Karl Vennberg, 1910–1995
Karl Gunnar Vennberg föddes den 11 april 1910 i Blädinge i Småland i en religiös småbrukarfamilj. Fadern var Olof Vennberg och modern Johanna Vennberg (född Karlsson). Föräldrarnas önskan om att sonen skulle bli präst ledde till en påbörjad men aldrig avslutad utbildning. Den unge Vennberg såg sig själv som agnostiker. Efter en kortare tid vid Lunds universitet flyttade han till Stockholm för vidare studier. Vennberg började publicera sig i dagspressen på 1930-talet − en mindre känd sida av denna tidiga verksamhet är att den unge Vennberg även ägnade sig åt att skriva ”inte alltför talangfulla kriminalnoveller” (Morgon-Tidningen 6/10 1955). Under 1940-talet framträdde han på allvar som en av sin tids mest pregnanta debattörer och skribenter och var tillsammans med Erik Lindegren fyrtiotalismens främsta talesmän. Han fick sitt litterära genombrott med diktsamlingarna Halmfackla (1944) och Tideräkning (1945) och var en återkommande medarbetare i samtidens viktigaste tidskrifter såsom Bonniers Litterära Magasin, Horisont och 40-tal. I sin journalistiska gärning framträdde han som modig debattör – inte minst genom att under det kalla kriget förfäkta den så kallade ”tredje ståndpunkten” – och som inflytelserik kritiker. Han var kulturredaktör på Aftontidningen 1946−1947 och verkade i samma roll närmare två decennier på Aftonbladet (1957−1975). Han gifte sig första gången 1938 med Anna-Lisa Lindegren, syster till kollegan Erik Lindegren. Från 1965 var han gift med författaren och översättaren Ingegärd Martinell. Han gick bort den 12 maj 1995.
Vennbergs översättarinsatser var till antalet förhållandevis få, men betydelsefulla. De skiftade till såväl omfång som genre. Ofta samarbetade han med andra översättare och skrev gärna förord till andras översättningar. Sina första översättningar i bokform gjorde Vennberg med dåvarande svågern Lindegren. Debuten, tillika det första samarbetet mellan de ännu inte etablerade poeterna, skedde med T.S. Eliots versdrama Mordet i katedralen (1939). Därpå följde under 1940-talet översättningar av fyra romaner ur Upton Sinclairs omfångsrika World’s End-serie för Axel Holmströms förlag. Vennberg återvände till Eliot med översättningen av versdramat Släktmötet (1948), som han gjorde tillsammans med Caleb J. Anderson. Med denne hade Vennberg samarbetat två gånger tidigare: i översättningarna av Geoffrey Households Attentat mot diktator (1943) och Kafkavolymen Den sanningssökande hunden och Förvandlingen (1945). Bland Vennbergs senare översättningar märks Thomas Manns Döden i Venedig (1981) och urvalsvolymen Krater (1987), där han tillsammans med Gabor Harrer introducerade den ungerske poeten János Pilinszky på svenska.
Karl Vennberg var en av pionjärerna vid introduktionen av Franz Kafka i Sverige. Hans första bidrag var artikeln ”Franz Kafka – en judisk diktare” i Social-Demokraten (21/9 1936). Under åren därefter försökte Vennberg förgäves locka flera svenska förlag att ge ut några av författarens verk. Först 1945 utkom inte bara Förvandlingen och Den sanningssökande hunden utan också – denna gång med introduktören som ensam översättare − Processen (1945). Vennberg var också en av de första svenska författarna att på allvar påverkas av Kafka, särskilt av hans absurdistiska galghumor, vilket märks i bland annat Halmfackla (1944). Kafkaöversättningarna lovordades allmänt. Exempelvis skrev Artur Lundkvist i en recension av böckerna i tidningen Vi:
När nu Kafka äntligen utkommit i svensk tolkning, med två volymer samtidigt, är det en litterär händelse av första ordningen. Det är Karl Vennberg, som inte bara har förtjänsten av de utomordentligt trogna och nyanserade översättningarna, han är också den som främst förberett Kafkaintresset i Sverige: själv en högt kvalificerad Kafkalärjunge har han skrivit något av det bästa om honom som överhuvudtaget skrivits.
För en bred allmänhet blev Karl Vennberg också känd som bibelöversättare då han på 1970-talet fick en nyckelroll som litterär stilist i Bibelkommissionen. Det omfattande och svåra arbetet diskuterade Vennberg bland annat under ett möte inför Uppsala missionsförsamling (Upsala Nya Tidning 8/5 1972). Han försvarade här översättningens relativt moderna stilnivå och vände sig mot dem som ville ha en ”estetiskt värdefull bibelöversättning” med hänsyntill ”de svenska traditionerna”, eftersom en sådan översättning inte skulle begripas av ”en mogen människa i 25–30-årsåldern utan påbyggnad från grundskolan”. Han förklarade också att denna balansgång är varje bibelöversättnings huvudproblematik.
Vennberg mottog en rad utmärkelser, däribland De Nios pris (1957), Bellmanspriset (1960), Litteraturfrämjandets stora pris (1963) och Nordiska rådets litteraturpris (1972). Han var ledamot i Samfundet De Nio från 1962 och blev hedersdoktor vid Stockholms universitet 1980.