Svenskt översättarlexikon

Juris Kronbergs föddes i Stockholm den 9 augusti 1946. Hans föräldrar var lettiska flyktingar som året innan flytt den sovjetiska ockupationen av deras hemland. Fadern Rūdolfs Kronbergs var internationellt erkänd konstnär och modern Milda Kronberga (född Karpa) hade varit framträdande skådespelerska i hemlandet. Han var enda barnet.

Lettiska var det språk familjen talade hemma vid köksbordet i lägenheten i Hägerstensåsen. I grannskapet bodde många andra lettiska flyktingfamiljer med barn och ungdomar som blev hans naturliga umgänge och sammanhang. I skolan var det naturligtvis svenska som gällde och ibland kom svenskan att dominera också i samtalen med de lettiska kompisarna. Under de sena tonåren började han alltmer fördjupa sig i modersmålet. Tvåspråkigheten blev en tvåvägskanal som gjorde att Juris Kronbergs så småningom kunde översätta lika fritt åt båda hållen. Han skrev också egna dikter på båda språken, ofta med en egen översättning av det skrivna.

Att resa till Lettland för att studera lettiska var inte att tänka på under den sovjetiska ockupationen. Samtidigt fanns ett globalt nätverk av letter i exil som fortsatte att underhålla sitt kulturarv. På många platser uppstod tidskrifter som fann prenumeranter runt om i världen och böcker gavs ut på lettiska förlag med distribution till läsare runt hela jorden – utom till Sovjet-Lettland där böcker utgivna i exil var strängt förbjudna. Så småningom skapades möjligheter att få undervisning i lettiska språket på hög nivå i exilen. En sådan plats var Michigan i USA, dit Juris Kronbergs reste på en sommarkurs för att fördjupa sig i modersmålet, en resa som följdes av fler.

I Stockholm var det särskilt två kvinnor som var avgörande för Juris Kronbergs utveckling. Veronika Strēlerte var mor till en av hans lettiska vänner, välkänd poet och även hon flykting i Sverige. Strēlerte lyssnade till den unge Kronbergs och tog sig tid med hans första stapplande försök att skriva poesi och andra texter på lettiska. Också Dagnija Šleiere var en del av den lettiska exilmiljön i Stockholm. Hon hade startat ett bokförlag och uppmuntrade den unge poeten genom att ge ut hans diktsamlingar. Förlaget Daugava distribuerade sin utgivning genom ett stort nätverk av lettiska så kallade bokbord. Kronbergs diktsamlingar nådde ut till en global exillettisk läsekrets.

Rockmusiken hade nått Juris Kronbergs och de andra unga letternas öron och de bestämde sig snart för att skapa något eget i genren under tidigt 1960-tal. Återigen fanns det strukturer som hjälpte till: Stockholms-letten Aleksandrs Kancāns hade startat ett musikförlag och gav ut LP-skivor med lettisk musik, även det för en global marknad. Den repertoar som spelades av gruppen Dundurs (”Bromsen”) bestod till en början av den tidens engelska och amerikanska populärmusik, men med tiden smög sig alltfler egna låtar in, en del med text av Kronbergs, annat översattes. Senare kom ytterligare inspelningar där Kronbergs inte satt vid trumsetet utan läste sina dikter till musik.

Juris Kronbergs gifte sig 1972 med Regīna Skrupšķele, en lettiska från Kalamazoo i Michigan, där han varit på språkkurser. De bosatte sig i Stockholm och fick tre söner – Egīls, Aldis och Jānis. Kronbergs studerade litteraturvetenskap och baltiska språk vid Stockholms universitet och tog en fil.kand. 1974. Under en längre period var hans huvudsakliga sysselsättning att vara spärrvakt i Stockholms tunnelbana, ett arbete som gav goda möjligheter att läsa, skriva och översätta poesi. Det första äktenskapet slutade i skilsmässa och från 1988 var hans partner Māra Rozīte, lettiska med ursprung i Australien, med vilken han fick sonen Kaspars.

Kronbergs hade vid det laget givit ut ett flertal diktsamlingar på lettiska, både egen poesi och översättningar. Han hade också börjat översätta lettisk poesi till svenska. Trots att möjligheterna att ha en dialog med poeter i Sovjet-Lettland var mycket begränsade hade han etablerat kontakt med flera stycken, och några hade han han också översatt till svenska och publicerat bland annat i litterära tidskrifter. Hans enda diktsamling på svenska, De närvarande (1984), bekräftade att han var en etablerad poet i Sverige. Juris Kronbergs skrev med stor lust och lekfullhet, med ett närmast absolut gehör för språkens rytm och melodi. Leken med ljud var sorglös, ibland nästan barnslig. Närheten till barnasinnet märks också i de barnböcker som han skrev och översatte.

Så kom den stora förändringen: järnridån föll och de baltiska länderna öppnades igen. I Lettland återupptog PEN-klubben sin verksamhet och Juris Kronbergs valdes till dess ordförande, ett uppdrag han innehade under flera år. Vid självständigheten 1991 återupptog Lettland de diplomatiska förbindelserna med Sverige, Lettlands ambassad i Sverige sökte personal och 1992 utsågs Kronbergs till kulturattaché – han blev kvar på denna post under ett helt decennium.

Få personer torde ha gjort så mycket för att uppmärksamma lettisk litteratur utanför Lettland som Juris Kronbergs. På hans verkförteckning finns översättningar av poeterna Vizma Belševica, Knuts Skujenieks, Uldis Berzins, Imants Ziedonis, Jānis Peters, Aleksandrs Čaks, Jānis Elsbergs, Guntars Godiņš, Dzintars Sodums, Liāna Langa med flera. Där finns också prosa av Inga Ābele, Laima Muktupāvela, Gundega Repše, Nora Ikstena och Sandra Kalniete, för att nämna några. Med Kronbergs som översättare blev flera av dessa författare välkända också inom svenska litterära kretsar. Men brobyggaren Kronbergs verkade också i andra riktningen: svenska författare som Birgitta Trotzig, Kjell Espmark, Östen Sjöstrand, Tomas Tranströmer, Katarina Frostensson och Magnus Florin blev genom Juris Kronbergs tillgängliga för lettiska läsare. Han inte bara översatte dem – han tog också med dem till andra sidan Östersjön och skapade nya kontakter för dem där.

År 2008 var Lettland fokusland på Göteborgs bokmässa. Kronbergs hade då slutat som diplomat och kunde arbeta fokuserat för att uppmärksamma den lettiska litteraturen, vilket resulterade i en stor mängd översättningar på kort tid. Hit hörde romanerna En livets fest av Nora Ikstena och Champinjontestamentet av Laima Muktupavela och diktsamlingen Mörkret har ingen färg av Gundars Godins. Därtill sammanställde Kronbergs vid samma tid en lettisk novellantologi och en lettisk poesiantologi.  

Juris Kronbergs var ändå främst en kulturambassadör, som osjälviskt arbetade i två riktningar, angelägen om att sprida kunskap om den sovjetiska ockupationen av Lettland och de baltiska grannländerna, men också alltid med varm humor och välvilja mot andra. Han medverkade i radioprogram, skrev debattartiklar och föreläste. Periodvis vikarierade Kronbergs på Sveriges Radios lettiska redaktion (Radio Sweden) som sände dagliga program på lettiska till Lettland.

Kronbergs ansökte aldrig om svenskt medborgarskap utan reste runt hela jorden med det främlingspass som han ansåg vara hans riktiga tillhörighet, eftersom det lettiska medborgarskap han borde ha haft var honom fråntaget.

Bland de utmärkelser Kronbergs mottog kan nämnas Lettlands Trestjärneorden (1998), svenska Nordstjärneorden (2001) och Sveriges militärhistoriska museums utmärkelse för utställningen Tre kronor – tre stjärnor (2002).

Hans sista översättning var bilderboken Kiosken av Anete Melece, som 2021 blev tilldelad Peter Pan-priset.

Juris Kronbergs gick bort den 6 juli 2020.