Svenskt översättarlexikon

Karin Maria von Euler-Chelpin föddes den 4 april 1907 in i en akademikerfamilj på Kungsholmen i Stockholm. Hennes far Hans von Euler-Chelpin, som var född i Augsburg och tillhörde en bayersk adelssläkt, gjorde akademisk karriär som kemist i Sverige och skulle 1929 komma att ta emot Nobelpriset i kemi tillsammans med en engelsk kollega. Karins mor, Astrid Cleve, var en framstående forskare i botanik, geologi och kemi, och den första svenska kvinnan att disputera i ett naturvetenskapligt ämne. Astrid Cleve författade också läroböcker och var verksam som politisk föredragshållare. Karins bror Ulf blev också han Nobelpristagare 1970, i medicin. Efter tio års äktenskap, under vilka Astrid hunnit föda fem barn, skilde sig Karins föräldrar 1912.

Klass 5 till 8 gick Karin i Karlstads högre elementarläroverk för flickor. Tillbaka i Stockholm läste hon vid latingymnasiet – en del av gymnasietiden tillbringades dock i Schweiz – och från 1928 vid Stockholms högskola. Där läste hon pedagogik, romanska språk och tyska.

När Karin år 1931 gifte sig med Sven Stolpe i Sigtuna hade den senare redan gett ut ett par böcker och var på god väg att etablera sig i den svenska kulturvärlden. Deras bekantskapskrets bestod av idel författare, varav en var den då mycket unge Olof Lagercrantz, med vilken Karin hade en intensiv kärleksrelation. Trots den djupa kris detta ledde till höll hennes äktenskap, och paret fick fyra barn: Benkt, Monica (sedermera översättare med efternamnet Rennerfelt), Staffan (sedermera författare) och Lisette (sedermera journalist och informationsdirektör med efternamnet Schulman). De var bosatta i Karlskoga, senare på Stjärnesands säteri utanför Boxholm i Östergötland och slutligen i en villa i Filipstad. Tillsammans tog sig Karin och Sven tidigt an flera översättningsprojekt, som Hermann Hesses Stäppvargen och Martin du Gards romansvit Släkten Thibault. År 1934 debuterade Karin Stolpe som författare med barnboken Pigg och Pettan. Därefter består hennes publikationslista enbart av översättningar. Omkring ett femtiotal böcker kom hon att översätta, från åtminstone sex språk: tyska, franska, engelska, italienska, norska och danska.

Efter en allvarlig olycka år 1942 tillbringade Karin Stolpe nära ett år på Örebro lasarett. En dunk rödsprit hade exploderat i köket när hon skulle laga födelsedagsmiddag åt sin make. Den långa sjukhusvistelsen med många operationer blev en omvälvande upplevelse, bland annat för att Karin Stolpe där lärde känna en rysk kvinna som konverterat till den romersk-katolska kyrkan och som gjorde starkt intryck på henne. När hon kom hem från sjukhuset började hon gå i den katolska församlingen i Örebro, och konverterade kort därefter. Också maken tilltalades av den katolska traditionen och konverterade två år efter henne i Paris, där paret bosatte sig under en period för att vistas i katolska miljöer.

Under början av sin översättarkarriär varvade Karin Stolpe högprestigeromanerna, som hon ofta utförde tillsammans med sin man eller andra, med barn- och ungdomslitteratur. Efter konversionen översatte hon främst katolsk litteratur, i synnerhet facklitteratur. Många särpräglade och inflytelserika tänkare har översatts till svenska av Karin Stolpe: Simone Weil, Pierre Teillhard de Chardin, C.G. Jung med flera. Ett av de författarskap som tycks ha engagerat henne personligen är den berömde folkbildaren, aktivisten och poeten Danilo Dolcis. Hon översatte flera av hans böcker från italienska under 1960- och 1970-talen och brevväxlade också under flera år med honom. Hans Måncitronen (1973) – ett dikturval i två delar, där del två var översatt av Kurt Högnäs – är den enda diktsamlingen i Karin Stolpes bibliografi.

Karin Stolpe tjänar som ett gott exempel på att översättarens insats ofta hamnar i skymundan. I den senaste utgåvan av Simone Weils Väntan på Gud från 2008 står exempelvis översättarens namn fortfarande inte angivet. De flesta utgåvorna av Hermann Hesses Stäppvargen anger enbart Sven Stolpe som översättare, i den allra första med pseudonymen ”S.J.S”, trots att makarna gjorde översättningen tillsammans. Detsamma gäller böckerna av Martin du Gard. Det finns skäl att anta att Karin Stolpe översatte betydligt mer än vad hon fick erkännande för, men hon är också ett exempel på en översättare som skapade gemensamt med andra och vissa gånger kanske behövde andras initiativ och förfrågningar för att göra bruk av sin bildning. Ett stort antal översättningar är tillskrivna Karin Stolpe i samarbete med någon annan: oftast maken, men också dottern Monica Rennerfelt eller vänner. Hans kors är mitt hjärtas glädje (1981), av mystikern och ordensgrundaren Paulus av Korset (1698–1775), översatte hon tillsammans med författaren Ingrid Ydén-Sandgren; av förordet framgår att initiativet var Ydén-Sandgrens och att Stolpe ryckt in som stöd i arbetet. Det är inte otänkbart att hon i andra fall har gjort så utan att få sitt namn angett. Översättningsarbeten tycks ofta ha varit ett kollektivt ansvarstagande i de romersk-katolska kulturkretsar paret befann sig i. Ett brev från Sven Stolpe, daterat 12 juli 1949, diskuterar arbetet med ett sådant projekt:

Jag vet ännu inte, om du har Inger hos dig, och om genomgången av den lodeniuska översättningen var svår? Ni vet väl, att hela honoraret för detta arbete skall gå till Arne Rusk och Rask, adress Bråboplan 32, Norrköping – säg det till Norlins!

Översättningen som här diskuteras är sannolikt romanen Vanderputte och jag av Romain Gary (Romain Kacew), en bok som gavs ut på av Norlins förlag samma år och enligt försättsbladet översatts av en ”Svenning Lodquist”. I denna pseudonym fick Sven Stolpe (som hade en förkärlek för sådana) sannolikt in både sig själv och Karin, Ingegerd Lodenius, Inger Bengtsson och Gunnel Vallquist. Att honoraret skulle skickas till Arne Rask (en annan svensk konvertit i Paris, vilken senare trädde in i benediktinorden) kan tyda på att han också var inblandad i arbetet, men än mer sannolikt är nog att han hade i uppdrag att föra arvodet vidare till Gunnel Vallquist. I samma brev beklagar sig Sven över att han själv måste arbeta med en annan översättning åt Gunnel Vallquist, som var mycket utarbetad denna sommar:

Gunnel fick en svår blåsning av mig i brev och har nu svarat, att jag har alldeles rätt: hon är djupt ångerköpt över sitt slarv. Men hon ser ännu icke alldeles klart hur själviskt hon handskas med andra människors tid och pengar. Jag får nu göra klar hennes andra översättning: hon är av läkaren förbjuden arbete i tre månader! Blodbrist i hjärnan, säger hon. Kanske. Bristande oxfordistisk hut, säger jag.

Norlins gav dock ut flera andra översättningar tillskrivna Sven Stolpe och en under Karin Stolpes namn: Virginia Herschs Att hålla fast en dröm. Romanen om Eugène Delacroix (1949).

Kanske mest berömd av de facklitterära böcker Karin Stolpe översatt är C.G. Jungs postumt utgivna verk för den breda allmänheten: Människan och hennes symboler, som Forum gav ut 1966 i Karin Stolpes översättning av det engelska originalet. En översiktlig jämförelse mellan hennes text och Jungs (egentligen är bara första kapitlet, ”Mötet med det omedvetna”, författat av Jung själv) ger intrycket av att översättningen åldrats betydligt mer än originalet, inte minst vad gäller de vanliga konjunktionerna och adverben; Karin Stolpe var trots allt utbildad under mellankrigstiden, då exempelvis emedan och ingalunda var självklara i den bildade stilen, liksom satskommatering. Att den svenska texten är full av förkortningar hörde nog också tiden till, men ger i dag ett något svårläst intryck. Likafullt märks det tydligt att det är fråga om en både noggrann och kreativ översättare med ett rikt ordförråd och en självklar formuleringsförmåga. Och i vissa stycken låter Stolpes röst snarare klarare och modernare än Jungs:

Hobnobbing with Napoleon and being on speaking terms with Alexander the Great are exactly the kind of fantasies produced by an inferiority complex. But why, one asks, could not the dream be open and direct about it and say what it had to say without ambiguity?

I have frequently been asked this question, and I have asked it myself. I am often surprised at the tantalizing way dreams seem to evade definite information or omit the decisive point.

 

Att vara intim vän med Napoleon och prata som en jämlike med Alexander den store är just det slags fantasier som uppstår ur mindervärdeskomplex. Men varför kunde inte drömmen säga det öppet och direkt och föra fram sitt ärende utan tvetydighet?

Människor har ofta ställt den frågan till mig, och jag har gjort det själv. Ofta har jag förvånat mig över drömmars retfulla sätt att liksom vilja glida undan och undvika att ge klara besked eller utlämna den avgörande punkten.

I den första meningen framstår väl ”intim vän” och ”prata som en jämlike” som klumpigare formuleringar än Jungs. Men strykningen av det inskjutna ”one asks” får motsatt effekt, och i nästa stycke gör de aktiva verbformerna och den konkreta bilden av drömmarna som retfullt glider undan översättningen snarast mer tillgänglig och precis än originalet.

Karin Stolpe var en mångsidig översättare. Som för många av hennes kolleger med akademisk bakgrund blev översättarverksamheten ett sätt för henne att få nytta av sin bildning och sina språkkunskaper. Därutöver ingick den dock också i hennes religiösa bildning och erbjöd en möjlighet till andlig fördjupning – kanske var översättandet rentav att betrakta som en kallelse.

Hon gick bort den 1 januari 2003.