Kerstin Hallén, 1922–2012
Kerstin Hallén, född Sundelin, växte upp i Sundsvall, äldst av fem syskon. Hon föddes den 2 april 1922. Föräldrarna, som var folkskollärare, uppmuntrade tidigt hennes intresse för språk och litteratur, och redan vid tretton års ålder bestämde hon sig för att översätta The Happy Prince av Oscar Wilde. Det kom emellertid att dröja många år innan hon på allvar började ägna sig åt översättandet. Helst hade hon velat bli konstnär, men på föräldrarnas inrådan valde hon att utbilda sig till journalist. Hon avled den 21 mars 2012.
Sin journalistutbildning fick Kerstin Hallén som volontär på Dagbladet Nya Samhället i Sundsvall. Vid mitten av 1940-talet flyttade hon och hennes man, kollegan Tore Hallén, till Stockholm. Hon fick anställning på Morgon-Tidningen, där hon stannade några år för att sedan arbeta som redaktör på bland annat Idun och Vecko-Journalen. Arbete med tidningstexter för den franska ambassadens pressavdelning under 1950-talet gav Kerstin Hallén hennes första erfarenheter som översättare. Som journalist gjorde hon sina främsta insatser under 1960-talet, inte minst som redaktör på Tidningen Vi, där hon skapade en litterär ungdomssida som fick stor betydelse för många unga poeter och författare. Bland andra författaren Reidar Jönsson, poeten, filmaren och konstnären Åsa Sjöström och psykoterapeuten och författaren Binnie Kristal-Anderson har framhållit hennes betydelse. Med sin torra humor, milda kritik och aldrig sviktande empati visade Kerstin Hallén att god litteratur kräver både talang och hårt arbete. År 1966 blev hennes nära vän Uno Florén ombedd av Åhlén & Åkerlund att starta tidskriften Böckernas värld, i vilken Hallén kom att engagera sig starkt. Under dess korta existens intervjuade hon åtskilliga internationellt välkända författare, däribland George Simenon, Marguerite Yourcenar och Simone Berteaut.
Kerstins Halléns engagemang för litteraturen fick henne att under denna tid börja översätta vid sidan av sitt ordinarie arbete, i första hand kortare texter som noveller. År 1966 kom hennes första större skönlitterära översättning, Utkast till en borgare av François Billetdoux. Att det var en fransk roman var ingen tillfällighet. Hallén närde en djup kärlek till det franska språket, litteraturen och kulturen och skulle med tiden översätta ett tjugotal franska romaner av bland andra Françoise Sagan, Simenon, Yourcenar och de Beauvoir.
Från mitten av 1970-talet arbetade Hallén heltid som översättare. I en senare intervju har hon nämnt att det inte var förrän barnen vuxit upp som hon kunde ägna sig fullt ut åt detta: ”Det gav ju bara halva lönen.” I fortsättningen kom hon främst att arbeta med engelskspråkiga författare, något som avspeglar engelskans allt starkare ställning som källspråk för den översatta litteraturen i Sverige. Halléns intresse för framför allt den amerikanska litteraturen väcktes med uppdraget att översätta en samling av Dorothy Parkers prosa och poesi, En enda ros, som senare kom att följas av John Keats bok om Parker, Man kan lika gärna leva. Sedan följde översättningar av bland andra Doris Lessing, Tillie Olsen, Anne Tyler och Alice Walker, dock inte utan att Hallén först sett till att vistas en tid i USA. ”Jag ville se hur det är i Amerika i verkligheten först”, sa hon i en intervju.
Kerstin Hallén uppskattade särskilt författare som ägnade lika mycket omtanke om språket som om innehållet. Exempelvis 1993 års Nobelpristagare Toni Morrisons poetiska och rytmiska prosa passade henne ypperligt, och hon kom med tiden att översätta sju romaner av henne. Att finna en svensk motsvarighet till det afroamerikanska talspråk som återfinns i några av Morissons verk uppfattade Hallén som jämförbart med att översätta poesi.
År 1981 fick Kerstin Hallén Svenska Deckarakademins översättarpris för Sébastien Japrisots Vedergällningen. Hon var mycket road av kriminalromaner och hade då redan översatt åtskilliga från franskan, däribland sju av Simenons Maigret-böcker. År 1984 fick Hallén Trevipriset, och 1996 fick hon både Svenska Akademiens översättarpris och Elsa Thulin-priset. Hon kunde dock vara blyg och tyckte inte om att prata inför publik om sin översättargärning.
Kerstin Hallén hade ett utpräglat konstnärligt förhållningssätt till översättandet: ”Det som sker i vardagen, disk och städning, telefonsamtal, TV-program och räkningar, besök och utflykter, förvandlas till kulisser. Det är där inne, på scenen, i boken, som själva verkligheten utspelas.” I en intervju kallar hon översättandet för ”det omöjligas konst” och ”ett stort äventyr” och ger samtidigt en aning om sin inställning till uppgiften: ”Trohet mot originalet… envis uppmärksamhet… att plocka sönder originalet och sätta ihop det igen, ord för ord, mening för mening… För detta måste översättaren ha ett viktigt verktyg, nämligen ett eget språk som är så rikt och böjligt och rent och känsligt som möjligt.” I det anförande Hallén höll då hon 1996 mottog Elsa Thulin-priset gav hon också uttryck för den för översättare kanske inte ovanliga känslan av att ingå i ett slags osynlig symbios med originalverkens författare:
Jag tror knappast författarna kan föreställa sig hur mycket de betyder i översättarens liv. Vi arbetar med deras texter tills vi tycker att vi känner dem som nära vänner. Vi ser hur de reagerar. Vi hör deras historier. Vi tränger in i deras världar. Några av dem älskar vi, andra känner vi oss mera främmande för. Det är här vi lever när vi sätter oss framför skrivbordet. I en stor osynlig värld där ute – då – långt borta – förr – nu – i framtiden. Och vi har den så nära, vi kan gå in i den när vi vill. Det är bara att öppna dörren och stiga in.