Svenskt översättarlexikon

När några dikter av den chilenska poeten Gabriela Mistral i översättning av Hjalmar Gullberg trycktes i Bonniers Litterära Magasin 1941 var latinamerikansk litteratur i stort sett okänd i Sverige. Det var också så den presenterades av tidskriftens redaktör Georg Svensson. Förvisso hade svenska läsare redan tidigare kunnat läsa enstaka latinamerikanska författare. Argentinaren Arturo Giménez Pastors novellsamling Monsieur Armand Duval och andra berättelser (originaltitel Velada de Cuentos) hade givits ut 1927 i översättning av Elsa Thulin, och 1930 hade Bonnier tryckt Rufino Blanco-Fombonas Guldmannen. Roman från Venezuela i översättning av Alfred Åkerlund. Men de litterära kontakterna hade varit sporadiska, och på så vis markerar Gullbergs översättning ett begynnande skifte.

Boomgenerationen

År 1941 var Hjalmar Gullberg tämligen nyligen invald i Svenska Akademien. Då man i samband med krigsslutet vände blickarna utanför Europa tilldelades Gabriela Mistral, som första latinamerikan, Nobelpriset i litteratur 1945 för ”den av mäktig känsla inspirerade lyrik, som gjort hennes diktarnamn till en symbol för hela den latinamerikanska världens ideella strävanden”. Gullberg själv översatte två band av poeten 1945 och 1949. Händelsen stimulerade till ytterligare kontakter med Latinamerika. Artur Lundkvist beskriver i sin självbiografi att han träffade Mistral i Stockholm i samband med prisutdelningen och då fick rekommendationsbrev till ett dussintal latinamerikanska författare. Efter mötet reste Lundkvist till Brasilien, Uruguay, Argentina, Chile och vidare norrut, och tack vare breven från Mistral fick han kontakt med författare som Jorge de Lima, Carlos Drummond Andrade, Jorge Luis Borges och Pablo Neruda. Åter hemma började han skriva om latinamerikansk litteratur och utgivningen av översatt latinamerikansk litteratur tog fart.

Enligt Inger Enkvists genomgång av Svensk bokkatalog utkom 1950−1987 hela 140 översättningar av latinamerikansk litteratur på svenska. Från Mistrals Nobelpris till det att Gabriel García Márquez Hundra år av ensamhet kom ut i översättning av Karin Alin 1970 introducerades i stort sett alla de författare som brukar förknippas med den latinamerikanska boomen, med namn som Jorge Luis Borges, Alejo Carpentier, Mario Vargas Llosa, Pablo Neruda, Octavio Paz och Augusto Roa Bastos. Framträdande introduktörer var, vid sidan av nämnda Alin och Lundkvist, Sun Axelsson, Martin Rogberg och Jan Sjögren. Av brasilianska författare översattes fem verk på 1950-talet, fyra av Jorge Amado, samtliga av Karin Alin och Olle Moberg. Den senare översatte dock via franska.

När man läser vad Lundkvist och andra tidiga introduktörer skriver om sitt arbete är det lätt att få intrycket att de hämtar latinamerikansk litteratur direkt från Latinamerika. Men även om Lundkvist och flera av de andra introduktörerna hade varit i Latinamerika och etablerat direktkontakt med författare där, så var det svenska intresset för latinamerikansk litteratur under efterkrigstiden en del av en större kulturell rörelse och sammanfaller dels med ett ökande intresse för litteratur från Asien och Afrika, dels med ett liknande intresse i resten av Europa och USA. Forskare som Casanova och Villegas har lyft fram den betydelse som Paris hade för att de latinamerikanska boomförfattarna skulle nå ut i översättning på 1960-talet. Många av de mest namnkunniga författarna var periodvis verksamma där och det var också där den viktiga tidskriften Mundo Nuevo gavs ut.

Ytterligare en faktor som anses haft avgörande betydelse för boomfenomenet var den kubanska revolutionen 1959. I det sammanhanget har flera forskare (Munday, Refsdal, Steenmeijer) lyft fram det faktum att det som kallas för boomlitteraturen egentligen är en översättningskonstruktion, att författare som på hemmaplan inte ens tillhörde samma generation kom att uppfattas som samtida då de översattes eftersom de introducerades ungefär samtidigt. Detta gäller i viss utsträckning även i Skandinavien.

En översatt (manlig) litteratur

Förutom Mistral har fem spanskamerikanska författare tilldelats Nobelpriset i litteratur: Miguel Angel Asturias (Guatemala, 1967), Pablo Neruda (Chile, 1971), Gabriel García Márquez (Colombia, 1982), Octavio Paz (Mexiko, 1990) och Mario Vargas Llosa (2010, Peru). Samtliga är män, vilket tillsammans med uppräkningen ovan ger intrycket att latinamerikansk litteratur helt domineras av manliga författare. Det är relevant att ställa frågan om även detta är en översättningskonstruktion.

Artur Lundkvist skriver i en av sina senare essäer, ”Övertar kvinnorna berättarkonsten?”, att ”den nästan fullständiga frånvaron av skrivande kvinnor i Latinamerika” är iögonfallande (se också Alvstad 2011). Lundkvist menar att det troligen har ”sociala och psykologiska förklaringar i tillbakasatta möjligheter för latinamerikanskor”. Lundkvist reflekterar inte här över om han i sin roll som introduktör kan ha bidragit till att skapa den latinamerikanska litteraturen som just producerad av män.

Den norske litteraturvetaren Birger Angvik ger en helt annan bild i sin bok om kubansk och mexikansk litteratur från 1950 till 2000. Angvik visar att man i Norge valt att översätta just manliga författare (och särskilt vita heterosexuella män) och därmed missat många viktiga författare. Han menar att detta har bidragit till att bygga upp en snäv och felaktig bild av latinamerikansk litteratur. Även om Angviks analys gäller den norska utgivningen är den i hög grad giltig också för Sverige.

Eva Refsdal, en annan norsk forskare, har skrivit om hur stereotyper om Latinamerika och latinamerikaner även förstärkts i själva översättningarna som har gjorts. Refsdal visar hur norska (och i viss grad också svenska och danska) översättningar utgivna på 1960-talet presenterat verken med fokus på exotism och genom att anspelningar på homosexualitet och typiskt feminina drag hos manliga karaktärer tonats ner eller helt tagits tas bort i översättningsprocessen. Manliga karaktärer ges ibland också ett grövre språk än vad de har på spanska, vilket kan ske genom att svordomar som inte finns i originalet läggs till i översättningen. I en dialog som Refsdal hämtar från Jan Sjögrens översättning Artemio Cruz död av Carlos Fuentes blir till exempel det relativt neutral ”Pero ¿en que piensas, mi hermano?” (”Men, vad menar du broder?”) översatt med det mer brutala ”För fan, vad menar du?”.

Översättning bidrar alltså till att lyfta fram vissa aspekter av en källkulturs litteratur på bekostnad av andra och detta sker både genom urval och genom de översättningsstrategier översättare använder sig av. När det gäller Latinamerika är det i detta sammanhang dessutom värt att lägga märke till att det framförallt är litteratur som skrivit på spanska och portugisiska som har översatts till svenska. Sverker Arnoldssons antologi Hettan spränger natten (1956) är ett undantag eftersom den också innehåller ett antal dikter ursprungligen skrivna på quechua, ayacucho, naua, tarasco, zapoteca, maya, tzotzil, papago och navajo och som översatts av Arnoldsson via spanska och delvis via engelska.

Antologier

Sammanlagt har det kommit nio svenska antologier med latinamerikansk litteratur som samlar litterära verk från olika delar av kontinenten. De bidrar till att skapa en idé om latinamerikansk litteratur som just latinamerikansk och skriver fram samband mellan de olika latinamerikanska ländernas litteratur snarare än att betona kopplingarna till de europeiska traditioner dessa litteraturer uppstått ur.

Men på många sätt är kontakterna mellan Spanien och de spanskspråkiga länderna i Latinamerika starkare än de interkontinentala relationerna. Exempelvis ges många latinamerikanska författare ut på spanska förlag, och redan för många av boomförfattarna hade spanska förlag och litterära agenter som Carmen Balcells i Barcelona en helt avgörande betydelse. Bilden av latinamerikansk litteratur som en enhet, skild från spansk- och portugisiskspråkig litteratur i Europa, är därmed ingen självklarhet.

Om man följer de nio svenska antologierna av latinamerikansk litteratur från 1950-talet och framåt blir det tydligt att den latinamerikanska litteraturen i Sverige ingått i ganska skilda sammanhang. Under 1950-talet och 1960-talet betonas det okända, den exotiska och drastiska naturen och de litterära verken som berättarkonst, om än inte på nivå med europeisk sådan. År 1982 kommer en antologi redigerad av Sergio Stuparich som starkt skriver fram latinamerikansk litteratur som del av ett revolutionärt uppror; litteraturen betraktas här både som politiskt dokument och metod. Några år senare, 1986, kom en bearbetad volym av samma redaktör i En bok för alla, och här har referenserna till Fidel Castro och Che Guevara försvunnit och istället ersatts av en mer personligt hållen paratext. Själva de litterära texterna är delvis desamma, men presentationen av dem har förändrats i grunden. Antologimakandet visar hur gamla översättningar kan komma att ingå i nya sammanhang.

Motsvarande har skett med utgivningen av Jorge Luis Borges. Efter samlingsvolymen Biblioteket i Babel (1963) dröjde det ända till 2000-talet tills Borges kanske mest kända samlingar Ficciones och El Aleph för första gången kom ut som egna kompletta volymer på svenska, Fiktioner (2007) och Alefen (2011). Översättningarna som ingår i dessa har återanvänts från äldre samlingar och är gjorda av Sun Axelsson i samarbete med Marina Torres, Johan Laserna, Lars Bjurman, Artur Lundkvist och Ingegerd Wiking. På sätt och vis får läsarna därmed tillgång till en bit svensk översättnings- och receptionshistoria, vilket den svenske utgivaren påpekar i en anmärkning i Alefen, men det kan tyckas att en världsförfattare som Jorge Luis Borges förtjänar ett bättre öde än så, en mindre splittrad röst.

Latinamerikansk litteratur i Sverige efter boomen

Urvalet av latinamerikanska författare som finns på svenska har breddats betydligt sedan slutet av 1970-talet. Fler kvinnliga författare har översatts, och det har skett en genrebreddning mot populärlitteraturen och barn- och ungdomslitteraturen. Latinamerika fick också två verkliga storsäljare i form av Isabel Allende och Paulo Coelho. Av Allende har ett tjugotal verk översatts efter succén med Andarnas hus, översatt av Lena Melin 1984, och författaren etablerade snabbt en stor och bred läsekrets i Sverige. Av Paulo Coelho översattes mer än dussin verk, främst av Örjan Sjögren. Både Allendes och Coelhos böcker kom ut på svenska förhållandevis kort tid efter det att originalen kom på spanska och portugisiska, vilket var kopplat till att de var globala storsäljare och liksom boomgenerationens författare red på en våg av internationell uppmärksamhet. Laura Esquivels Kärlek het som Chili (1992; originaltitel Como agua para chocolate) var ett tredje exempel på en latinamerikansk roman som snabbt sålde i stora upplagor på många språk. Att den romanen blev så uppmärksammad hängde samman med Alfonso Araus film med samma namn från 1992.

På 2000-talet utmärkte sig bokförlaget Tranan med sin ambitiösa utgivning av brasilianska Clarice Lispector, ett flertal romaner i översättning av Örjan Sjögren. Lispectors romaner hade publicerats på 1960-talet och 1970-talen; att översättningarna dröjde så länge är ett tydligt exempel på ett nyskapande kvinnligt latinamerikanskt författarskap som tidigare förbigåtts i Sverige, men också på de små förlagens betydelse för vitaliseringen av det svenska litterära utbudet idag. Tranan introducerade också Roberto Bolaño, ett av det senaste årtiondets mest omskrivna latinamerikanska författarskap och senare övertagen av Bonnier. Översättare var Lena Heyman.

Bland barnlitterära verk som har översatts från Latinamerika märks framförallt böcker skrivna av de mycket väletablerade författarna Lygia Bojunga och Ana Maria Machado, från Brasilien, och Graciela Montes, från Argentina och Ivar Da Coll från Colombia.