Kokardserien
Kokardserien startades av förlaget Wahlström & Widstrand 1947. Initiativtagare var Carl Björkman, den entusiastiske och expansive chef som hade varit knuten till det anrika förlaget från tidigt 1930-tal och 1938 tog över dess skötsel. Björkman var franskorienterad och reste mycket i landet. Efter krigsslutet, när Frankrike på något sätt ändå kunde kallas och behandlas som en segrarmakt, ville Björkman profilera förlagsverksamheten med något nytt och eget. Idén blev därmed att i en exklusiv serie presentera nya översättningar av fransk litteratur.
Serien fick sitt namn och sin logotyp från den franska utformningen av den rödvitblå kokarden, med dess traditioner från den stora revolutionens och revolutionskrigens dagar. Logotypen var medvetet vald och annonserade om inte upprorslust så ändå en viss uppnosighet. Varje volym beledsagades av en pennteckning på omslaget, löst knuten till bokens handling eller karaktär. Vissa utgåvor var försedda med förord, ofta av den aktuella bokens översättare. Igenkänningsfaktorn var viktig. Varje volym skulle kunna identifieras på ryggen i vilken boksamling som helst.
På baksidan till en av de första volymerna i serien presenterades förlagets nya initiativ: ”Kokardserien avser att för svensk publik presentera aktuell franskspråkig litteratur av hög kvalitet. Den vill i huvudsak ge en bild av det franska intellektuella livet sådant det just nu gestaltas i sin stimulerande rörlighet”. Serien ville koncentrera sig till ”en rad av de nya franska författare, som står i den litterära debattens centrum”.
En av de första översättningarna i Wahlström & Widstrands satsning var Lorenz von Numers Den store Meaulnes (1947) av Henri Alain-Fournier. Det var förvisso ingen nyhet, men baksidestexten informerade om att serien ”kommer även att innesluta en del tidigare utgivna arbeten som på grund av sin natur kan anses särskilt representativa för fransk anda”. Dit hörde då klassikern från 1914, skriven av en ung man som stupade första krigshösten. Därtill kom legenden Tristan och Isolde av den franska medeltidsdiktningens kännare Joseph Bédier, och André Gides skälmroman från mellankrigstiden Falskmyntarna i Gunnar Ekelöfs översättning. Alla tre var inbördes tämligen olika vad gäller anda och livshållning men definitivt inga nyheter efterkrigsåret 1947, då de alla gavs ut i serien.
En som knappast blev glad över Björkmans pigga initiativ var Georg Svensson, grundare av Panacheserien. Per I. Gedin citerar i sin minnesbok Förläggarliv ett brev från Svensson till sin kollega: ”den är ett uppenbart plagiat, både i fråga om sin uppläggning och sin utstyrsel […]. Nåja Panache-serien klarar sig nog bra ändå […]. Man måste ju värdesätta att ens idéer anses som förebildliga”.
Man kan förstå animositeten hos ”den ende Bonnier som hetat Svensson”. Även om Panacheserien hade som princip att presentera översättningar från skilda språk, så var onekligen den samtida franska litteraturen under den aktuella tiden bland de mest betydande och därmed självklart intressant för en svensk läsekrets. Att satsa på den var därtill, som Magnus Bergh har skrivit i sin artikel om Panacheserien, en insats i återupprättandet av Frankrikes betydelse för en förnyad europeisk kulturell identitet efter världskrigets katastrof, med det franska samarbetet under Vichyregimen i klart minne.
Panacheserien hade inlett 1945 med den lilla boken Havets tystnad av pseudonymen Vercors, bakom vilken dolde sig Jean Bruller. Det är en kort berättelse om den möjliga förståelsen mellan fransk och tysk identitet och kultur i ockupationens skugga, tillika en appell för kulturellt motstånd. Kokardserien ville inte vara sämre.
Bonniers hade dock de stora namnen: Camus, Sartre, de Beauvoir, Malraux liksom senare den nya romanens Alain Robbe-Grillet och Nathalie Sarraute. Men det fanns så att det räckte även för Björkman. Kokardserien presenterade under sina första år sålunda en rad böcker av André Gide, som därtill fick Nobelpriset i litteratur just 1947. En av de viktigaste var Falskmyntarna i Ekelöfs översättning från Spektrum-utgåvan från 1932, nu självkritiskt reviderad av honom själv.
Andra översättningar av Gide blev den mindre kända, sent skrivna conten i 1700-talets anda Theseus, och den likaledes föga kända ”gotiska” kärleksberättelsen Isabelle. Gide blev i praktiken något av seriens frontman under dess första och mest expansiva år, med andra verk som Jordisk föda 1947 och Äktenskapsskolan året därpå, bägge tolkade av Göran Schildt. Även den på sin tid kontroversiella reportageboken Resa i Sovjet kom ut i Kokardserien.
Första årgången innehöll också Stilla liv av den då förmodligen helt okända Marguerite Duras. Denna hennes andra roman beskrevs i ett förord av Arne Häggqvist som författarens genombrott i hemlandet, till vilket Duras hade återvänt som artonåring från barndomens Indokina.
Hjärtat och mörkret var en antologi från 1948 med nyare fransk lyrik, tolkad av Henry G. Gröndahl, som också skrev en inledande orientering. Här presenterades poeter som Louis Aragon, Paul Éluard och Jean Tardieu. Omslagsbilden visar en man fastklamrad vid en fartygsmast, kanske Odysseus som lyssnar till sirenernas förföriska lyrik. Boken blev Kokardseriens enda i sin genre.
Björkman presenterade också en rad teaterstycken, främst av den produktive Jean Anouilh, som på 1940-talet ofta förekom på de svenska scenerna. Till dem kan räknas klassikerparafraserna Eurydike (1948) och Antigone (1947), den förra i tolkning av C.G. Bjurström och Tuve-Ambjörn Nyström. Dess omslagsteckning visar en modernt klädd kvinna väntande vid ett öppet fönster, i en scen som onekligen påminner om Edward Hoppers konst. Erik Lindegren översatte Ornifle eller luftgästen, som kom 1956. Märkligt nog presenterade man inte Anouilhs Médée från 1947, en stark omdiktning av den klassiska myten. Utgivningarna återspeglade ändå tidens praxis att ge ut teaterpjäser i bokform.
En minor classic kunde man kalla Valery Larbauds Fermina Márquez i tolkning av Bengt Söderbergh. Romanen från 1910-talet av denne kosmopolitiske dandy, som senare fick äran att övervaka den franska översättningen av Joyces Ulysses, kunde kanske för svenska anhängare av Kokardserien skapa en aura av exklusivitet. Dit kan då också räknas Paul Valérys filosoferande dialog Själen och dansen, presenterad 1949 i översättning av Elsa Thulin och med förord av Stig Ahlgren. Där karakteriserade han verkets tematik som ”den intellektuella extasen då jaget övervinner den tyngdlag som gäller allt mänskligt tänkande” samtidigt som han intygade den lilla skriftens ”bedårande sinnlighet”. Exemplen visar onekligen på en stor spännvidd i serien.
En författare av helt annan karaktär som flitigt förekom i serien var Marcel Aymé, vars roman Det gröna stoet blivit en stor succé i hemlandet, och därför ett givet val även för svenska läsare. Denne populäre men också missaktade representant för en fransk litterär regionalism, som inte uteslöt rättframma skildringar av Vichytidens samarbetspolitik på lokal nivå, skapade också en slagkraftig småstadskomedi i Lucienne och slaktaren, en jättesuccé i 1940-talets svenska folkparker med Karin Kavli och Åke Grönberg som radarpar. Kokardserien föredrog dock andra titlar av Aymé, som novellsamlingen Konstiga kroppar och Syndapengar, båda 1949.
I övrigt kvarstår idag en känsla av att förlaget ibland fick nöja sig med författare som historien har placerat i andra klassens uppbåd ‒ Jean Desterne, Gabriel Chevallier, Albert Cossery, Pierre Herbart, Frans Hellens ‒ men dessa författare kan i svensk översättning också sägas representera en tidsenlig insats med optimistiskt framtidsperspektiv. Hellens var egentligen belgare och har efteråt kallats en representant för den franskspråkiga belgiska ”magiska realismen”. Han nominerades ett antal gånger till Nobelpriset. (Chevallier, som representerades med Pojkar och patrar, påminde med sina satiriska berättelser från landsbygden kanske mer om Aymé.) Nämnas kan också översättningen av Henri Michaux En barbar i Asien. Den gjordes av C.G. Bjurström, som gav Björkman idén, och blev den senare så namnkunnige översättarens första uppdrag som förmedlare av fransk prosakonst. André Bretons drömskt experimentella klassiker Nadja (1949) utkom också, i översättning av Eva Marstrander och med ett förord av Artur Lundkvist. I den svenska utgåvan saknas dock bilderna, vilka i efterhand bedömts vara en omistlig del i verket.
Sammanlagt utkom 28 volymer fördelat på 17 författarskap. Många viktiga översättningar till trots – Kokardserien blev inte långlivad; den var Carl Björkmans idé och förblev knuten till hans smak och verksamhet; vid tiden för hans bortgång 1961 hade inga fler böcker utkommit i serien på ett par år.