föregångare bland ryssar i framför allt Tyskland och Frankrike på flykt undan bolsjevikerna. V. Sirins Han som spelade schack med livet översattes för Gula serien från ryskan av Ellen Rydelius 1936. När samme författare tjugo år senare förvandlats till den världsberömde amerikanske författaren Vladimir Nabokov, fick han förmånen att själv översätta sina ryska mellankrigsböcker till engelska, vilka därefter tjänade som utgångspunkt för vidare översättande till exempelvis svenska. En annan rysk emigrant i Gula serien var Irène Némirovski, som, jämnårig med Nabokov och också hon flykting undan revolutionen, hamnat i Paris, där hon etablerade sig som franskspråkig författare, för att senare bli ett offer för den tyska ockupationen och de nazistiska raslagarna.

En av de flitigast utgivna författarna i Gula serien är engelsmannen W. Somerset Maugham med fem volymer mellan 1939 och 1951. Maugham var på sin tid en mycket produktiv och läst engelsk romanförfattare vars romaner numera fallit i glömska. Uppdrag för den brittiska underrättelsetjänsten förde honom jorden runt och gav stoff åt författarskapet och så småningom inspiration åt såväl Alfred Hitchcock som Ian Fleming och John Le Carré.

Amerikanen Sherwood Andersons Mörkt skratt (1928) föregriper åtskillig 20- och 30-talsmodernism. I Thomas Wolfes Se hemåt, ängel! (1932), finns precis som i Mörkt skratt inslag av Joyces inre monolog även om den tenderar att skymmas av konventionellare episk framställningskonst. En annan med tiden mycket inflytelserik amerikansk författare är William Faulkner, vars Ljus i augusti Erik Lindegren sommaren 1937 på eget bevåg översatte och fick placerad i Gula serien 1944. Men jämfört med Anderson och Wolfe brann Faulkner med längre stubin, liksom andra amerikanska författare i serien vid denna tid som Hemingway med den spanska inbördeskrigsskildringen Klockan klämtar för dig (1941) och Steinbeck med Vredens druvor (1940) om depressionens USA. Det breda amerikanska genomslaget i Nobelprissammanhang, fyra blivande amerikanska Nobelpristagare i Gula serien (av sammanlagt tio) vittnar om framsynthet – och inflytande samt, som sagt, samklang med Nobels testamente. Men det arvet återstod för Bonniers efterkrigsserie Panache att förvalta.